Plasthjärtan

Under det spindelvävstunna tyget fryser benen till is. Jag låter buss efter buss bara köra förbi. Det slutar i 45 minuter innan jag tvingas resa mig från den fult mörkgröna plastbänken i busskuren där på gatan där bilarna aldrig upphör köra. Jag kommer precis i tid till en film om klimatet, och mitt hat mot människan växer sig starkare.

Jag mår illa, gungar gungstol och mår ännu mer illa. Elden i öppna spisen bränner ansiktets hud, och det är en fin lördagsmorgon. Det luktar inte längre vår ute, men det spelar ingen roll. Jag promenerar backe upp och backe ner på isblanka vägar under gråmulen himmel i vår lilla by, och känner en svag frihetskänsla sprida sig i kroppen.

Spenderar tid i sängen, lutar mig mot den skrovliga, svagt grå träväggen, lyssnar på Rise Against på maxvolym, äter kakor, och känner att ingenting annat betyder något. Nu är det lov, och jag kan andas på riktigt.