Plasthjärtan

Vaknar som vanligt innan klockan ringer och fryser hela morgonen, till bussen, till första skolan, hela vägen till andra skolan. Fryser och skakar av meningslöshet hela idrottslektionen, och vill nog mest av allt bara dö. Eller åtminstone slippa/försvinna/sova/glömma. Men tar mig igenom, tar mig igenom allt. Läser bok på hålan och stänger ute omvärlden med musik. "De onda är de fallna. De som fallit. Är det inte orättvist? Allting faller ju. Förr eller senare faller allt. " "Och Sävbyholm var aldrig vackrare än de dagar i vår barndom då vi lärde oss att vara rädda." Det är en komikers uppväxt.

Kvällen blir till natt, och jag är vaken och håller balansen. Det känns ganska stadigt ändå. Just i kväll. Just i natt.

Fredagsmorgon och inga klockor ringer, och inga bussar går hit. Solen har hittat hit igen och vitsipporna klär skogsbrynet bakom huset i vitt. 9.03 reser jag mig ur sängen. Allting går i slowmotion idag och vid ett är jag redo för livet. Äter mest äpplen och sjunger högt och ganska fult. Är rastlös, fast orkar ändå inte ta mig för någonting mer än just äppelätande och lyssnande/sjungande/drömmande. But nothing lasts forever och nu sitter jag med geografiboken och känner hur jag fullständigt skiter klimatet och stormar och orkaner. Jag har nog med mina egna stormar. Jorden får gärna hålla sina för sig själv. Jag faller över annars. Balanserar, balanserar, balanserar. Faller, faller, faller.