Plasthjärtan

Utanför mina skitiga fönster är världen täckt i en kvävande tät dimma från havet. Stressen inom mig är nog lite likadan, känns likadan.

I sängen bredvid mig ligger katten och sover alltför fridfullt. Ibland blir jag avundsjuk på henne. Tänk vilket lugnt och problemfritt liv.

Allting är väldigt tomt, mer än vanligt, och jag vet inte varför. Det är mest stressdimmor och ångestdimmor, mest stress, över allt, över livet. För vad är meningen med min tillvaro just nu? Skriva meningslösa uppsatser om ingenting, läsa böcker jag inte vill läsa, plugga in ord på andra språk, grammatik, olagligt tidiga morgnar för att ta mig till en byggnad jag avskyr, fylld med folk jag hatar, för att göra saker och lära mig/inte lära mig saker jag hatar ännu mer, för att sen komma hem till en död och meningslös by fylld med lagom-människor, och en hobby jag hatat i år men ändå fortsatt med? Är det ens värt det? För när den här skolan slutar, så kommer jag bara vara arbetslös/hitta ett meningslöst jobb och nya, liknande, cirklar kommer blidas. Tråkiga rutiner och tvång.

Jag vill ju vara fri.