Om saknade människor, carpe diem och nedräkningar
Åker bort och sover på hotell. Ser på biltävlingar och träffar saknade människor. Fotograferar slott och promenerar på kullersten i söta gränder, ser på hus och åker bil och får huvudvärk.
Springer allt från sprintsträckor till halvmil och promenerar tills jag inte känner någonting alls. Solar på balkongen och lyssnar på Joshua Radin under hela eftermiddagar. Njuter, tror jag, och kanske är det lite carpe diem även över min tillvaro just precis nu.
Räknar ner dagar, timmar, sekunder. Snart är det slut på det här. Jag är nog både glad och ledsen över det. Vill bara börja det här sista året, så det blir gjort, men samtidigt vill jag bara stanna tiden, aldrig bli äldre, aldrig mer höst/vinter, aldrig mer skola. Bara stanna här. Jag vill inte ha augusti igen.
Men idag, om exakt 3 timmar och 25 minuter åker jag till Helsingborg och helsingborgsfestivalen och en saknad vän.
"Shoe laces untied
You can dry your eye
Perfect shadows lie behind us and this is the day I make you mine
Nothing to say but there's still time
You are the one I've been waiting for today"
You can dry your eye
Perfect shadows lie behind us and this is the day I make you mine
Nothing to say but there's still time
You are the one I've been waiting for today"
Sidney Williams
Ingen har mig mer än jag har mig, och ingen kväver mig mer än jag gör.
I sängen i rummet som är mitt och bara mitt. Väggar klädda i The New York Times och vissna krukväxter i fönstren ut mot skogen. Här minns jag förra sommaren som var ungefär precis som denna sommaren. Fast jag ångestvred mig något mer mellan något knöligare lakan och gav upp sömnen innan solen gått upp. Jag pratade mer, kände mer, och hoppades mindre. Men precis som för ett år sedan räddar stickade tröjor mig i sommarblåsten. Jag sover i dubbelsäng och ser på sport på TV och det gör väl livet lite värt antar jag. Det är de små sakerna som gör det osv. Förra sommaren längtade jag efter Pride och Stockholm och folkträngsel. Det gör jag nu med, fast jag detta året bara ska sitta hemma. Detta året säljer vi stugan som luktar 60-tal och kväver mig i furu och blickar ut mot ett oändligt hav. Denna sommaren är precis som den förra, bara väldigt annorlunda. Och jag vill aldrig att den ska ta slut.
Snälla, ta aldrig slut.
Finns väl här och skriver..
..Ointressanta vardagsinlägg. *Klick*.
Breathing used to be fun
Jag knarkar Kent och Mr Sheeran och Joshua Radin. Det säger väl det mesta om mitt mående egentligen. Springer mil efter mil efter mil. Promenerar i timtals, äter choklad och får ångest. Jag vaknar av åska och myser. Gråter lite för att jag är så trött och borde gå upp. Somnar om. Vaknar och suckar över min egen hopplöshet. Sommaråska och vinbär håller mig vid liv.
Jaha, det här med att det är juli känns inte vidare bra. 17 augusti slutar jag andas. Och varje dag kommer jag närmre. Det är nog lite som att veta att man är sjuk och bara har exakt 37 dagar kvar att leva. Fast å andra sidan. Jag kanske orkar. Men mitt hjärta pumpar så tveksamt långsamt, trött, och panikfort. Huvudet spränger och i skrivande stund ser jag dubbla bokstäver/ord på skärmen. Jag orkar aldrig. Jag blir bara trött och arg på allt. Vill slå och skrika på någon. Krångla inte med mig när jag försöker leva och andas taktfast och syresätta min 176 cm långa bur. Jag orkar inte bry mig om kurser och poäng. Jag orkar inte med meningslösa autosvar och panik.
Behöver komma bort. Vill till Stockholm. Vill hem till San Francisco. Behöver inte vara mer ensam nu. Behöver er, ni som inte finns.
Min frånvaro lär fortsätta här. Jag kommer tillbaka, när jag kan, och vill. När världen börjar kännas igen.
Fängelset som beskriver allt. Skit-Sveriges bästa stad. Hav och leenden. Och tunnelbanor och sena nätter.
Målarfärg, dålig pop och Amerikadrömmar
Jag målar hus i världens finaste svagt, svagt mintgröna färg, och dricker Pepsi för första gången någonsin(?). Målarfärg på benen och solbränna på köpet. Betalt får jag tydligen också, och mat. Kan jag få betalt för att måla världens finaste hus, klappa skygga katter vid namn Elton och Eija och umgås med min kusins flickvän som pratar rolig norska och har världens finaste kök skulle jag göra det varje dag. Även utan betalt.
Annars drömmer jag mest om Amerika och stora städer och musik. Träffar vänner gör jag också, även om jag trivs bäst själv. Vill att tiden ska stå still. Vill aldrig någonsin nå höstmånaderna, aldrig mer genomleva, överleva ännu en vinter halkandes på isiga gator, och frysandes i tunna kläder på okända busstationer, aldrig stiga ut i livet. Jag vill inte att tiden rusar på, och glömmer mig uppe på sin unkna, dammiga, gamla vind. Att allting händer utan mig. Vet inte hur jag kommer med. Hur jag kommer ned från vinden. Den är låst. Jag klarar det aldrig själv. Fast jag har bara mig.
Än så länge räcker dålig pop och oidentifierbar dans och skog och gitarrspel. Än så länge är det nog. Än så länge är det allt. Mjuka katter och balkonger. Än så länge andas jag för barnprogram på morgonen och smultron på altanen. Men när jag huttrar ner för gatorna, halkar, fryser och gömmer mig i jackor, då vet jag inte vad ska andas för. Men än så länge. Än så länge.
USA.
Verkligheten
Morgnar blir till kvällar. Ingenting händer egentligen. Jag ser på biltävlingar i regn. Jag ser på biltävlingar i sol. Träffar söta barn, tuggar ingefära, sover och målar naglar. Tänker för mycket, gör för lite. Det är väl så allting är, just nu.
