Plasthjärtan

Ligger vaken om nätterna, tänker, känner efter. Plöjer kuslitteratur på engelska, glömmer bort att äta, andas, leva. Det är så lätt att glömma när man sitter instängd i en lägenhet där alla rum är ett och samma, med rullgardinen nerdragen, datorn i knäet och näsan i en bok. Vill hem ibland, tills jag minns att det här är mitt hem nu. Tror det är som svårast just nu för att jag märker att våren är på väg.

I Surte fylls trädgårdarna på med både snödroppar och krokusar. Man kan gå i skinnjacka utan att dö, ni vet. Men jag vet ju inte hur våren fungerar här. Jag kan bara tänka på hur vitsipporna växer i slänten i dungen vid pappas hus, var de första påskliljorna tittar fram, hur skönt det är att promenera bort till Lynga i vårsolen, gå till biblioteket och läsa spanska tidningar, fika på balkongen hemma hos mamma. Krunegårdsromantik, Kentångest och Hästpojken. Kaffeberoende, vårkänslor, romanskrivande. Ni vet när man tvingas släppa taget om fuskpälsar och vinterdroger, borsta av sig de sista snöflingorna, så måste man bli beroende av något annat. 

Saken är väl den att samtidigt som jag har hela mitt liv här, det enda som betyder någonting, så är mitt liv kvar någon annan stans. Ibland känns det som att jag tryckt på paus-knappen, att jag lever här som i någon parallell verklighet, och när som helst kan hoppa tillbaka, fortsätta ifrån där jag tryckte på paus. Men det fungerar ju inte så.

Saker, livet, var så lätt förut, innan henne, innan allt det här. Innan den här enorma kärleken, och det kan aldrig bli så igen, jag fattar det. Det kan aldrig bli så där enkelt, och jag kan aldrig vara hel igen utan henne. Jag tänkte på det i natt, hur jag inte kommer ha någonting kvar. Men jag har bestämt mig för att inte dö.