Jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre.
Jag är så fruktansvärt frånvarande här så att det nästan blir pinsamt att komma hit nu och skriva ännu ett sådant där banalt, patetiskt inlägg som ingen ändå egentligen vill läsa. Men det är ju så lätt att glömma bort sådana här platser, ni vet, platser för ventilation och ältan över livets ständiga ångest, när man svävar på moln, hjärnan verkar ha gjort en regression, och det är som att jag fryser fast i de där stunderna. Kommer liksom inte vidare. Finns inget annat. Det är lätt att glömma bort i princip allt det som brukade vara livet, när det inte längre känns lika mycket, när livet numera endast verkar kretsa kring en enda sak. Jag trivs med det. Trivs med att bara ha en enda sak som betyder, som betyder allt. Trivs med att lyckan har fått både ett namn, ansikte och en lukt. Trivs så mycket bättre med att ha lyckan personifierad, än att bara ha den som något abstrakt, osynligt jävla skit.
Och all den där skiten från förr betyder ingenting längre. Den försvinner mer och mer. Låter inte längre vintern ta över mig. Gråter inte på badrumsgolv, dränker mig inte i det där jävla bottenlösa helvetet längre. Varje dag glömmer jag allt som hänt lite mer. Det suddas liksom ut, tas över av någonting så mycket bättre. Det som spelade så stor roll förut, det som åt min inifrån och ut, det som gjorde så jävla ont, det finns knappt kvar längre.
Spenderar mycket tid med Maggios Hädanefter, och känner väl mest att det inte finns ett enda ord i den som inte är på riktigt för mig. Jag ska vara bra, för en gångs skull.
I vilket fall så har det i alla fall bilvit november. Och jag trivs faktiskt ganska bra med det. Det är både mörkt, och rätt kallt ibland, men det är fint, skönt att tiden går, och så där ni vet. Inte av samma skäl som förut kanske. När jag mest ville att tid skulle passera, för att jag kanske skulle få komma framåt, mot något bättre. När jag spenderade hela dagar och hela nätter med Kents Innan allt tar slut, eller Winnerbäcks Timglas, på repeat, och skakade av meningslöshet. Nej, nu trivs jag mest med att tiden går för att det är som om jag blir gladare för varje dag, för att det är som om det där pirrande, lyckliga som bor inom mig nu växer sig lite större för varje dag. För att jag tycker mer och mer om henne för varje dag som går, och för att för varje dag som går, så kommer vi lite närmre för alltid. Och vad som än händer så är det här för alltid.
Men november är här, och jag vet att jag borde älta livet, dricka för mycket kaffe, bli alldeles för full, alldeles för ofta, ha ångest, gråta, och allt det där. Skrika: Det här det får vi aldrig tillbaka. Det här är dansen före döden. Skriva långa texter om hur och varför. Ni vet. Ni har hört allt det där så jävla många gånger. Men det är ju inte så längre. Visst är det fortfarande sant att vi aldrig får det här tillbaka. Men det gör mig ingenting. November är vackert i sitt mörka, gråa, tysta. Halmstad är vackert när regnet öser ner, när vinden sliter i allt den får tag i. Men vackrast är ändå hon.
Kommentarer
Trackback
