I never thought that I would be this helpless
08.30, virar jag täcket runt min kroppshydda på 177cm och 54kg och reser mig ur min varma säng och sätter fötterna på det jävulskt kalla trägolvet. Regnet faller utanför glaspartierna, och molnen hänger blytunga över hustaken. Morgonen försvinner med akustiska gitarrer och kladdande med trubbiga och värdelösa blyertspennor, skavt nagellack och kurrande mage. Jag äter, fast mår illa av hunger ändå. Känner mig som en bottenlös avgrund där det inte spelar någon roll hur mycket man slänger ner, det blir ingen skillnad ändå.
Sitter på övervåningen och pillar med den svarta sammetsduken och ser på regnet. Inspirationen ligger och trycker, gömmer sig, precis utom räckhåll för mina inspirationshungriga händer. Fyra dagar kvar på lovet. Fyra dagar kvar tills jag ska dö i åtta veckor till. Känner mest för att fly, försvinna, när jag tänker på det. Fast jag kommer klara det, för jag är ju oslagbar, som Winnerbäck sjunger, men visst finns det tvivel, som stör. Jag har ju min lilla toffs, mina nagellack och min ensamhet, så då går väl det mesta för sig egentligen, till och med en lång och utdragen död på två månader.
Kommentarer
Postat av: Alicia
Älskar dina inlägg. Du skriver så fint. Jag hoppas att de sista månaderna i skolan inte blir allt för jobbiga för dig. Styrkekramar <3
P.S: Tack för din kommentar. Den var så fin och ärlig. Du är värd att må bra.
Trackback
