Plasthjärtan

Jag kan inte vara still. Samtidigt är det det enda jag vill, bara lägga mig ner och skita i allt. Det blir aldrig lugnt i mig. Snart är två år på gymnasiet över. Det känns så sjukt perfekt och härligt. Samtidigt oroar jag mig. Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Det blir aldrig någonting med mig. Försöker förgäves intala mig själv att "Det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll". Men allt spelar roll, allt betyder, och allt gör ont. Vem ska någonsin orka ta hand om mig/bry sig/finnas? Jag blir aldrig lugn. Rusar rastlöst framåt utan mål.

Jag solar på balkongen, pluggar förgäves till kinesiskaprovet, och hinkar i mig vatten. Går promenad, tränar och läser om hjärtat bara för att jag undrar hur länge till mitt kommer orka med denna rastlöshet, om skelett för att jag inte vet hur länge till det står emot detta taktlösa bultande. Stressar, och gråter för att datorn hackar. Vill aldrig ha måndag. Vill bara sitta på någons köksgolv, bli omhållen, gråta, och glömma bort min existens. Jag kommer gå under den här veckan. Det spelar ingen roll att jag har en balkong med finaste utsikten, rosa körsbärsträd och sol. Jag kommer gå under den här veckan.