Because life's a bitch and so are you..
Duschar miljoner gånger. Känner mig så smutsig. Blir inte ren. Bara nyser, hostar och är äcklig. Vill bli frisk. Nu tack. Vill dö. Oroar mig för Stockholm. Kommer jag att vara sån här då? Får jag inte åka för mina lärare för att jag varit borta från skolan så mycket nu?
Lyssnar på Bubble Wrap och mår illa av telukten. Kan inte dricka det. Kan verkligen inte. Hoppas ni har det fint därute i dimman, eller vart ni än må befinna er i landet.
Tisdag
Ont överallt. Överallt. Har inte hänt mycket idag. Legat hemma och mått skit och knarkat mediciner. Orkar inte. Vet inte vad jag ska skriva. Vill bara säga att jag lever, och att ni får klara er utan mig idag. Tror jag. Kanske återkommer i kväll.
Love will be hard, and hearts will be faking
Knarkar halstabletter och fryser. Marken utanför fönstret kläs av frost, och det gillas inte. Himmeln är grå och det där fina vårvädret är som bortblåst. Jag tänker inte ge mig ut idag, utan bara sitta hemma och hoppas på att bli frisk.
Wanties
Glasögon-H&M, ärmlös skjorta-Gina Tricot, byxor-Gina Tricot, Skor-Converse
För hon stannar hos dig som en dröm
Inspiration
Hon är överallt där du stannar, och dit du flyr
Halsen svider och hostan gör ont i hela kroppen. Huvudet spränger och kroppstemperaturen är onormalt hög. Jag mår skit. Men jag har haft det trevligt med syster och bästis. Det är alltid trevligt med dem. Äta godis, se på film, prata, och bara glömma bort att lovet är slut och att jag står inför sex veckors kvävning. Shoppade fina ting och blev glad fastän ting inte bör tillföra lycka. För mig gör de det ändå. Förlåt världen.
Ute är det i alla fall vår. Solen värmer oss med sina första vårstrålar, och allting luktar vår. Det inger känslor av hoppfullhet och lugn. Jag drömmer om Stockholm, om äventyret, om upplevelsen. Jag har varit där x-antal gånger förut så just staden är väl inte så speciell. Men det är långt härifrån, och ett nytt äventyr som ligger vid våra fötter. Vi ska klara det helt ensamma, och det är det som är äventyret. Jag längtar dit. Det är sådana saker som ger livet en liten skvätt av mening ändå.
Nu ska jag krypa längre ner under täcket, dricka varm choklad och hosta sönder halsen. Vi hörs!
Där ingenting blir allt
Bra dag idag. Redan varit i stallet och ridit. Nu är det matdags, sen blir det stan med fint sällskap, och översovning hos bästis. Det ska bli fint. Kanske bästa dagen på lovet. Nu hinner jag inte skriva mer. Måste verkligen skynda mig. Ha det fint!
Trolla dig ur det här din jävel
Hahahahaha ååh jag skrattar så jag gråter
De här väggarna rasar, och jag undrar vad som händer.
Från weheartit
Jag vill flytta med fåglarna som trotsar Atlanten, leva vid en brant med ena foten över kanten.
För markens vita täcke har dragits undan, smält bort och runnit ner för backarna. Vinden sliter lite för hårt i husknutarna, men marken är grön, och termometern visar plusgrader så då gör det ingenting. Det stressar lite att det redan är fredag. Jag vill inte tillbaka. Winnerbäck i högtalarna för det är en sån morgon. Idag är en dag som kommer fyllas med saker jag egentligen inte vill göra. Mer meningslöshet, mer slöseri. Vet inte varför jag låter det bli så. Borde ta mig ur, ändra, och göra det jag vill istället. Vara mindre låst.
Men istället ska jag sminka mig, försöka stå ut med mig själv, och vara likt en robot. Det är enklast så, för nu.
Dit du reser men aldrig når fram
Jag vet knappt vilken veckodag det är, men klockan är åtta, och det luktar vår. Ingenting annat spelar någon roll. Jag försökte mig på sotade ögon, och lyckades halvdant när jag inte kunde bestämma mig för hur det skulle vara. Åt mysfrukost och kände att den här dagen kanske skulle betyda någonting. Men den passerade som alla andra. Längtade bara bort som alltid annars. Blandade Rise Against och Lasse, och jag antar att det speglar rätt bra hur jag är som person. Gick på bio med föräldrarna, och det var väl i och för sig trevligt.
Måste ta vara på den lilla tid av fungerande lungkapacitet jag har kvar. Fredag, lördag, söndag, sen är det sex veckor tills nästa gång jag får andas. Eller nej, Stockholm om lite mer än en vecka också. Då kan jag kanske andas. Kanske.
Nu ska jag släppa taget några timmar. Inte blir det väl lugnt och skönt, men det blir åtminstone helt utanför min kontroll.
we heart it
Utkast: Feb. 22, 2012
Alla människor är bara fel. Jag kan aldrig känna någonting på riktigt. Jag bara är sån, mitt plasthjärta är sånt, och därför är jag alltid ensam, trots att jag inte alls trivs med ensamhet. Jag försökte en gång, att känns någonting. Men jag når aldrig fram till mig själv, tröttnar, och när jag ger upp är jag kallare än någonsin förr.
Jag är så fylld av känslor att jag blir helt tom. Jag är så känslosam att det rinner över och försvinner ut i ingenting. Jag önskar att jag kunde säga att jag bara vill höra dina hjärtslag, att hjärnan bara fokuserade på den enda personen, och att jag var sömnlös av saknad. Men nu är det inte så, och det kommer aldrig bli så.
Jag litar inte på mig själv.
†
Vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Världen utanför fönstret är ogenomträngligt grå. Regnet dränker de asfaltsklädda vägarna, och vinden sliter i allt som vågar trotsa den. Min dag har som vanligt passerat utan att jag ens märkt det. Känt mig så vidrig idag. Kan inte se på mig själv. Duger inte. Räcker inte till. Är på det humöret idag. Vet inte varför allt känns så. Äter passionsfrukt framför brasan, och lyssnar på Lasse. Det känns lite bättre.
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Den här lyssnar jag på i natt. Jag lovar mig själv att sova. Jag ska. Jag ska.
"Du har dina moln
Och jag kan inte skingra dom
Kan inte låta dom va'
Jag har mina ord
Som du sa"
Nu faller mörkret över stan, och du går runt och sparkar löv; som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv..
Stora eken skriker februari, och jag är tillbaka på min älskade plats på övervåningen, vid bordet framför glaspartierna och betraktar världen. Här har jag spenderat största delarna av denna gråa tisdag. Det känns inte som tisdag. Vet inte vad det känns som. Men det är precis som alla dagar, och jag har inte direkt någonting nytt att dela med er, någonting att tillföra era liv. Här händer ingenting. Allting är stilla och tyst. Katten sover under bordet, och fåglarna seglar runt runt i luften, leker i stora eken och sjunger vårsånger för mig. Det är fridfullt på ett sorgligt och öde sätt. Jag har inget blödande tonårshjärta, jag har inga känslor, jag har inga människor runtomkring mig, inga relationer, ingenting värt skriva om. Jag har ett bittert och tomt plasthjärta. Det är allt. Ett hjärta som bara ser fel i allt och alla, som ingenstans hör hemma. Just därför blir det inte roligare läsning än såhär för er. Jag kan inte bli mer än såhär.
Det måste växa någonting under alla lister, alla bingon, alla tävlingar, och alla steg tillbaka..
Jag lever. Dygnsrytmen är åt helvete. Matrutinerna har lämnat oss, och vi har sett på för mycket Bones. Jag har ont i nacken och mår illa av godis, men jag är faktiskt, tro det eller ej, rätt glad ändå. Jag har släppt taget lite och lämnat delar, bara delar, av min bitterhet, meningslöshet, och hopplöshet bakom mig. De kommer ifatt snart, men just nu, just precis nu, så spelar det ingen roll. För just precis exakt nu mår jag ganska bra ändå, och det är det enda som betyder något. Och ute sjunger fåglarna något som känns som vår trots att världen fortfarande fläckas vit, och trots att molnen skymmer solen och färgar hela himmeln grå. Det är vackert på ett sorgligt, och försiktigt hoppfullt sätt, allt på samma gång. Det är fortfarande februari, och Timglas spelas fortfarande som bakgrundsmusiken i filmen om mig. Men snart vänder vi blad, börjar en ny episod, sätter på uppföljaren, och då byter vi toner, ändrar musiken, tänder ljusen, skickar iväg molnen, målar om världen i klarare färger, och plockar ner solen för att fästa den lite närmre och låta den värma huden och ändra färgen i vårt hår. Det kommer bli bra. En dag blir allting bra.
Dagar som bara går utan att vänta på mig, passerar förbi utan att jag märker
Världen är gråmulen och isblank. Jag halkar in och ut med hästar och vatten. Kommer hem och sminkar om mig. Känner mig lite fin och åker och handlar. Blir alldeles snurrig och ledsen mitt bland folkmassorna i affären som med skrikande barn, och kundvagnar konsumerar varor de inte behöver och får mig att känna mig så förtvivlad. Kommer hem igen och försöker andas. Går inte. Bakar kakor, städar och lagar mat, som i en inandning. Tar ännu en tur till stallet och släpper in min häst och matar. Klappar lite på hans kortklippta, guldfärgade päls, luktar honom i pannan på bläsen och känner mig äntligen lite lugn, tar ett skälvande andetag. Han är bra fin han. Kommer hem igen och fortsätter laga mat, bäddar, fixar och fixar ännu mer. Förmågan att andas har lämnat mig igen. Jag försöker vara glad, vill så gärna kunna vara lite glad. Men just nu är det inte så. Just nu går inte det.
För mycket människor i stan just idag. Här blir man ensam bland tusen.
Klockan står placerad på nattduksbordet bredd på att pipa otroligt irriterande, alldeles förtidigt i morgon bitti. Vad gör jag ens uppe? Borde sova. Men jag fastnar i annat, tankar, känslor och Lasse och så. Precis som vanligt.
I morgon kommer en vän som flydde stan under den där sommaren som fylldes av drömmar om annat, som slutade i ingenting, och som gick alldeles alldeles fort. Det blir Bones-kväll, två på rad. Jag borde vara glad över det, men det är jag inte, inte alls. Jag orkar inte. Läser i twitterflödet om alla unga som är ute och festar. Jag borde också vara det. Jag borde också ha en massa häftiga vänner och shotta vodka, skåla med vinglas och träffa nya människor. Det är så mycket jag borde, men det slutar alltid i ingenting. För i stället ligger jag helt ensam i sängen och gråter helt patetiskt för ingenting, mest för att jag är rädd, för livet. Hur kan man ens vara rädd för någonting man aldrig upplevt? För jag har ju aldrig levt? Kanske är det som är så hemskt, sorgligt, både och, mest sorgligt.
Jag vill också vara fin och vacker, smart och rolig, intressant och glad. Jag vill också ha ett liv som är något. Jag vill också ha vänner. Fast mest av allt vill jag nog bara få vara mig. Men det går ju åt helvete med allt.
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
Under det spindelvävstunna tyget fryser benen till is. Jag låter buss efter buss bara köra förbi. Det slutar i 45 minuter innan jag tvingas resa mig från den fult mörkgröna plastbänken i busskuren där på gatan där bilarna aldrig upphör köra. Jag kommer precis i tid till en film om klimatet, och mitt hat mot människan växer sig starkare.
Jag mår illa, gungar gungstol och mår ännu mer illa. Elden i öppna spisen bränner ansiktets hud, och det är en fin lördagsmorgon. Det luktar inte längre vår ute, men det spelar ingen roll. Jag promenerar backe upp och backe ner på isblanka vägar under gråmulen himmel i vår lilla by, och känner en svag frihetskänsla sprida sig i kroppen.
Spenderar tid i sängen, lutar mig mot den skrovliga, svagt grå träväggen, lyssnar på Rise Against på maxvolym, äter kakor, och känner att ingenting annat betyder något. Nu är det lov, och jag kan andas på riktigt.
I think I'm at the edge now, but I could be wrong..
†
Vaknade tidigt. Gjorde pannkakor till frukost och kollade på Stylisterna och Top Model. Nu är jag sminkad, klädd och klar. Är hungrig igen och borde kanske äta något innan jag åker. Bussen går 13.57 och jag vill inte åka buss. Vill få skjuts.... Jaja. Är glad idag i alla fall. Helg+lov=bra. Mm.
Satisfy an empty inside †
Gatorna har just täckts av några lager underkylt regn och utgör nu en livsfara. Jag sitter i sägen som vanligt, men tvingas just denna kväll lyssna på "Alejandro" som syster spelar på maxvolym i rummet bredvid. Luktar på mitt doftljus som luktar hallon, och är hungrig. Ska spendera kvällen med att läsa kinesisk poesi och förgäves försöka överrösta systerns just nu usla musiksmak med någonting mer meningsfullt. I morgon blir det skola, 15.15. Så jag tänkte njuta lite med tidig uppstigning, mysfrukost och någon inspirerande läsning. Det blir bra. Sen är det lov, och jag är så nöjd med det. Mitt trötta plasthjärta kommer slå i lugn takt, av frid, i en vecka. Sen ser jag fram emot Stockholm, och Rise Against. Det känns så fint, så nytt och så rebell. Tror jag är glad på riktigt över det, över att det händer någonting, över att jag har någonting att se fram emot, någonting att minnas, någonting som innebär en viss andel fara, någonting som innebär spänning, men framförallt någonting som ger mig mycket glädje. Tror det kommer bli fint. Tror jag kanske lagas då, för en stund. Det blir bra. Allting blir bra, tillslut, ganska snart, hade jag tänkt.
"What is love?"
Den här är så fin så fin så fin. No words typ.
Pojktanten
Pojktanten / She Male Snails - Teaser 2 min from Ester Martin on Vimeo.
Verkar fin. Verkar helt wow.
Det kommer inget annat emellan
Okej. Idag blev det skola. Det var inte kul. Det var inte välförtjänt. Det var inte nödvändigt. Men det var. Ja. Två skoldagar kvar till en veckas befrielse. Sen är februari i princip över, och kanske kan jag andas då. Kanske. Men än så länge får Lasse sätta ord på tillvaron, förklara och förstå. Själv är jag mest arg, och ångest. Men jag fortsätter inbilla mig att bara det blir lov så, så ska det nog gå ändå. Måste sluta upp med dessa klagosånger.
Jag kan offra allt jag har för ingenting
Dessa kvällar. Så sorgsna för att ännu en dag passerat till ingen nytta, så hopplösa för att tiden aldrig kommer tillbaks igen, så svåra med alla sina tankar och minnen om alla misstag, alla felsteg, så ensamma, mörka och kalla. Men vi rör oss mot februaris mitt, och sedan vidare mot slutet. Så just ikväll spelar ingenting någon roll, mer än att tiden går. Rusa på rätt in i virvelstormen bara. Ta februari med dig, och all snön med den, och ge mig mitt liv tillbaka. Tack! För allting blir bättre med tiden, så saker borde bli bättre snart, nu, för det har gått en väldans massa tid.
Nej, nu ska jag låta någon form av biologiskt fenomen ta med mig en stund in i en värld som definitivt inte är verkligheten, men som är lika verklig för det.
Beautiful girls †
Love love love ⚓
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar..
Det snöade hela morgonen, mycket, vackert vitt. Jag mådde illa och placerade mig i soffan. Nu ser jag knappt ut genom fönster på grund av all dimma. Jag känner mig lite som den på nått sätt. Suddig och svår. "Jag saknar dig mindre och mindre. Det kommer annat emellan och det är bra". Lite så är allt nu. För jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm.
Idag är det alla hjärtans dag, eller bara en helt vanlig tisdag, för en del, för mig. Vilar, varvar musik, Magnus Betnér och ligga med P3s program om #homoriot, ser på Tusen gånger starkare, och äter cupcakes. Mm tisdag var det.
Jag ska fortsätta med min helt vanliga tisdag, och sen ge mig ut och slukas upp av dimman för en stund. Kanske rensar det tankarna?
På återseende!
Waking up is painful
Kan byta ämne och berätta för er att dimman har legat så förbannat jävla tät utanför fönstret hela dagen. Vet inte om det ger mig ångest, och klaustrofobi, eller om jag bara tycker det är fint. Blir lite klaustrofobisk bara av att bo i min kropp. Känner mig så jävla instängd hela tiden. Vill bara att februari ska ta slut nu. Mår illa av februari. Vill ha mars, vår, sol, snöfri mark, Stockholmsresa, Rise Against, fina vänner, ny hårfärg, någonting mer nytt, slippa klä ut hästen till en michelingubbe när han ska ut mm. Vill att Timglas inte ska stämma in på hur livet och tillvaron ser ut längre.
Väntar på bättre tider som vanligt. Vill att livet ska sluta stå på paus nu, jag är redo för att sätta igång. Tryck på play för fan. Det jobbigaste är bara det att jag vet att den enda som kan trycka på play är jag, men jag vet inte hur man gör, jag har inte orken, inte modet, ingenting. Hatar mig för att jag aldrig kan ta tag i mig själv. Det är mitt, och bara mitt fel, att allting är såhär. Jag har satt mig i den här situationen, det är mitt fel att jag är sån här, och bara jag kan ta mig ur det/ändra på det. Ingen annan.
Waking up is painful.
Mm
OCH MISERABLE, OCH ENSAM, OCH ÖVERANALYSERANDE, OCH REBELL, OCH EFTERBLIVEN, DUM I HUVEDET, JOBBIG, KRÄVANDE, OCH AAAAAAARRRRGGGG!!!! PÅ ALLT! OKEJ?!?!?!?!?!?!?
?
FÖRLÅT MEN JAG ÄR TONÅRING, OKEJ???????????????
Arg och arg och...... ARG.. ÅÅÅÅHH fodncoisjdfklwndcjbqhjbwjhdböjidnksqeizazx
Idag har varit en skitdag, på många sätt. Sjuk, mår skit, arg över en massa saker, tänker på en massa saker., funderar över mig själv, analyserar som vanligt ni vet. Tänker mycket kring samhället, mycket hbtq mm. Blir bara så arg på allt, och har en huvudvärk som inte direkt blir hjälpt utav detta. Jag är verkligen inne i ett riktigt rebell/revolutions-stadie. Vill bara förändra världen, typ. Lyssnar på när Robert Jacobsson pratar hbtq, och hbtq-problem, och känner hur mycket jag verkligen älskar den killen. Får lite den där känslan av att han är precis sån som jag önskar att jag vore, och har gjort saker som jag önskar att jag hade gjort. Håller med honom i mycket. Vet inte om jag skrivit här om mina reaktioner efter att ha sett SVT's Debatt rörande #homoriot på Twitter som jag för övrigt älskar(startat av Robert då). Jag var så arg att jag höll på att gå i bitar. Ville döda den där Per-Robin, ville döda idioten som höll i hela programmet, tyckte frågan fick för lite tid, ingen visste någonting om vad de satt och pratade om, förutom Robert. Jag var så arg så arg så arg. Såg Efter 10 också, igen. Kändes lite bättre då. Lite mer tid att prata, mer utrymme, sa smarta saker, sanningar, verkligheten och allt. Men nej på riktigt jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Blir så spretigt alltihop, men det speglar nog ganska bra hur allting är idag. Borde skriva någonting mer sammanhängande rörande mina hbtq-funderingar, men det får bli en annan gång för min hjärna sprängs av huvudvärk snart. Vet ni vad. Se Debatten på SVT, samt Efter 10 på TV4's hemsida, med bland annat Anton Hysén och Robert Jacobsson, så förstår ni vad jag pratar om, vad jag sitter här hemma och funderar, vad jag är arg över mm.
Alltså va? Eller jag vet inte?
Fråga: Jag har så delade åsikter angående detta. Tänker på Pride och Gay Galan mm. Är det bra för oss hbtq-personer, eller stjälper det mer än det hjälper? Alltså jag tycker att det är super super viktigt att hbtq-frågor tas upp, och att det pratas mer öppet om. Men jag blir lite kluven när det gäller dessa stora tillställningar. För jag menar det är så mycket skoj och flams och spex av alltihop. Det är sjukt kul, visst, men ibland tänker jag att det kanske gör att vi skiljs mer från övriga samhället. Alltså att den övriga världen ser oss lite mer som ett skämt när de ser prideparaden etc. Att de tar oss mindre på allvar? Har hört att en del tänker så, och till viss del kan jag kanske hålla med. Att vi stöter bort oss själva från samhället. Fast sen tycker jag att det låter rätt sjukt det med. Vi måste ju kunna ha en galen fest utan att folk ska kolla snett, eller ta avstånd? Vi måste ju kunna accepteras ändå? Jag vet fan inte vad jag ska tycka här. Så därför hade det ju varit sjukt underbart om någon därute kände för att dela sin åsikt kring det här. Hbtq eller inte spelar ingen roll, bara jag får höra någon annans tankar. Please?
Blir livet bättre?
Idag mår jag jättedåligt. Mår illa, har ont i huvudet, ångest. Otroligt mycket ångest. Har inte gjort någonting särskilt idag. Pluggat, kollat på olika program på datorn, Livet blir bättre, Efter 10, Debatt mm, och annars bara vilat. Ute har det snöat ännu mer i natt, och det gillas inte.
Vill mest bara ta en dusch, måla om naglarna, och sova. Vet inte om jag klarar skolan i morgon. Får se.
Har skrivit på min historia om Han & han. Vet inte om jag borde publicera eller ej.
Kyss mig
Boy now get your paws right off me
För övrigt har jag ny header, så uppdatera webbläsaren om ni inte ser den. Känns som söndag idag, och jag blir glad. Gillar tanken på att det bara är lördag, samt att det snart är lov. Ååååhh! Ska till stallet, och plugga lite med. Förhoppningsvis skriver jag någonting mer vettigt som ni kan läsa sen med. Allt det här vardagspratet är inte vidare intressant.
Prat..
Önskar jag kunde se gay-galan. Verkar så fint. Anton Hysén som årets homo. Han är ju så fin att jag vill gråta. Bra kille. Verkligen bra.. Men nu kan jag ju inte se det... hmm undrar om det går att se i efterhand? *hoppas*
Suttit här och lyssnat på Gagas Monster och känt mig som en liten regnbåge hela kvällen. Jag älskar mig ibland. Jag må vara jävligt fucked-up, men va fan. Jag är rätt bra ändå, ibland. Läste massa #homoriot och blev arg också. Lyssnade på intervjuer och blev ännu argare. Ibland är världen så äckligt dum, ond, fel, ful, orättvis. Blandade känslor denna kväll.
Vill nu bara vara lite härligt klyschig, men oj så ärlig, och säga till er allihop därute att ni är fina. Spelar ingen roll hur ni ser ut, vem ni är kär i, vart ni kommer ifrån, vad ni tror på. Jag älskar er ändå, och ni är perfekta precis som ni är. Så var er själva, stå upp för vilka ni är, låt inte folk trycka ner er, ta ingen skit för att ni är lite annorlunda. Ingenting är normalt i den här världen, allting bara är. Alla är människor, och alla förtjänar respekt. Citerar min personliga favorit Grynet "TA INGEN SKIT!!!".
Thinspo
He ate my heart...
Kollat på Top Model Sverige idag, och bara känt mig så där allmänt tjock. Men men. Varit inne i stan med mami också, och bara myst. Ute blåste isvinden, och det sved i händerna när jag bar kassar med vinflaskor utan vantar. Jag tycker inte ens om vin. I prylbutiken hängde jag vid asiendelen, och kollade på kinesiskt te, och japanska ätpinnar. Jag älskar att äta med pinnar. Köpte ett svensk-kinesiskt lexikon med.
Nu sitter jag i sängen och lyssnar på Dead by April, och så. Ska klippa i lite kläder sen. Jag, saxen, nålen och sandpappret har lite granna jobb att göra haha. Vi är allt bra hopplösa ihop.
Systern spelar hög musik, och det dunkar i mina väggar. "That boy is a monster". Ja, det är han verkligen....
Dead by April - Carry me
Standing at the Crossroads now, And we can't back down, 'Cause there's nothing left worth saving there...
Jag tror inte på någonting i den här världen. Jag tror inte på någon form av gud. Jag tror inte på mänskligheten, godheten, rätt och fel, vetenskapen, ingenting. Folk frågar sig vad jag ser för mening med livet. "Ingen", brukar jag svara. För det finns ingen logisk mening med allt det här. Ni kan hålla på med ert hokus pokus hur mycket ni vill, men det makes no sense to me. Jag ser inte logiken. Fattar inte hur folk kan tro på saker. Det går inte att bevisa att det finns någon gud. Mänskligheten är, logiskt sätt, dömd att misslyckas. Det finns ingen godhet, ingen gör någonting för att vara snäll. I de flesta fall gör vi bara saker för att gynna oss själva. Hade människan varit en god och osjälvisk varelse, hade vi inte låtit människor svälta, vi hade inte dödat folk för att de är svarta, troende, homosexuella, har fel politiska åsikter, vi skulle inte förstört miljön på det sättet vi gör, och i och med det skada både djur och naturliv. De människor som gör goda saker, vill mest bara göra det för att få höra hur förbannat jävla snälla, bra, och fantastiska de är. Det finns väl undantag, men ändå. Jag avskyr människor. Det går inte att säga att någonting är rätt eller fel. En del tycker att abort är fel, medan jag tycker att det är något av det bästa som finns. Vissa tycker att man visst får mörda kvinnor för att de själva vill bestämma över sina liv, eller som har valt "fel" kille, jag tycker dem är svin. Vetenskapen är nog egentligen det jag tror mest på, fast den har ju mest fel jämt så det är väl inget att hurra för det heller.
Vi ska bara gå i skolan och lära oss vad som hände för 400år sedan, och lösa ekvationer, sen ska vi ha ett sjukt tråkigt 9-17 jobb, gärna sitta på kontor vid datorer, för att sen storhandla i äckliga varuhus, komma hem alldeles för sent, och sen bara somna i soffan, och så går det runt. Runt runt runt. Tills du är 65år(75 vill ju svinen ändra det till nu. Ja svinen=regeringen. De kan hänga sig hela högen. Jag bryr mig inte) Är det någon som ser en mening i det här? Finns det någonting?
Nej. Livet är sjukt märkligt. Men tro ni på er skit, bara ni håller mig utanför. Det enda man vet säkert är att man alltid bara har sig själv, och när man börjar tvivla på det, så bör man hoppa från en bro. Det är vad jag tänker göra den dagen jag förlorar mig själv i alla fall.
Time, time, time again
Har funnits något slags lugn inom mig idag. Det är ju ytterst ovanligt. På väg till bussen vid tvåtiden rann det vatten i backen, isen smälte. Det luktade vår, och jag log. Jag älskar lukten av vår. Idag har allting känts lite bättre, lite ljusare. Även fast jag fortfarande inte tagit tag i mig själv, även fast jag inte vet vem jag är, vad jag ska göra med mitt liv, och fastän jag inte riktigt orkar. Tankarna har varit lite lugnare. Min ensamhet som annars fyller mig så där patetiskt lämnade mig i fred där ett tag. Det smyger sig på igen. Men i morgon är jag som sagt ledig, och kanske att jag tar mig för någonting trevligt. Hade tänkt börja med en fin frukost som sagt.
Hoppas att ni har det fint därute!
My dream is to one day know what my dream is..
Food
Åååh jag är så hungrig! Och det här inlägget är så onödigt! Men faan jag har inte ätit på hela dan. Bra där..
Funderar på fin-frukost i morgon när jag ändå är ledig. Borde ta och mysa till det lite.
Så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl.
Börjar halv fyra idag. Så nu sitter jag på övervåningen och tittar ut. Lyssnar på Lasse och har ont i min tumme efter mitt lilla papercut igår. Annars händer det inte mycket. Skulle börjar 12.25 egentligen så jag gick upp vid halv åtta och gjorde mig i ordning. Men sen ställdes den lektionen också in så nu sitter jag här. Borde måla naglarna och laga mat. Mm.
But art never comes out of happiness
Egentligen vill jag gå ut i kylan och låta den ta med sig alla tankar, på samma sätt som den tar allt annat. All värme, all trygghet, allt lugn. Kan den inte ta alla tankar, alla känslor och alla problem i stället. Kan den inte ta allt det jag inte vill ha just nu, och bara låta det frysa sönder därute bland snödrivor och isgator?
Jag saknar sommriga morgonpromenader. Jag saknar det där speciella, varma sommarljuset, och de ljusa kvällarna. Jag saknar myggbetten och frihetskänslan, de sena nätterna, och all tid som blir över till ingenting.
Jag saknar att sprida ut filtar, kuddar och täcken på vår balkong, för att sen lyssna på Sommarpratarna, se ut över byn, och fika med fint sällskap.
Till nästa sommar ska jag lära mig dricka te. För att sen kunna sitta på balkongens trägolv och trassla mig igenom Strindbergs Röda Rummet. Det är vad jag ska göra. Jag längtar till sommaren.
True
I am not there. I did not die.
Söndermarken jagar mig, men jag är inte där...
Kväll. Matteprov i morgon, och jag vill lägga mig ner och dö. Fast det vill jag ju rätt ofta. Jag är en svag människa. Talet gick okej idag i alla fall, för er som undrar. Tänkte på Lasse innan. Hundratsen textrader for genom huvudet, och avslutades med minnet från tidigare under dagen då jag suttit i bilen och lyssnat på Dead by April och Jimmie growlade "THIS IS JUST A DREAM!!!!!", och jag kände mig fri på något sätt. Sen gick jag bara upp och gjorde det. Och jag lever. Känns det som i alla fall.
Studded
This is just a dream!!
Lyssnar på den här och skriver om mitt tal. Det är nog klart nu. Skrev om det helt och hållet. Ska prata om könsroller nu istället, varför de borde tas bort, försvinna från samhället. Skakar när jag skriver. Både av ilska och total rädsla. Men måste säga att musiken gör mig lite lugnare som vanligt. Känns bra. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Får skjuts till skolan av pappa i alla fall. Känns på riktigt som att jag dör nu. Alltså snart svatnar det framför ögonen och så blir det aldrig ljust igen. Åååh känns verkligen så. Kan man bli mer patetisk? Vet inte, men jag gillar att iaktta, hålla mig i bakgrunden och mest bara vara tyst. När strålkastarljuset faller på mig så trivs inte jag mer. Usch! Ska trycka på repeat nu och låtsas att jag drömmer.
Jävligt mänskligt Sverige vi har.
Var bara tvungen att lägga upp det här. Han blir så upprörd Benny, och jag hoppar i sängen återigen av ilska över detta. Kan inte ta upp det nog, kan inte diskutera det nog, kan inte vara arg över det nog. Vet ni vad jag vill att ni ska göra Platshjärtan? Gå in på allout.org och skriv under namninsamlingen om ni vill hjälpa till och förändra! Fuck allt det här! Vill gråta. Igen. Ska se på TV istället, och gråta inombords, samt glömma att vi har tal i morgon. Åååååh!!!!
/Desperat psykfall
Screaming for you
God eftermiddag plasthjärtan!
Ute river det i benen av kyla. Kinderna svider och det går att känna hur de blir froströda. Kylan går att ta på. Det är februari. Februari, februari, februari. Jag har suttit hemma några timmar nu, och i min ensamhet bjudit in Lasse som förklarar alla februarikänslor i Timglas. Tappar orden ibland. Då är det allt bra tur att han finns. Funderar på att byta till Nirvana, och locka fram förra februari i mitt minne. Känna det lite. Känna förvirringen, allt som gjorde ont, allt hat, all skit, känna på livet ni vet. Vet inte riktigt om jag vågar bara. Behöver lite growl med. Kanske fina Dead by April, eller kanske Aim for the Sunrise. Finns så mycket jag behöver. Musiken är typ allt jag har. Låter så jävla miserable. Fan, jag är miserable. Vill ha nått farligt.
I won't look back at this as a time i enjoyed..
Snyggingen i röd keps. *Dör*
Ute fryser hela världen till is. Jag låter den mer än gärna frysa ihjäl utan mig. För vi har öppnat dörren och välkomnat februaridagarna nu. Februari som alltid skakar av meningslöshet, kyla, tomhet och mörker. Det är så varje Februari, och jag längtar som vanligt mest bort. Vill gömma mig under täcket, i värmen, och vänta på bättre tider. Gå i ide, och längta efter någons armar. Inte tänka, inte finnas. Bara glömma bort allt. Hoppa över hela jävla februari. Februari är inte okej. Kan ingen bara hålla om mig. Kan ingen bara säga att det är okej, och låta mig gråta i dennes armar hela månaden ut. Snälla?
Promise me, promise me I will be fine without you..
Borde sova. Kan inte. Har ni besökt IzaTown så vet ni att nätterna är min mest aktiva tid då jag skriver, funderar extra mycket och lyssnar på fina ljud. Önskar att det kunde bli så där skönt att sova igen, så som det var förr. Men det blir liksom aldrig det. Har någon slags hatkärlek till nätter. Vet inte. Ska i alla fall ge det ett försök. I morgon slutar jag tidigt. Hade behövt stilla shopaholicen i mig lite granna. Får se hur det blir med det. Shoppa ensam är lite ångestladdat för mig. Fast det mesta är väl ångestladdat för mig. Jag är ju rätt labil av mig, om jag får säga det själv. *Höjer volymen på musiken*
Ska sova, snart. Lovar mig själv det. Sen att jag är så fruktansvärt dålig på att hålla det jag lovar det är en annan femma. Det trycker vi in, gömmer bland andra gamla lögner lååångt där bak i hjärnans mörkast skrymsle. Det bli bra det här. Intalar jag mig själv. Det intalar jag mig alltid, och vi vet ju hur det brukar sluta.
Hej nattångest.
Dip dye<3
Need to close that door
It's like I am naked out in the rain
Paus i pluggandet. Sitter och lyssnar på Lasse. Han är fin. Han förklarar allt som vanligt. Och så Dead by April de är bra, och Jimmie är snygg. Lite smått kändiscrush där ja. Skriver tal om varför man inte borde behöva hålla tal i skolan. Fick sånt ryck på det verkligen. Och där sätter vi punkt för skolpratet. I övrigt vill jag inte ha måndag. Vill bara få sitta här i mörkret för alltid, och fylla hela världen med toner. Måndag betyder ny äckelvecka, med nya saker som måste göras, mer press, mer stress, och mer ångest. VILL INTE. Jag vill inte mer nu. Lov tack! Snälla.
There's nothing left worth saving..
Allt som inte är sant är inte en lögn. Inte här i alla fall.
Okej, tänkte att det kanske är några som hittar hit som inte besökt mitt alldeles egna IzaTown innan, som jag nu då övergett. Istället bjuder jag ju nu in alla era plasthjärtan in i mitt plasthjärta skulle man kunna säga. IzaTown levde i ungefär ett år(den lever ju än ett tag, fast utan uppdatering) och jag skapade min stad för att kunna grubbla i fred, och kanske komma fram till ett och annat. Det betydde mycket. Fastän att jag fortfarande inte riktigt vet vem jag är, på många sätt. Lider av en hel del ångest, och även panikångest som jag dock börjar bli fri från, och det uppstår mest i lite speciella situationer nuförtiden.
Jag heter Felicia, fast skulle hellre hetat Jamie, eller Billie. Jag är flum, och dum i huvudet, men älskar mig själv rätt mycket ändå. Eller jag accepterar att jag är som jag är i alla fall. Söker efter en mening med allt, och det lär jag väl tjata en del om. Jag skakar nämligen av all meningslöshet, som Lasse sjunger i Timglas. Winnerbäck alltså, Lars Winnerbäck. Det är en fin man, som betyder mycket. Lyssnar på mängder av musik, gillar det mesta, rock, punk, grunge mm, och Lasse då. Gillar ord och satsradningar. Skriver mycket, mest för egen del men publicerar ibland på bloggen. Är alltid ensam, och låtsas att jag trivs med det, fast det är ju självklart bara en lögn. Men det är en fin lögn. Önskar den vore sann.
På den lilla fritid jag tar mig så fyller jag öronen med toner, funderar, skriver, läser om folks livsöden, överanalyserar allt, och försöker glömma bort verkligheten. Ibland umgås jag även med någon av mina fina, men få, vänner, tar hand om min lille ponny, eller trögar mig igenom en bok. Gillar filmer som har en mening, där folk dör, eller där jag gråter ögonen ur mig. Nyckeln till Frihet, Prayers for Bobby och alla beck, Wallander och Irene Huss kommer alltid vara bäst enligt mig.
Har en tvillingsyster som är både snyggare och smartare än mig. Vi är motsatser på alla sätt, och jag tycker om henne ofantligt. Det gör de flesta pojkar med, men jag släpper henne inte till vem som helst. Hon tar hand om mig, även om hon kanske inte förstår sig på mig så bra. Jag tar hand om henne med, lär henne musik, busstider, och kompletterar hennes usla lokalsinne.
Jag borde skriva att jag är gay, fast det vill jag inte. Jag är allt, och jag är Born this Way. Kan väl säga att jag är säker på tjej-sidan, men mer osäker vad det gäller killar. Det låter ju rätt bra, och rätt sant med för den delen.
Jag heter Felicia, fast skulle hellre hetat Jamie, eller Billie. Jag är flum, och dum i huvudet, men älskar mig själv rätt mycket ändå. Eller jag accepterar att jag är som jag är i alla fall. Söker efter en mening med allt, och det lär jag väl tjata en del om. Jag skakar nämligen av all meningslöshet, som Lasse sjunger i Timglas. Winnerbäck alltså, Lars Winnerbäck. Det är en fin man, som betyder mycket. Lyssnar på mängder av musik, gillar det mesta, rock, punk, grunge mm, och Lasse då. Gillar ord och satsradningar. Skriver mycket, mest för egen del men publicerar ibland på bloggen. Är alltid ensam, och låtsas att jag trivs med det, fast det är ju självklart bara en lögn. Men det är en fin lögn. Önskar den vore sann.
På den lilla fritid jag tar mig så fyller jag öronen med toner, funderar, skriver, läser om folks livsöden, överanalyserar allt, och försöker glömma bort verkligheten. Ibland umgås jag även med någon av mina fina, men få, vänner, tar hand om min lille ponny, eller trögar mig igenom en bok. Gillar filmer som har en mening, där folk dör, eller där jag gråter ögonen ur mig. Nyckeln till Frihet, Prayers for Bobby och alla beck, Wallander och Irene Huss kommer alltid vara bäst enligt mig.
Har en tvillingsyster som är både snyggare och smartare än mig. Vi är motsatser på alla sätt, och jag tycker om henne ofantligt. Det gör de flesta pojkar med, men jag släpper henne inte till vem som helst. Hon tar hand om mig, även om hon kanske inte förstår sig på mig så bra. Jag tar hand om henne med, lär henne musik, busstider, och kompletterar hennes usla lokalsinne.
Jag borde skriva att jag är gay, fast det vill jag inte. Jag är allt, och jag är Born this Way. Kan väl säga att jag är säker på tjej-sidan, men mer osäker vad det gäller killar. Det låter ju rätt bra, och rätt sant med för den delen.
Ja, det enda som finns kvar att säga nu är väl "Välkomna hit alla plasthjärtan!"
Loreen
Fast sen ser jag Loreen. Och hon är ju gudomlig. Ska vi säga fifty-fifty då? Eller kanske 70-30? Ja, tror det.
I am losing you
Den här har väl alla hört va? Fyyyy så fin! Och Jimmie är ju så snygg! Kille som sjunger och "growlar". Jag ger upp hela den här lesbian-grejen. *Dör* Typ. Är han laglig undrar jag? Känner mig som ett litet fjortis-fan. Fattas bara att jag ska börja fnissa så där irriterande också.
Välkomna
Behövde börja om på nytt lite. Nytt namn, lite ny design. Lite nytt liksom. Så välkomna till mitt plasthjärta allihop! Hoppas att ni ska trivas.
