Plasthjärtan

I morgon kommer en vän som flydde stan under den där sommaren som fylldes av drömmar om annat, som slutade i ingenting, och som gick alldeles alldeles fort. Det blir Bones-kväll, två på rad. Jag borde vara glad över det, men det är jag inte, inte alls. Jag orkar inte. Läser i twitterflödet om alla unga som är ute och festar. Jag borde också vara det. Jag borde också ha en massa häftiga vänner och shotta vodka, skåla med vinglas och träffa nya människor. Det är så mycket jag borde, men det slutar alltid i ingenting. För i stället ligger jag helt ensam i sängen och gråter helt patetiskt för ingenting, mest för att jag är rädd, för livet. Hur kan man ens vara rädd för någonting man aldrig upplevt? För jag har ju aldrig levt? Kanske är det som är så hemskt, sorgligt, både och, mest sorgligt.

Jag vill också vara fin och vacker, smart och rolig, intressant och glad. Jag vill också ha ett liv som är något. Jag vill också ha vänner. Fast mest av allt vill jag nog bara få vara mig. Men det går ju åt helvete med allt.