Det måste växa någonting under alla lister, alla bingon, alla tävlingar, och alla steg tillbaka..

Jag lever. Dygnsrytmen är åt helvete. Matrutinerna har lämnat oss, och vi har sett på för mycket Bones. Jag har ont i nacken och mår illa av godis, men jag är faktiskt, tro det eller ej, rätt glad ändå. Jag har släppt taget lite och lämnat delar, bara delar, av min bitterhet, meningslöshet, och hopplöshet bakom mig. De kommer ifatt snart, men just nu, just precis nu, så spelar det ingen roll. För just precis exakt nu mår jag ganska bra ändå, och det är det enda som betyder något. Och ute sjunger fåglarna något som känns som vår trots att världen fortfarande fläckas vit, och trots att molnen skymmer solen och färgar hela himmeln grå. Det är vackert på ett sorgligt, och försiktigt hoppfullt sätt, allt på samma gång. Det är fortfarande februari, och Timglas spelas fortfarande som bakgrundsmusiken i filmen om mig. Men snart vänder vi blad, börjar en ny episod, sätter på uppföljaren, och då byter vi toner, ändrar musiken, tänder ljusen, skickar iväg molnen, målar om världen i klarare färger, och plockar ner solen för att fästa den lite närmre och låta den värma huden och ändra färgen i vårt hår. Det kommer bli bra. En dag blir allting bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0