Plasthjärtan

Var dag är likadan, men det är lördag, körsbärsträden i backen som leder upp till min gata som ligger längst upp mot skogen, bort mot mitt hus som ligger sist på gatan vid vändplatsen där alla spelade innebandy en gång i tiden blommar i svagt rosa, och då spelar det ingen roll att regnet envist faller mot marken och håller mig inne, eller att tiden går så långsamt och rastlösheten är bara min, och att den är överväldigande. Det spelar ingen roll att jag mest pratar betyg med min syster och inser hur förbannat jävla orättvist allting är, och hur dålig jag är, och hur jag aldrig kommer bli någonting mer än tom och rastlös och meningslös(trots att jag egentligen har rätt höga betyg, beroende på vad man jämför med kanske). Det spelar ingen roll att jag inte vet vad jag vill med det här livet, att jag mest lyssnar på Erik Hassles Stay och att läx/prov/uppsats-högen bara växer och växer. Det spelar ingen roll att jag stänger ute den, och allting annat som jag inte behöver/vill ha just nu. Ingenting spelar nån roll för det är lördag och körsbärsträden blommar i svagt rosa därborta i backen som leder raka vägen hem.