Säg att du är fri tillslut, fast du vet att hälften av de som kämpar går under, hälften av de som älskar exploderar

Jag kommer fashionabelt sent hem till Maltes trädgård den sjunde juni, 06.50. Vi dricker champagne och äter frukost på filtar, stolar och i gräs. Fredrik håller ett tal han skrivit, natten innan i duschen, till oss alla och stämningen är precis så som den borde vara en dag som denna. 
Vi dansar på borden i matsalen, mest för att vi kan, och sen är det avslutning i Galaxen, fast vi alla nog mest bara vill ut därifrån och få skrika oss hesa på flaken, och förstöra öronen med alldeles för hög musik. Och sen får vi ju äntligen göra det där, skrika och dansa och vara så där glada och lättade för att vi överlevt, klarat tre år, som för mig i alla fall varit både de tre värsta, och de tre bästa. 
 Parken är full med fruktansvärt många människor. Luften är så där kvav och varm, och för en stund så tänker jag att jag nog kommer ramla ihop och dö av värmen och klaustrofobin som gör det svårt att andas, ni vet. Men det blir ju bra. Det blir ju det till slut, klyscha och allt, med någon form av sanning finns det väl ändå i det där. För jag dricker öl, och blir så där full så att man inte riktigt vet vad man gör, fast ändå har full koll, och då kan det ibland bli sånna där bilder som den ovan. Jag har ett tiotal sånna från den natten. 
Men i vilket fall som helst så tar jag och Matilda följe hem ungefär när det började ljusna och vi bestämmer oss nog där någonstans för att nu börjar livet, och så ni vet.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0