För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
VART FAN TAR TIDEN VÄGEN? VEM ÄR DET SOM STJÄL MINA TIMMAR, MINA DAGAR, MINA VECKOR? VEM FAN ÄR DET? Allting går åt helvete, och ärligt talat så bryr jag mig. Fast ändå inte. Men nu är det annorlunda. Skolan går bra, hittills, men jag inte hur mycket jag kommer orka nu. Vill egentligen bara köpa läppstift, dekorera mitt rum, gå promenader, träna och äta gojibär. Gör enkla, fina saker. Men livet är mer komplicerat än så just nu. Det är inte mitt fel, och jag kan inte göra någonting för att hindra det här fallet. Och ibland är det väl så, ibland kanske det måste få vara så. Jag vet inte. Så jag stänger in mig på rummet, lyssnar på musik, skriver uppsatser på spanska, läser New Moon på spanska, längtar till mitt San Francisco med chinatown, bästa frukostcafet och parken jag korsade varje morgon. Jag går milslånga promenader och sjunger att "my world is falling apart", och höjer volymen tills jag inte hör någonting annat än det. För jag orkar inte med det här, inte nu. Men jag måste vara stark. Som alltid måste jag vara stark, trösta och hålla ihop. Det är det enda jag kan göra. Hjälpa, prata, finnas. Det spelar ingen roll vad jag känner, vad jag orkar eller inte orkar. Jag har inget val. "Håll ihop. Håll ihop. Håll ihop". Jag hade väl behövt ha dig här nu. Bara få luta mig en stund mot din axel. Andas, och så där. Men det blir inte så. Det blir aldrig så. Så jag får vara stark själv. Göra det här själv. Några alternativ finns det inte nu.
Jag ger min katt en puss och viskar att "du finns alltid här, och jag skiter i att du inte fattar, för du är ju i alla fall här, älskling, dig kan jag alltid lita på". Och hur sorgligt det än låter så är hon den enda som finns. Och även om hon inte förstår det här, även om allting är som vanligt för henne, så ligger hon ju här i sängen nere vid mina fötter, spinner och lugnar. Hon kommer hit och sover hos mig, i utbyte mot lite mat. Det är så enkelt. Jag önskar att allting var så enkelt. Att livet var så, att man får det man ger, det man förtjänar. Men så enkelt är det ju inte. För hade det varit det, så hade vi inte varit där vi är nu. Då hade jag inte behövt höja volymen, stänga ute, lyssna, ta emot och hålla ihop. Då hade jag kunnat köpa nya läppstift varje dag efter skolan, äta gojibär, träna ihjäl mig, och dekorera rum. Då hade det varit enkelt, det här livet. Men det kanske är tjusningen, att det inte är det, enkelt alltså.
Men såren läker, och regnet känns.
Dagarna går. Veckorna försvinner. Jag stresspluggar till prov och skriver uppsatser om en rättvisa som inte finns, som aldrig funnits och som antagligen aldrig kommer finns så länge folk har mage att utvisa ensamma barn till en plats de inte vet någonting om, eller sätta människor i fängelse för att de råkar ha en egen åsikt.
Mayday Parade går på repeat dagarna i ända och jag höjer volymen för att försöka överrösta en omvärld som mest bara skriker om ingenting. Tiden rasar som om den nått kanten och nu fallit över, ner för stupet, även om ingenting egentligen händer, eller kanske just därför. Det är som vanligt, bara, tomt. Det mörknar tidigare om kvällarna, jag stirrar mig blind på läxhögar som nu mer börjar likna berg, och vaknar fem minuter innan klockan ringer, 5.30, varje morgon.
Jag går promenader en lördagseftermiddag som mest bjudit på Queer as Folk, tårar och allmän existentiell ångest. Löven från några oidentifierbara trädsorter ligger utspridda över gatan, regnet har bildat översvämning borta vid äppelträden, blåsten pajar mitt redan fruktansvärt fula hår och jag fryser om händerna. Hela vägen nynnar jag på Oh well, oh well. "It's not the first time, but this one really carved it in, and tell your new friends that no one knows you like I do". Kanske, snarare troligtvis, är det bara de där ensamma löven som ligger blöta och halvt förmultna borta på Lyngavägen som lyssnar och ser mina tårar som forsar ner, på insidan. Det är höst igen. Äntligen. Fuck you.
Och hon är som ingen annan. Perfekt hår i världens mest perfekta bruna nyans. Rådjurs ögon, stora, bruna, som säger allt, och ingenting på samma gång. Små, vackra händer som man bara vill hålla i så där alldeles väldigt mycket. Och en kort, smal kropp som rör sig mjukt och elegant, som är kramvänlig och perfekt att lyfta och snurra runt i luften. Hon är verkligen som ingen annan. Synd bara att jag inte är man, eller åtminstone vacker. För jag får ju aldrig pilla i det där fina håret, eller lyssna på den där lilla, mjuka rösten. Jag får bara se henne i korridoren, eller på bussen, varje dag, och tänka att "herregud vad fin du är människa". För herregud, vad fin hon är. Och fan vad tonårshjärtan suger ibland.
Om ett liv som bara går, och aldrig kommer igen.
Det är höst i vindarna i dag, i regnet. Men jag klamrar mig ändå envist fast i sommarens sista solstrålar som värmer min rygg när jag förgäves väntar på bussen på stationen efter en dag som bara försvunnit ut med höstvindarna och bort i den envisa sensommarnatten som ger vika för mörkret först strax efter åtta.
Studentmössa har jag också provat ut, och beställt. Jag som inte skulle ha sånt där. Jag som inte skulle falla lika platt för det som alla andra faller så fruktansvärt för. Jag som skulle stå för något annat. Men allting är så verkligt nu. Allting känns så mycket nu. Det är verkligen sista året. Jag har så svårt att ta in det, så fruktansvärt svårt. Men det är här, och jag varken vill eller kan någonting annat än att åka med.
Jag springer upp i skogen, och bort till det där huset som jag saknat så mycket. Som jag sprang till varje dag. Det med hästarna i hagen och vitmålad liggande panel. Äter gojibär i korridorerna, nyser, önskar att jag kunde dela med mig av egna, fina, bilder till er (kanske gör jag det snart), och läser om kristendomens kvinnosyn och jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Pinsamt, är det.
Men det ligger någon känsla av frihet över mig, även om min höstförkylning ger mig ångest och svårt att sova. Det känns, och det känns bra, tror jag. Jo, det gör det. Mer än så orkar jag inte tänka just nu.
†
Livet är ett skämt, som jag aldrig förstår mig på.
Jag vet inte hur det är egentligen. Jag vet faktiskt inte. För när en del saker blir bättre, så blir andra sämre. Jag går till bussen i regnet, fyller huvudet med musik under meningslösa lektioner, för att jag ändå inte orkar lyssna, och kvällspromenaderna tenderar att bli både fler och längre. Det är väl bra, allt det där. Men så sitter jag ju här ensam. Det är nog det som är värst. Den här kvävande ensamheten som jag inte vet hur jag tar mig ur. Min syster plankar in på B&B och festar med sina vänner, bokar biobiljetter och fler fester, medan jag bara får lyssna på hennes berättelser om allt hon gör. Jag får se på, men aldrig vara med. Aldrig någonsin.
Jag vet inte. Jag vet ingenting egentligen mer än att jag gråter när jag skriver det här. Varför jag gör det vet jag inte heller. Kanske för att det känns så mycket, det här.
