Lost a grip on my shoes. Walked home in bare feet

Vaknar 5.07, två minuter innan klockan ringer, för att se ustream med Ed som är så värd det att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Somnar om och drömmer. Naglarna är skavda och trasiga och dagen går ut på nostalgiska datorspel och promenader och stallbesök med syster och hennes problematiserande/frågande/grubblande över min läggning. Jag lyssnar inte så mycket, mest för att jag inte orkar bry mig.

Allt är så mycket carpe diem hela tiden men jag far hellre framåt mot min vilja, än jag vänder. Tiden rasar i slowmotion. Egentligen vet jag inte vad jag ska med framtiden till, om jag inte ens förstår nutiden.
"And I will fall for you. And I will fall for you. And I will fall for you" strömmar genom öronen. Men nej det kommer du inte, och inte jag heller. Får för mig att du har det bättre där ute utan mig. Intalar och övertalar mig själv att det är så. För det är så.
Och jag vill mest bara höra den där gitarren varenda jävla dag för kan inte andas annars. Kan ingenting annars. Skakar av någonting annat än meningslöshet och rastlöshet och vill bara gråta och höja volymen tills ljudvågorna trasar min hjärna i småbitar. Ta aldrig slut. Ta aldrig slut. Ta aldrig slut. Ta aldrig slut. Ta aldrig slut. För I will fall for you, så in i helvete, även fast jag inte borde.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0