12-03-26 20.07

Spenderar förmiddagen i dammiga klassrum och vid runda bord i korridorerna. Är så trött på det att det gör ont inuti. Flyr med tidigaste bussen in till staden där solen för en gångs skull skiner, och stannar vid farmor. Åker upp till tredje våningen i hissen som luktar plast och gammalt. Träffar kusinen, farbror och pappa och skrattar så det räcker året ut. Slipper kollektivtrafik som åker omvägar fyllda med tanter som ska ut på landet och kliver innanför dörren en timme tidigare än vanligt. Sjunger Winnerbäck, äter glass och ser på dimman. Cyklar mot stallet i kall och fuktig luft med Ride Against i öronen. Låter hästen stå fri i stallgången för att han litar på mig, och jag på honom. Rider på en bana som luktar bildäck och är olaglig. Cyklar hem med förstörd frisyr och världen luktar fuktig asfalt och händerna fryser till de inte känns mer.
Jag väntar, och väntar och väntar och väntar. På vad vet jag inte riktigt. På någonting som känns. Någonting som känns på ett annat sätt än nu. Nu känns bara tomhet, och jag kan inte hålla balansen mellan trygghet och panik. Jag vill att det ska kännas. Jag vill att tonårshjärtat ska slå okontrollerat. Jag vill svämma över, och gråta i famnen på hen. Jag vill balla ur, ångra mig, och vara euforisk. Jag vill känna. Jag vill att livet ska ta mig upp mot himmeln för att sedan låta mig falla handlöst mot marken. Jag vill känna att jag lever.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Fy satan vilken vacker, smärtsam och ärlig text! Den berörde mig. Du har talang för att skriva!<3

2012-03-27 @ 20:55:20
URL: http://stjarnangeln.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0