Plasthjärtan

Våren hälsar på igen, och den här gången hoppas jag att den stannar längre. Gärna för alltid. Sov för länge och kände mig så tom. Blev tvingad ner till stallet trots att jag avskyr att vara där. Hatar människorna, är trött på att rida, att det tar upp hela det här jävla fittlivet. Måste ta tag i det. Ta tag i mitt liv. Jag står inte ut med att göra saker jag inte vill längre, bara för att göra andra glada. Cyklade både dit och hem. Var jobbigt och jag kände mig återigen lite peppad på att träna. Vill bli fin. Men blir ju aldrig det. Så lyssnar på Rise Against istället, och är arg. Höjer volymen och tystar tankarna lite. Det är en sån dag idag. Vill vara produktiv och så, men är inte ens det. Hjälper syster med läxa, samt lyckas plugga in mina kinesiskaglosor, och mår om möjligt lite bättre. Ser på Step up igen och vill så innerligt kunna dansa. Ifall jag fick som jag ville här i livet skulle jag kunna både dansa, måla, vara musikalisk, fota, skriva och liknande. Men det verkar aldrig bli som jag vill, och jag har inte talang för någonting alls. Hjärnan jobbar sig närapå överhettad, på maxfart, för att komma på någonting, bara någonting, om än minimalt, men det är tomt. Det finns ingenting att hitta ens där längst bak i hjärnans gömmor, för jag kan ingenting. Vill så mycket, men har noll förutsättningar. Kan inte bli annat än meningslös och ingenting verkar det som. Vet inte om det är värt det. Troligen inte.