Plasthjärtan

Vägen leder mig in på skolområdet och jag ser 11år passera förbi. Blickar in genom de nattsvarta fönstren och minns varenda minut. Jag har inte varit där inne på 2år och det gör lite ont för sista året där var bra. Där fanns en annan energi. Men jag vågar inte gå in där igen för jag är rädd för att sakna det ännu mer om jag får känna det där lugnet igen, minnas känslan av att vara ett gäng, att passa in, ha bra lärare och stämning och allt det där. Att känna sig trygg, och känna sig bra.

Drömmer om det ibland. Drömmer om de slitna och nerklottrade korridorerna, fossilerna i stengolven, favoritlärarens klackar mot golvet, oljudet i klassrummen, känslan av att vara duktig, att ha ett gäng med fina personligheter att falla tillbaka på, att gå i klungor till affären och bjuda varandra på fika, att sitta på gungorna mitt i vintern med en varm choklad i handen, att gunga på "kompisgungan" om somrarna, och bara det där att tycka att allting är roligt. Men det var då, och nu är nu. Nu cyklar jag bara förbi, och minns.

Cyklar in på den alltför smala cykelbanan och saktar ner för tre små kaniner. Vill inte skrämma dem. Fortsätter genom grönområdet där allting mest luktar gräs och stöter på ännu en kanin som mest verkar skutta runt utan någon förutbestämd väg, lite som jag. Genom tunneln och sedan upp för backarna. Ställer in cykeln i garaget, tar av luvan och pausar musiken. Blir stående där i garaget ett tag, halvt instängd av en dörr som mest bara vill hålla sig stängd och tar emot att öppna, och lyssnar på tystnaden. Bara för att den är så fin.