Utkast: Feb. 22, 2012
Alla människor är bara fel. Jag kan aldrig känna någonting på riktigt. Jag bara är sån, mitt plasthjärta är sånt, och därför är jag alltid ensam, trots att jag inte alls trivs med ensamhet. Jag försökte en gång, att känns någonting. Men jag når aldrig fram till mig själv, tröttnar, och när jag ger upp är jag kallare än någonsin förr.
Jag är så fylld av känslor att jag blir helt tom. Jag är så känslosam att det rinner över och försvinner ut i ingenting. Jag önskar att jag kunde säga att jag bara vill höra dina hjärtslag, att hjärnan bara fokuserade på den enda personen, och att jag var sömnlös av saknad. Men nu är det inte så, och det kommer aldrig bli så.
Jag litar inte på mig själv.
Kommentarer
Trackback
