För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
VART FAN TAR TIDEN VÄGEN? VEM ÄR DET SOM STJÄL MINA TIMMAR, MINA DAGAR, MINA VECKOR? VEM FAN ÄR DET? Allting går åt helvete, och ärligt talat så bryr jag mig. Fast ändå inte. Men nu är det annorlunda. Skolan går bra, hittills, men jag inte hur mycket jag kommer orka nu. Vill egentligen bara köpa läppstift, dekorera mitt rum, gå promenader, träna och äta gojibär. Gör enkla, fina saker. Men livet är mer komplicerat än så just nu. Det är inte mitt fel, och jag kan inte göra någonting för att hindra det här fallet. Och ibland är det väl så, ibland kanske det måste få vara så. Jag vet inte. Så jag stänger in mig på rummet, lyssnar på musik, skriver uppsatser på spanska, läser New Moon på spanska, längtar till mitt San Francisco med chinatown, bästa frukostcafet och parken jag korsade varje morgon. Jag går milslånga promenader och sjunger att "my world is falling apart", och höjer volymen tills jag inte hör någonting annat än det. För jag orkar inte med det här, inte nu. Men jag måste vara stark. Som alltid måste jag vara stark, trösta och hålla ihop. Det är det enda jag kan göra. Hjälpa, prata, finnas. Det spelar ingen roll vad jag känner, vad jag orkar eller inte orkar. Jag har inget val. "Håll ihop. Håll ihop. Håll ihop". Jag hade väl behövt ha dig här nu. Bara få luta mig en stund mot din axel. Andas, och så där. Men det blir inte så. Det blir aldrig så. Så jag får vara stark själv. Göra det här själv. Några alternativ finns det inte nu.
Jag ger min katt en puss och viskar att "du finns alltid här, och jag skiter i att du inte fattar, för du är ju i alla fall här, älskling, dig kan jag alltid lita på". Och hur sorgligt det än låter så är hon den enda som finns. Och även om hon inte förstår det här, även om allting är som vanligt för henne, så ligger hon ju här i sängen nere vid mina fötter, spinner och lugnar. Hon kommer hit och sover hos mig, i utbyte mot lite mat. Det är så enkelt. Jag önskar att allting var så enkelt. Att livet var så, att man får det man ger, det man förtjänar. Men så enkelt är det ju inte. För hade det varit det, så hade vi inte varit där vi är nu. Då hade jag inte behövt höja volymen, stänga ute, lyssna, ta emot och hålla ihop. Då hade jag kunnat köpa nya läppstift varje dag efter skolan, äta gojibär, träna ihjäl mig, och dekorera rum. Då hade det varit enkelt, det här livet. Men det kanske är tjusningen, att det inte är det, enkelt alltså.
Kommentarer
Postat av: Emelie
Ord som går rakt in i hjärtat. Du är värdefull, ta hand om dig så gott det går. Kramar<3
Trackback
