Wickeddchildd †
37 grader
Ligger i sängen, uppkurad mot väggen längst in i hörnet men Krunegårds nya och nymålade naglar i khakigrönt. Solen är försiktigt hoppfull och bussarna går som vanligt ingenstans. Lugnet ligger nästan kvävande tungt. Känslan av att bara kunna stanna här uppkurad mot träväggen i tio dagar och skita i allt annat är både fantastisk och förfärlig. "VAD SKA JAG GÖRA MED MITT LIV??" twittrar jag, för det är så det är, så det känns. Jag vet ingenting, mer än just det faktum att jag faktiskt inte vet, och inte orkar.
Livet kanske är enkelt nu, men sen då?
Springer till bussen och åker ensam sånär som på några pensionärer och ett gäng unga killar som pratar för högt. Staden svämmar över av likadana tonårstjejer och jag träffar klasskompisar i affärer och blir irriterad och trött för att orkar inte med dem. Blir så arg på detta likadana och passa in i mönstret och vara lagom. Allting är bara likadant och samma och har varit det i 17år och tre månader två veckor och tre dagar. Jag orkar inte det mer nu. Men vad är alternativet?
Korallreven & Vintergatan
Du har gåshud för du fryser, är det här det bästa livet hade att ge?
Idag har livet rusat likt X2000-tågen som flyger fram på rälsen genom stadens utkant. Skrev om klimatförändringarna hela morgonen och rusade runt med disk och kläder och smink och dansade till Kents nya som jag blivit beroende av. Sprang till bussen och mötte syster i stan. Shoppade nån timme och pengarna flyger lätt iväg. Kom hem och spenderade ända fram till nio-tiden i stallet med syster. Nu sitter jag i sängen med kent i öronen och har just duschat och ätit.
Men det är ändå fint. Dagar som den här rusar på ett annat sätt. De är effektiva och produktiva och händelserika. Inte alls som de som passerar utan att vara här. Idag är jag lycklig och ledig och lätt. Det flyter, och jag vill att det ska kännas såhär för alltid. Jag flyger på lätta fötter, solen lyser, vinden sliter lite försiktigt i mig och lite av håret går precis att dra ihop till en minitoffs. Det är som att det är ett annat liv, en annan person, med andra tankar, andra känslor och andra förutsättningar.
I morgon rusar livet förhoppningsvis på, på samma sätt som idag. På blitävling med kusiner och fint folk, stall och fest. Om vädret tillåter vill säga. Vet inte om jag känner för att stå ute en hel dag i dåligt väder. Får se.
999
Genomlever och överlever. Tar mig hoppfullt fram, och kommer för en gångs skull faktiskt fram. Spenderar kvällen med klimatförändringar och Kent's nya. Älskar den.
Har för övrigt lov nu och solen lös idag. Det lägger sig något slags lugn över mig. Kan andas. In och ut.
<3
I hope..
Do you think it's safe to breathe? I doesn't look that way to me..
Är så arg på allt och alla. Vill skjuta någon. Ska inte skriva mer. Lyssna på RA istället.
17.46
Idag blåser vinden och jag går utan jacka. Tröttnar på världen och ser på film i trånga filmsalar och alltför stora, ekande klassrum. Åker buss och vinden sliter men jag orkar inte frysa. Ska ut i den snart igen.
Stressen börjar komma. Har saker att göra. Saker som jag varken vill eller har tid att göra nu. Men jag orkar knappt ens stressa upp mig längre. Det går ändå åt helvete med allt så det spelar inte så stor roll. Vill ändå bara lyssna på RA och skrika "WAIT FOR ME. WAIT FOR ME. WAIT FOR ME. WAIT FOR ME NOW". Orkar inget annat.
†
12-03-27 22.32
Cyklar under gatlyktor som lyser med ett närmast oranget, skumt, fast inbjudande ljus, genom en by som somnat för länge sedan. Cyklar uppför gatan som luktar av ny asfalt och grus. Ryser av välbehag. Vägen sluttar i en försiktigt hoppfull nedförsbacke och den här tiden på dagen är det okej att trampa lite extra, och strunta i att se sig för i korsningen. Här är allting dött nu, och det spelar ändå ingen roll.
Vägen leder mig in på skolområdet och jag ser 11år passera förbi. Blickar in genom de nattsvarta fönstren och minns varenda minut. Jag har inte varit där inne på 2år och det gör lite ont för sista året där var bra. Där fanns en annan energi. Men jag vågar inte gå in där igen för jag är rädd för att sakna det ännu mer om jag får känna det där lugnet igen, minnas känslan av att vara ett gäng, att passa in, ha bra lärare och stämning och allt det där. Att känna sig trygg, och känna sig bra.
Drömmer om det ibland. Drömmer om de slitna och nerklottrade korridorerna, fossilerna i stengolven, favoritlärarens klackar mot golvet, oljudet i klassrummen, känslan av att vara duktig, att ha ett gäng med fina personligheter att falla tillbaka på, att gå i klungor till affären och bjuda varandra på fika, att sitta på gungorna mitt i vintern med en varm choklad i handen, att gunga på "kompisgungan" om somrarna, och bara det där att tycka att allting är roligt. Men det var då, och nu är nu. Nu cyklar jag bara förbi, och minns.
Cyklar in på den alltför smala cykelbanan och saktar ner för tre små kaniner. Vill inte skrämma dem. Fortsätter genom grönområdet där allting mest luktar gräs och stöter på ännu en kanin som mest verkar skutta runt utan någon förutbestämd väg, lite som jag. Genom tunneln och sedan upp för backarna. Ställer in cykeln i garaget, tar av luvan och pausar musiken. Blir stående där i garaget ett tag, halvt instängd av en dörr som mest bara vill hålla sig stängd och tar emot att öppna, och lyssnar på tystnaden. Bara för att den är så fin.
12-03-26 20.07
Spenderar förmiddagen i dammiga klassrum och vid runda bord i korridorerna. Är så trött på det att det gör ont inuti. Flyr med tidigaste bussen in till staden där solen för en gångs skull skiner, och stannar vid farmor. Åker upp till tredje våningen i hissen som luktar plast och gammalt. Träffar kusinen, farbror och pappa och skrattar så det räcker året ut. Slipper kollektivtrafik som åker omvägar fyllda med tanter som ska ut på landet och kliver innanför dörren en timme tidigare än vanligt. Sjunger Winnerbäck, äter glass och ser på dimman. Cyklar mot stallet i kall och fuktig luft med Ride Against i öronen. Låter hästen stå fri i stallgången för att han litar på mig, och jag på honom. Rider på en bana som luktar bildäck och är olaglig. Cyklar hem med förstörd frisyr och världen luktar fuktig asfalt och händerna fryser till de inte känns mer.
Jag väntar, och väntar och väntar och väntar. På vad vet jag inte riktigt. På någonting som känns. Någonting som känns på ett annat sätt än nu. Nu känns bara tomhet, och jag kan inte hålla balansen mellan trygghet och panik. Jag vill att det ska kännas. Jag vill att tonårshjärtat ska slå okontrollerat. Jag vill svämma över, och gråta i famnen på hen. Jag vill balla ur, ångra mig, och vara euforisk. Jag vill känna. Jag vill att livet ska ta mig upp mot himmeln för att sedan låta mig falla handlöst mot marken. Jag vill känna att jag lever.
†
Take me from this world. Save me. What if we all die young?
Make up with Makeup
Är så trött på allt sminkande och fixande varenda dag. Bara för att andra ska tycka att man är fin. Är så trött på att aldrig känna att jag duger som jag är. För ärligt talat så är ju alla perfekta som de är, hur klyschigt det än må låta. Vi är bra, och vi är fina. Det går inte att säga att en människa är ful, för det handlar bara om betraktaren. Någon som min syster tycker är ful kanske jag tycker är jättevacker. Det har ingenting med den personen att göra, utan med vem som betraktar, för människor har olika smak.
Och det finns nog inget finare än en nästinpå osminkad, glad människa. Så jag tänker sluta sminka mig så förbannat. Tänker sluta bry mig så mycket och bara fokusera på att ha kul och må bra. Göra saker för att jag vill det, och inte för att jag tror att andra vill att jag gör det.
And remember: The best makeup a girl can ever have is a smile, a slightly sunburned skin and some freckles. No chemicals needed.
Your dream can come true. So make sure you have one.
Fick en slags insikt efter en del funderande och mediterande. Vill skriva långt och inspirerande, men är så förbannat trött så sparar det till i morgon. Så ja, tar det i morgon. Men ville säga att ni är bra, och att ni ska tro på er själva/tycka om er själva och så där. Jag ska sova några extra timmar hade jag tänkt. Så godnatt!
Hair-inspo
Bilder från Weheartit.
Fought your fight, bought your lie, and in return I lost my life
Väcktes 07.05 av att ett skarpt solljus tittade in genom mina fönster. Lyckades somna om, och sov till nio. Åt rostat bröd och spelade yatzy med pappa. Försökte fixa till mig, men såg hemsk ut ändå. Lade ner det, och orkade inte bry mig. Klädde mig i grått och mintgrönt och åt kinamat i stan med pappa. Ute pendlar det mellan dimma och fantastiskt vårväder. Vill gå ut. Får nog bli en promenad, eller en stund på balkonen sen.
Stressen över artikeln om klimatet växer. Orkar inte sätta mig med det, trots att jag borde. Fastnar med datorn och pendlar mellan att tönta mig med 1D, och vara arg med Rise Against. Läser Åsa Petersen och ser med vånda på högen av skolböcker. Vill bara slänga ut dem genom fönstret och låta dem ligga där. För alltid.
Modekungen
Älskar de här. Sååå fina.
Sugen på creepers, fast i svart då.
Livet
Dimman verkligen kväver dessa dagar. Den flyr det kalla havet och drar in över land, och kväver. Kväver kväver och kväver. Klockan plingar irriterande, alldeles för tidigt. Allt jag vill är att ligga kvar i min trygga säng. Jag vill inte ge mig ut i den här världen. Mår illa kryper genom den här förbannade dagen. Och den dör även den, precis som alla andra dagar, året runt. Ingenting varar för evigt, och ärligt talat är det helt okej för mig.
Jag skriver texter på mobilen under raster, hålor och lektioner. Läser Bortom normen 2.0 och glömmer bort att existera. Det är torsdag, och jag tillåter mig att lyssna på One Direction, fast jag inte borde. Image och det där, ni vet. Fast idag spelar det ingen roll. Jag lyssnar på One Thing och önskar att man hade "that one thing". Men nej.
I morgon är det fredag, precis som det alltid är när torsdagen väl dött, och jag är ledig. Det finns ingenting bättre än lediga dagar. Känslan när man får göra precis vad man vill, särskilt en dag när man borde varit i skolan, och vet att andra är där. Det är nog lycka.
Det kallas tvivel, det där som stör
Jag har släpat mig igenom den här dagen. Enda önskan har varit att den ska ta slut. Det gjorde den, och jag lever än. Jag måste bege mig till hästen. Det är jag dock inte så glad över. Orkar verkligen inte med det där mer. Jag varnar er. Det är sant det där dem säger om att ha häst inte är en hobby, utan en livsstil. Har hållit på med det här i 14år, och jag är så trött på det att jag kan spy. Bokstavligt talat hatar det. Men men. Det är knepigt att ta sig ur.
†
Fall seven, stand up eight.
Cuz I don't really know where to go, what to do, why I should even bother 'bout it, 'bout all this. But I guess there're times when you're just supposed to feel that way. My time's now. But at least it won't last forever. There'll be a time when I'll be able to say "I'm fine", and actually mean it.
we<3it
You save me
Idag är det svårt att skriva. Har varit en dålig dag. Orkar inte gå in på det. Orkar egentligen inte skriva någonting alls, mer än att jag målar naglarna, lyssnar på musik och känner mig oändligt ensam. Ser på delar av Jonas program av Livet blir bättre, och läser Åsa Petersens Bortom normen 2.0. Det är för övrigt en bok som jag verkligen kan rekommendera, som handlar om orättvisor, diskriminering, jämställdhet, samhället och att få vara som man är. Den är fantastisk.
Vill mest ha helg just nu. Är så oändligt trött. Det hjälper inte hur mycket jag än sover. Ska ändå försöka sova nu tänkte jag. I morgon är en lång och tung dag.
Will you, won't you, be the one I'll always know?
Idag har varit upp och ner med tvära vändningar. Men den rör sig framåt ändå, tiden alltså. Luftens molekyler likaså. Vinden är helt sjuk, och verkar inte ha några som helst planer på att friskna till. Vill ha tillbaka mitt vårväder.
Idag har nog allt mest känts tråkigt. Har världens klädproblem då allting är gammalt och tråkigt, vädret är skit, skolan stressar, och lektionerna är onödiga och långsamma. I-landsproblem, men de får allt att ta emot lite, kännas lite tungt, men jag tänker på Jonas program av Livet blir bättre, och försöker se att det inte är hela världen, att det blir bra. För det blir det, någon dag, ganska snart hade jag tänkt.
I morgon är en ny dag, och den kommer bjuda på samma som denna dagen gjort, fast med ännu lite mer stress. Torsdag blir ännu värre med tidig morgon och alla lektoner jag hatar. Men är ledig på fredag och det känns ju mer än bra.
Det här livet har ingen mening om jag inte ger det en.
Ja, jag är tvivelaktigt skyldig, men till vad bestämmer bara jag.
19/3-2012
Jonas Gardell, en av jordens finaste människor, pratar om att vara offer, att bära skulden, men att fortfarande vara helt utan skam. Han pratar om att resa sig upp, och gå därifrån, börja om och få bli sedd som den man är. För det är omöjligt att få idioter att öppna ögonen och inse. Det är bättre att bara gå därifrån. Att det viktigaste är att resa sig upp och gå från en plats där man inte mår bra. Att det finns än bättre väg än att hamna i onda cirklar. Vi är offer, och vi är martyrer, men offren måste offras, och martyrerna måste dö. Det måste finnas ett bättre sätt. Frihet är inte någonting man får till skänks, frihet är någonting man erövrar. Skyldiga är vi, tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva.
Det tog ett tag för hans ord att sjunka in. Jag satt i soffan för en stund sedan och tänkte att "Allt det här kommer ju fortsätta vara helt jävla meningslöst tills jag ger det en mening. Jag kommer inte bara få frihet, utan att jag måste ta den, fånga ögonblicket på något sätt. Det är jag själv som bestämmer hur allting ska vara". Jag har ju fattat allt det innan, men ibland går man vilse här på vägen och behöver lite hjälp, som en karta ungefär. Och jag hittade en sån idag. Förhoppningsvis är det nog för att åtminstone börja byta kurs, vända om och sluta hitta genvägar som ändå bara blir senvägar, Möta sanningen och se verkligheten i vitögat. För gör jag inte det, så kommer jag aldrig kunna resa mig.
En dag ska jag resa mig och gå. Det är inte riktigt läge nu. Men jag hoppas att när tiden väl kommer, att jag är stark nog att både resa mig, gå, och aldrig se tillbaks på det som inte är värt att se tillbaks på. Jag är skyldig, ja, men till vad, det är det bara jag som kan bestämma, ett beslut som tåls att tänkas över lite grann.
Try to look at me, and really see my heart..
♥
However- There is a smile on my face right now. And that’s not because it’s all about to end, but because it all happened.
I'll look after you
Weheartit
Måndag i morgon. Orkar inte ännu en vecka, men försöker tänka att det är en kort dag, och att det bara är två veckor till lov. Skickade in arbetet för kanske en timme sedan, och är väl inte nöjd direkt, men var klar och orkade inte mer så det blev nog okej.
Just nu blir naglarna ljuslila och öronen fylls med toner. Ikväll är det The Fray och covers. Känns ändå ganska bra. Hoppas på en lugn vecka med vårväder och promenader och alltför mycket tid till ingenting. Fast just nu ser det ut att bli regn och läxor/arbeten/prov-stress. Mindre kul.
Ska sova snart. Det ska bli skönt. Känner mig helt slut.
Sov gott!
If I don't say this now I will surely break
Utanför mina skitiga fönster är världen täckt i en kvävande tät dimma från havet. Stressen inom mig är nog lite likadan, känns likadan.
I sängen bredvid mig ligger katten och sover alltför fridfullt. Ibland blir jag avundsjuk på henne. Tänk vilket lugnt och problemfritt liv.
Allting är väldigt tomt, mer än vanligt, och jag vet inte varför. Det är mest stressdimmor och ångestdimmor, mest stress, över allt, över livet. För vad är meningen med min tillvaro just nu? Skriva meningslösa uppsatser om ingenting, läsa böcker jag inte vill läsa, plugga in ord på andra språk, grammatik, olagligt tidiga morgnar för att ta mig till en byggnad jag avskyr, fylld med folk jag hatar, för att göra saker och lära mig/inte lära mig saker jag hatar ännu mer, för att sen komma hem till en död och meningslös by fylld med lagom-människor, och en hobby jag hatat i år men ändå fortsatt med? Är det ens värt det? För när den här skolan slutar, så kommer jag bara vara arbetslös/hitta ett meningslöst jobb och nya, liknande, cirklar kommer blidas. Tråkiga rutiner och tvång.
Jag vill ju vara fri.
When I'm losing my control, the city spins around
Klädd androgynt. Börjat gilla det igen. Det hemska är bara att jag blir för mycket kille i mitt korta hemska hår. Hatar det. Verkligen hatar det. Mitt hår som alltid växt jättefort känns helt plötsligt som att det inte växer alls. Vill ha tillbaka mitt fina hår igen. Eller nej, inte det långa hemska jag hade innan, men lite mellanlångt och mer frisyr. Är så trött på min nuvarande frisyr att jag kan spy. Är så trött på mig själv att jag kan spy. Vill verkligen tycka om mig själv som jag gjorde innan. Men då fanns det ju något att tycka om. Det gör det inte längre.
Okej, nu börjar jag bli alltför patetisk. Ska sluta gnälla och slå på mitt vanliga robot-läge och göra läxor. Hatar mitt liv atm. Lov tack!
Hårinspo
Från weheartit
Ebba Zingmark
Vill ha fint hår.
Let's waste time, chasing cars..
Idag är ingen bra dag. Är trött, på dåligt humör, stressad, måste städa, plugga, ta hand om hästen mm. Sitter just nu och lyssnar på musik/kollar på fina youtubers, och låtsas att jag har all tid i världen.
Vill mysa.
Fuck you
Känner mest att allt kan dra åt helvete just denna natt, just nu.
När sommarn kommer flyr jag över haven
Har egentligen ingenting att skriva om. Är glad för att det är helg och fint väder. Finns inte mycket mer att säga. Jag är stressad, men gör ändå inte det jag borde/måste/ska. Skjuter upp saker och hatar mig själv för det.
Vill ha lov och promenera i det fina vädret och glömma bort att jag håller på att få benhinneinflammation, äta chips och se på film om kvällarna, shoppa i massor, kanske åka till Helsingborg, skriva alltför meningsfulla texter och låtsas att jag har någon som helst talang gällande tecknande. Två veckor kvar, sen är jag där/gör jag det, och jag kommer tjata och räkna dagar ända tills dess, ända till 30/3. Ni får stå ut.
Godnatt!
Stuff †
†
†
We'll sneak out while they sleep and sail off in the night. We'll come clean and start over the rest of our lives. When we're gone we'll stay gone. Out of sight, out of mind. It's not too late, we have the rest of our lives.
Drömmer om långa hår och lov. Två veckor kvar tills jag får andas fritt igen.
Det händer inte mycket nu. Det bara rullar på som alltid, och jag har svårt att hitta någonting att dela med er här. Mer än just det, att det bara rullar på helt händelselöst och meningslöst och värdelöst. Idag har inte ens solen velat bryta mörkret. Men i morgon är det fredag. Jag kan sova till lunch och börjar stabila 15.15. Sen är det helg, och precis som alltid ska jag sitta hemma medan andra har roligt. Varför det blir så vet jag inte riktigt. Antagligen för att jag är rädd och i något liknande paralyserat tillstånd varje gång jag är i folksamlingar där jag inte känner och vet. Så jag spelar på den säkra sidan.
Godnatt
Onsdag, 21.32
Försöker hålla mig från allt som har med tankar, känslor och analyser av tillvaron att göra, men när det kommer till det är jag ett misslyckande med en massa större än universum. Hjärnan motarbetar ständigt, och verkar leva sitt eget liv. På den punkten är jag bortknuffad från rodret för länge sedan.
Vill mest lyssna till melankoliska munspel, sitta i vårsolen som strålar ner på balkongen, dagdrömma och bara fly allting, fly verkligheten. Allting verkar bara bli en flykt nuförtiden, och jag funderar på det där med revolution. Borde göra revolt mot mig själv, ta kontroll, styra upp och rätta till, förbättra och allt det där.
Klockan tickar frenetiskt på, och det känns förvirrande och orealistiskt fort när dagarna flyger förbi.
Det är onsdagkväll, jag börjar få benhinneinflamation och förhoppningsvis ger detta vidriga fenomen mig en anledning att slippa våran pestiga idrott med våran sliskiga lärare i morgon. Jag litar på mina benhinnor, och hoppas att ni därute kommer sova bättre än jag kommer.
†
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär. Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där
†
Är så mycket nu. Vill inte. Allting bara rusar iväg och jag hinner inte med. Kan inte sakta ner. Sjunger "Heeelp is on the waaay" och önskar att det kunde vara sant. Men hjälpen är inte på väg. Den är inte det. Våren är det däremot, och det kanske är lite samma sak. Jag vet inte.
Gick/sprang i skogen idag. Kände mig slö och tjock så behövde det. Nu tar stressen över igen och knaprar irriterande på hjärtmuskeln. Väntar på att den ska slita, slita av någonting vitalt, att hjärtat ska ge upp. Men tror inte det händer än på ett tag. Lite mer klarar jag av, bara jag får sjunga att hjälpen är på väg, att det här inte är att ge upp utan att det är att släppa taget, att jag faller, att min frihet är bakom galler, att jag tänker tills det knappt finns någonting kvar, att puttar du mig så puttar jag tillbaka, att snart är allting i tystnad bortglömt. Då ska jag nog stå ut ett tag till. En dag i taget.
†
Please?
But even then we just should have stayed. You just should have stayed.
Våren hälsar på igen, och den här gången hoppas jag att den stannar längre. Gärna för alltid. Sov för länge och kände mig så tom. Blev tvingad ner till stallet trots att jag avskyr att vara där. Hatar människorna, är trött på att rida, att det tar upp hela det här jävla fittlivet. Måste ta tag i det. Ta tag i mitt liv. Jag står inte ut med att göra saker jag inte vill längre, bara för att göra andra glada. Cyklade både dit och hem. Var jobbigt och jag kände mig återigen lite peppad på att träna. Vill bli fin. Men blir ju aldrig det. Så lyssnar på Rise Against istället, och är arg. Höjer volymen och tystar tankarna lite. Det är en sån dag idag. Vill vara produktiv och så, men är inte ens det. Hjälper syster med läxa, samt lyckas plugga in mina kinesiskaglosor, och mår om möjligt lite bättre. Ser på Step up igen och vill så innerligt kunna dansa. Ifall jag fick som jag ville här i livet skulle jag kunna både dansa, måla, vara musikalisk, fota, skriva och liknande. Men det verkar aldrig bli som jag vill, och jag har inte talang för någonting alls. Hjärnan jobbar sig närapå överhettad, på maxfart, för att komma på någonting, bara någonting, om än minimalt, men det är tomt. Det finns ingenting att hitta ens där längst bak i hjärnans gömmor, för jag kan ingenting. Vill så mycket, men har noll förutsättningar. Kan inte bli annat än meningslös och ingenting verkar det som. Vet inte om det är värt det. Troligen inte.
Wantie
Från Topshop
What are we running from?
Älskar älskar älskar älskar!!!
0.00
Texter som förklarar allt. Bra när jag tappat förmågan att skriva och uttrycka mig.
†
23.31
Nattliga funderingar
We ran like vampires from a thousand burning suns, but even then we should have stayed..
(Ååhh mys från weheartit)
Solstorm och fullmåne. Dagen har bjudit på mestadels snökaos och bussåkande med en hel del väntande i och med all snö. Känner hopplösheten smyga sig på i takt med att snöflingorna faller, känner hoppfullheten komma krypande i takt med att den smälter bort. Spenderar första delen av kvällen i stallet. Vill verkligen inte behöva vara där, och vet inte hur jag kunnat fastna i en livsstil jag föraktar så innerligt. Resten av kvällen ska spenderas med serier och drömmar om något annat.I brought down the sky for you, but all you did was shrug. You gave my emptiness a name..
Tidig morgon på susande tåg. Nervösa steg ut i staden. Självkänslan ökade i takt med att vindstyrkan gjorde det. Tunnelbanan åt höger och vänster, fram och tillbaka. Rise Against, och jag grät nästan. Hade köat, lyssnat på två förband, väntat otåligt under pauser, och så kommer de äntligen. Ville aldrig att det skulle ta slut, aldrig. Tror det var lycka. Älskade den akustiska biten och Audience of one. Älskade allt med det, dunket i bröstet, dunket i huvudet och dunket i lungorna som stundvis stoppade all andningsförmåga. Men det gjorde ingenting. Jag hade mer än gärna dött där på golvet. Då hade jag åtminstone dött lycklig. Nattlig tunnelbanevistelse och sen hemkomst med smärta i både rygg och fötter. Det var en fin tisdag, väldigt fin. Idag har mest varit stan och kyliga vindar, blåbärspaj och lycka över direkttåg hem. Nu ska jag sova och i morgon är en märklig skoldag.
Tåg och andra städer. Fåglarna sjunger för det är mars.
Fåglarna sjöng i morse när jag gick ensam mot bussen. Snödroppar och lila krokusar kantrade trädgården och jag log hela vägen. Stressade igenom dagen, genom ingenting. De bjuder inte på mycket dessa dagar, mest pluggande, dagdrömmande och förträngande av verkligheten.
I morgon bitti bär det av. Har ingen kontroll alls över det här, men för en gångs skull tänker jag bara släppa taget och inte bry mig, låta kontrollfreaket i mig äta upp sig själv inifrån och känna mig fri. Jag vet knappt vart jag ska, har inte koll på tågbyte, vet inte vart jag ska bo, vad stället heter, hur jag ska ta mig till Fryshuset, när jag ska vara där, hur jag ska ta mig därifrån, när tåget går hem dagen efter. Men just nu så spelar det ingen roll. Jag har timtals med tågresetimmar som ska fyllas i vilket fall.
Jag hoppas att jag kommer hem igen hur många förrvirringar och liknande det än må ta. Eller nej, en del av mig hoppas att jag ska gå vilse och aldrig komma tillbaka till det här skitstället igen. Men jag blir borta till onsdagkväll i alla fall. Hoppas ni har det superfint. Men det är ju mars, så då kan det knappt vara annat.
I Wonder...
Bedlam
Plöjer sida upp och sida ner. Varvar spanska och engelska. Läser tusentals ord, hundratals sidor, men kommer ändå aldrig fram. Tar paus för hästen. Tar paus för mat. Har ingen matlust. Har inte ätit ordentligt på en vecka. Lyssnar på musik och tappar koncentrationen, som vanligt. Men det som skiljer idag från alla andra dagar är att jag inte bara ströpluggar/låtsaspluggar, utan att jag faktiskt gör någonting, även om det går långsamt.
Äkta Människor sliter mig i bitar. Blir arg, blir glad, blir irriterad, helt förtvivlad, och så arg igen. Stabilt som vanligt. Nu ska jag fortsätta läsa Bedlam, vilket ju kanske känns lite ironiskt passade med tanke på att jag och min stabilitet nog borde suttit på dårhus för länge sen.
Godnatt!
Jag reser men når aldrig fram
Idag ligger stressen tung över mig. Helst av allt vill jag bara få gå en promenad i eftermiddagssolen, och sätta mig på balkongen och inte göra någonting, inte ens tänka. Men jag har tvåhundra sidor i en bok att läsa, en bra bok, men jag orkar inte just nu, spanskläxa, filmrecension på engelska, och vetenskapligt arbete om svordomar i svenska. VILL DÖ. NU. Måste till stallet, orkar inte, måste städa mitt rum, orkar inte. Idag är livet emot mig. Idag är det verkligen det. Men jag har bara en skoldag kvar, sen blir det Stockholm i två dagar, sen är jag ledig på fredag. Två skoldagar den här veckan alltså. Låter rätt bra ändå. Mycket bra när jag tänker efter. Men idag är jag stressad så får se om jag återkommer till er lite senare.
Nattlig inspiration
(Är det någon som undrar vart sakerna kommer ifrån så får ni fråga heh)
Längtar efter vår och sommar mer än någonsin. Undrar ni vad jag gör uppe kan jag berätta att jag inte käkat sömntablett idag, och därför inte kan sova. Sånt är livet.
Jag stör mig på ett ljud som inte hörs
Idag fyller Lasses Faller mina öron, och jag älskar den till månen och tillbaka, 10 gånger om. Bara för att jag faller, och faller och faller. För att jag inte ser någon plats för mig i mönstret. För att jag vill fly över haven, dit där ingen kommer in. Vill ha riktig vår. Har en sån förkärlek till våren. Våren är den finaste och bästa tiden på året. Varför jag känner så vet jag inte riktig. Men jag har alltid älskat den. Antagligen för färgerna, förändringarna, försköningen av världen. Sommaren är också fin, älskar sommarregn. Promenader i linnen och shorts när himlen öppnar sig på vid gavel och låter regnet fly mot marken, bara gå nerför gatorna och låta det ljumna vattnet blöta ner kläder och förstöra både frisyr och smink. Det är fint. Det är livet.
At night times
"Det är okej"
Jag knaprar sömntabletter som inte vill fungera, och drunknar i mig själv nätterna igenom. Inser återigen hur mycket jag hatar folk. En del mer än andra. Överanalyserar min omgivning, men börjar mer och mer känna att jag inte orkar bry mig längre. Lyssnar på One Direction och gillar det. Börjar på allvar undra vad de där sömntabletterna verkligen innehåller.
Och kan du inte bara komma hit, och ge mig en enda enkel mening? Kan du inte bara komma hit och säga det där som skulle ge mig min andningsförmåga tillbaka, det där som skulle lossa snaran runt min hals precis sådär tillräckligt mycket?
Vi får göra mars bra. Vi måste se till att mars blir bra. Jag måste se till att det blir så. För du kommer aldrig hitta mig där jag drunknar i ingenting, så jag måste ensam ta mig till ytan för att kippa efter luft. Jag måste vara star. Och det måste bli bra nu. Välkommen mars.
..
Men jag kom aldrig på bättre tankar
Blir aldrig frisk. Börjar bli riktigt orolig. Inte bara för att jag ska explodera av uttråkning och rastlöshet, utan mest för att jag inte ska bli frisk tills resan till Stockholm på tisdag. Jag dör om jag inte är frisk då. Vet inte jag gör. Tar livet av mig tror jag. På riktigt alltså.
Som ni förstår sitter jag alltså hemma idag med. Gör ingenting. Sitter mest och snyftar och tycker synd om mig.
