And I'm not sleeping now, the dark is too hard to beat
#tatuh
Torka aldrig tårar utan handskar
Min rastlöshet är min
Den här fredagen har känts som världens längsta jävla dag. Men nu har jag äntligen fått höstlov. Med tanke på att jag har försovit mig + sovit/gäspat mig igenom lektionerna de senaste tre veckorna kommer det väl relativt lägligt. Inte för att det finns tid för så mycket vila. Och nej, jag ska inte göra massa roliga saker. Jag ska plugga. Jag vet vad ni tänker. Jag undrar hur mina lärare tänker. Men den här fredagskvällen ska i alla fall spenderas med stearinljus, thaimat, och film. Andra lovplaner är väl mest att andas, åka till Helsingborg, träna och umgås med mamma. Har för övrigt kollat på lägenhet till henne idag. Antar att det börjar bli verklighet det här. Ska väl träffa vänner också, för att köpa presenter och fira 18-årsdagar. Men vänta nu, hur gör man när man umgås? Det var så länge sedan att jag knappt vet hur man gör. Jag bara pratar för mycket, eller glömmer bort alla andra och fastnar i en egen värld med min almanacka eller fortsätter min otroligt poetiska text samling som för tillfället befinner sig i min mobil.
Så är det Halloween också. Ja justja.
Hösten dränker hela världen
I'm high and I don't wanna come down
Det brinner i träd och buskar. Det är ju den tiden på året, ni vet. Om morgnarna när jag stressar till bussen ligger mörkret fortfarande tungt över de blöta gatorna. Jag går en långpromenad under oktobers varmaste kväll. Solnedgången lyser i rosa och det spelar ingen roll att jag hatar rosa. Det är magiskt vackert ändå. Det luktar storstad och höst. Where is your God? undrar 30 seconds to Mars i mina öron. Jag tror han är här nu, eran Gud alltså. Kära par håller hand på cykelbanan ner mot busshållplatsen och jag vill nog mest spy över dem, förmodligen för att de vittnar om min oändliga och eviga ensamhet. När jag passerar min gamla skola går jag in på gården. Gör någon form av ritual. Kanske för att säga hejdå, fastän det var så länge sedan vi sågs. Kanske för att på något sätt försöka lämna det gamla bakom sig, allt det som passerat. Kanske för att försöka påminna mig om att det bara finns en tid som betyder, och det är nu. Kanske gör jag det av alla de anledningarna.
Jag spenderar en hel söndag med att klippa i tidningar, klistra, göra collage. Äter äpplen, dricker vatten och klistrar ännu mer. Jag är kreativ på beställning, till och med en måndagseftermiddag, och en tisdagsmorgon, kanske mest pga att jag alltid är ledsen och arg. Jag ser sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar" och gråter mig igenom en hel natt. Paul och Benjamin och Rasmus och alla andra. Det är så verkligt på nått sätt. Det känns. Inte bara lite grann utan det river och sliter och känns alldeles så där våldsamt, fruktansvärt mycket.
Min syster träffar nån söt kille som bjuder på bio och skjutsar och följer med till hästen. Kul att nån i den här familjen mår bra i alla fall. Mamma pratar i telefon och gråter. Pappa låtsas som ingenting. Jag suckar och stänger dörren till mitt rum. Så mycket annat finns väl inte att göra egentligen.
Den här veckan ska bara gå ut på att räkna ner dagar, timmar och minuter fram till fredag 15.05. Då har jag nio dagar av ingenting. Nio dagar av ingenting, som kanske kan bli allt.
30 Seconds to Mars
Lesbian Angels
Lesbian Angels from Karla Eduvia on Vimeo.
Söndagsfika
Jag hänger i secondhand-butiker och fikar socker till jag spyr och läser meningslösa modemagasin. Ångesten blir total och regnet utanför fönstret som aldrig slutar falla gör mig trött och grå och jag kryper ner under ett överkast från Indien och äter blåbär. Tumblr och smällande i köksskåp och kylskåpsdörrar och höjda röster. Men i morgon är det måndag igen, och det är med så många olika känslor att de nästan drunknar i varandra och försvinner bort i ingenting. Jag vill ha ny vecka. Träna bort min ångest. Vill att tiden ska gå. Att den här mellantiden av kaos ska passera förbi. Att det ska bli snö och att blodet ska frysa i mina ådror och att jag ska gå runt och sparka grus på trottoarer i en stad som gått i ide. Men innan dess ligger den där mellantiden. Jag ska bara igenom den först. Hålla mig vid liv. Andas in. I morgon börjar en ny vecka.
0.15
Det är natt. Det är mörkt. Det är ingenting. Värk i benen från timmar av strosande, jeansletande och thaimat i stadregnet. Det har varit en bekymmerslös dag som badat i någon form av naivitet. De är bra dagar, de där som fullständigt saknar verklighetsuppfattning, plikter, och eftertänksamhet. De märks. De kanske inte känns så värst, men de märks och blir ihågkommna, om inte annat för den upprymda känslan som kommer av total bekymmerslöshet.
Hur det är annars? Jodå, jag slösar som vanligt tid i dammiga klassrum, i kollektivtrafik och somnar med huvudet i någon tråkig bok som den senaste tiden handlat om hjärtat och blodet. Jag undrar om det där med hjärtat. Hur mycket kan det klara? För ibland tror jag att det slår så desperat och i panik så att det ska gå sönder. Ibland undrar jag om det slår alls. Det är märkligt det där.
Han kommer hit ibland. Pappa alltså. För er som inte förstått det (om någon ens gjort det) så bor han inte här för tillfället. För att han inte vill, helt enkelt. Det är så krångligt det där med människor. De vill så mycket, tänker så mycket, känner så mycket. Det går ju inte att styra över någon annan. Fan, jag kan ju inte ens styra över mig själv. Men i vilket fall så kommer han hit ibland. Ändå. Och det är väl mest det som händer. Jag går på studiebesök i en moské och skriver arbeten, pluggar till prov och lär mig glosor tills jag praktiskt taget spyr. För någonstans så finns ju en gräns. Jag har passerat den med mil.
Jag äter wasaknäckebröd och målar naglar och går på promenad i ett litet samhälle som hösten verkligen lagt beslag på. Löven faller orangea mot marken och de knastrar under mina gymnastikskor. Utöver det så dör jag cirka hela tiden pga vacker människa i min korridor. Hon är fantastisk, men det vet ni ju redan. Fast jag vänder bort huvudet. Tittar inte dit. För man får inte tycka/känna så. Jag får ju inte göra det. För mitt tonårshjärta är igenrostat och skört och det är ingen idé att låta det känna någonting alls. Det kan så lätt tippa över, gå sönder. Det är bäst att bara se åt ett annat håll, att alltid hålla avstånd, till alla människor som får hjärtat att slå ett extra slag. Det är inte lönt att slita ut det. Så jag skippar nog helst de där extra slagen.
