37 grader
Ligger i sängen, uppkurad mot väggen längst in i hörnet men Krunegårds nya och nymålade naglar i khakigrönt. Solen är försiktigt hoppfull och bussarna går som vanligt ingenstans. Lugnet ligger nästan kvävande tungt. Känslan av att bara kunna stanna här uppkurad mot träväggen i tio dagar och skita i allt annat är både fantastisk och förfärlig. "VAD SKA JAG GÖRA MED MITT LIV??" twittrar jag, för det är så det är, så det känns. Jag vet ingenting, mer än just det faktum att jag faktiskt inte vet, och inte orkar.
Livet kanske är enkelt nu, men sen då?
Springer till bussen och åker ensam sånär som på några pensionärer och ett gäng unga killar som pratar för högt. Staden svämmar över av likadana tonårstjejer och jag träffar klasskompisar i affärer och blir irriterad och trött för att orkar inte med dem. Blir så arg på detta likadana och passa in i mönstret och vara lagom. Allting är bara likadant och samma och har varit det i 17år och tre månader två veckor och tre dagar. Jag orkar inte det mer nu. Men vad är alternativet?
Kommentarer
Trackback
