Plasthjärtan

Sol, regn, åska, sol, regn, åska. Dagarna passerar likadana, likgiltiga, indifferenta. Jag vaknar åtta på morgonen, och somnar innan det mörknat. Samma låtar spelas om och om igen. Jag stampar takt till allt, mest till livet. Det är en uttröttande, långsam aktivitet. 
Sover i stugan ute vid havet med syster. Spenderar natten i nyköpta sängar mellan furuklädda väggar och får mest ångest av allt därute. Försöker väcka mig själv från drömmen. Vill tillbaks till den där fula verkligheten som gömmer sig bakom illusionen och allt det som borde vara sant, mest för att känna mig "på riktigt". För att känna någonting som är på riktigt. 
Fast mest vill jag nog bara shoppa, träna, sola, och inte bry mig. Hoppas på något bättre. 

Jag spelar på ostämd gitarr, plockar disk och tvätt, städar bland systers kläder och dammsuger. Äter lunch på altanen. Sitter i sängen men musik i öronen och en sovande katt jämte. Ser på filmer som fylls till bredden, sen lite till, och ännu mer, ända tills de rinner över, av förskönade verkligheter.  Det händer inte mer. Alla har annat, bättre för sig. Jag blir över. Men hur meningslöst, tomt och värdelöst det här än är så är det 100000000 gånger bättre än dammiga klassrum och idioti. 
Samma låtar står på repeat. Går om och om och om igen, runt runt, lite som livet. Samma, samma, samma. Rutiner. Mer samma. "Give me love" haha fast nej. Fast jo, om du spelar sådär varje morgon, och varje kväll och kramar mig till jag glömmer att jag finns. 
"Du kan ta bussen till stan?" "Själv??" "Jaaa.." "Mhm, eller så kan jag dö".

Vaknar 5.07, två minuter innan klockan ringer, för att se ustream med Ed som är så värd det att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Somnar om och drömmer. Naglarna är skavda och trasiga och dagen går ut på nostalgiska datorspel och promenader och stallbesök med syster och hennes problematiserande/frågande/grubblande över min läggning. Jag lyssnar inte så mycket, mest för att jag inte orkar bry mig.

Tvåan är över. Sommarlovet är här. Jag är mest arg. Det slutar dåligt och jag håller fast vid allting. Ed Sheeran går på högsta volym och klumpen i halsen växer som en cancertumör och fyller hela mig. Jag torkar tårar i kollektivtrafik och hela vägen hem. Allting blir fel och jag mår illa. Det blir ingen bra torsdag, ingen bra avslutning. Jag somnar när det fortfarande är ljust ute.

Ensam i sängen, med datorn i knäet. Den blir överväldigande ibland, den här ensamheten. Jag önskar att jag gjorde något. Men ute blåser vinden, pappa är på tävling igen, syster som har vänner + ett liv är hos dem, mamma har huvudvärk, katterna har somnat. Jag vill spela gitarr, eller kanske främst ha en som är bra och stämd, springa tills jag spyr och somna på badrumsgolvet.

Maj är förbi. Juni är här. Du är mer än välkommen, älskling. Jag bryr mig inte ens om att du för med dig vindar som sliter i husväggarna och öppnar himmeln på glänt allt som oftast. Du är här, och det räcker gott och väl för mig. Sista provet är skrivet och det lägger sig ett lugn. Olyckor och sjukhus och kaos och livet förstör och allt blir upp och ner, båten slår runt, men jag vänder den snart rätt igen.