0.15
Det är natt. Det är mörkt. Det är ingenting. Värk i benen från timmar av strosande, jeansletande och thaimat i stadregnet. Det har varit en bekymmerslös dag som badat i någon form av naivitet. De är bra dagar, de där som fullständigt saknar verklighetsuppfattning, plikter, och eftertänksamhet. De märks. De kanske inte känns så värst, men de märks och blir ihågkommna, om inte annat för den upprymda känslan som kommer av total bekymmerslöshet.
Hur det är annars? Jodå, jag slösar som vanligt tid i dammiga klassrum, i kollektivtrafik och somnar med huvudet i någon tråkig bok som den senaste tiden handlat om hjärtat och blodet. Jag undrar om det där med hjärtat. Hur mycket kan det klara? För ibland tror jag att det slår så desperat och i panik så att det ska gå sönder. Ibland undrar jag om det slår alls. Det är märkligt det där.
Han kommer hit ibland. Pappa alltså. För er som inte förstått det (om någon ens gjort det) så bor han inte här för tillfället. För att han inte vill, helt enkelt. Det är så krångligt det där med människor. De vill så mycket, tänker så mycket, känner så mycket. Det går ju inte att styra över någon annan. Fan, jag kan ju inte ens styra över mig själv. Men i vilket fall så kommer han hit ibland. Ändå. Och det är väl mest det som händer. Jag går på studiebesök i en moské och skriver arbeten, pluggar till prov och lär mig glosor tills jag praktiskt taget spyr. För någonstans så finns ju en gräns. Jag har passerat den med mil.
Jag äter wasaknäckebröd och målar naglar och går på promenad i ett litet samhälle som hösten verkligen lagt beslag på. Löven faller orangea mot marken och de knastrar under mina gymnastikskor. Utöver det så dör jag cirka hela tiden pga vacker människa i min korridor. Hon är fantastisk, men det vet ni ju redan. Fast jag vänder bort huvudet. Tittar inte dit. För man får inte tycka/känna så. Jag får ju inte göra det. För mitt tonårshjärta är igenrostat och skört och det är ingen idé att låta det känna någonting alls. Det kan så lätt tippa över, gå sönder. Det är bäst att bara se åt ett annat håll, att alltid hålla avstånd, till alla människor som får hjärtat att slå ett extra slag. Det är inte lönt att slita ut det. Så jag skippar nog helst de där extra slagen.
Kommentarer
Trackback
