Plasthjärtan

Tidig morgon på susande tåg. Nervösa steg ut i staden. Självkänslan ökade i takt med att vindstyrkan gjorde det. Tunnelbanan åt höger och vänster, fram och tillbaka. Rise Against, och jag grät nästan. Hade köat, lyssnat på två förband, väntat otåligt under pauser, och så kommer de äntligen. Ville aldrig att det skulle ta slut, aldrig. Tror det var lycka. Älskade den akustiska biten och Audience of one. Älskade allt med det, dunket i bröstet, dunket i huvudet och dunket i lungorna som stundvis stoppade all andningsförmåga. Men det gjorde ingenting. Jag hade mer än gärna dött där på golvet. Då hade jag åtminstone dött lycklig. Nattlig tunnelbanevistelse och sen hemkomst med smärta i både rygg och fötter. Det var en fin tisdag, väldigt fin. Idag har mest varit stan och kyliga vindar, blåbärspaj och lycka över direkttåg hem. Nu ska jag sova och i morgon är en märklig skoldag.