Om ett liv som bara går, och aldrig kommer igen.
Det är höst i vindarna i dag, i regnet. Men jag klamrar mig ändå envist fast i sommarens sista solstrålar som värmer min rygg när jag förgäves väntar på bussen på stationen efter en dag som bara försvunnit ut med höstvindarna och bort i den envisa sensommarnatten som ger vika för mörkret först strax efter åtta.
Studentmössa har jag också provat ut, och beställt. Jag som inte skulle ha sånt där. Jag som inte skulle falla lika platt för det som alla andra faller så fruktansvärt för. Jag som skulle stå för något annat. Men allting är så verkligt nu. Allting känns så mycket nu. Det är verkligen sista året. Jag har så svårt att ta in det, så fruktansvärt svårt. Men det är här, och jag varken vill eller kan någonting annat än att åka med.
Jag springer upp i skogen, och bort till det där huset som jag saknat så mycket. Som jag sprang till varje dag. Det med hästarna i hagen och vitmålad liggande panel. Äter gojibär i korridorerna, nyser, önskar att jag kunde dela med mig av egna, fina, bilder till er (kanske gör jag det snart), och läser om kristendomens kvinnosyn och jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Pinsamt, är det.
Men det ligger någon känsla av frihet över mig, även om min höstförkylning ger mig ångest och svårt att sova. Det känns, och det känns bra, tror jag. Jo, det gör det. Mer än så orkar jag inte tänka just nu.
Kommentarer
Trackback
