Men såren läker, och regnet känns.

Dagarna går. Veckorna försvinner. Jag stresspluggar till prov och skriver uppsatser om en rättvisa som inte finns, som aldrig funnits och som antagligen aldrig kommer finns så länge folk har mage att utvisa ensamma barn till en plats de inte vet någonting om, eller sätta människor i fängelse för att de råkar ha en egen åsikt. 
Mayday Parade går på repeat dagarna i ända och jag höjer volymen för att försöka överrösta en omvärld som mest bara skriker om ingenting. Tiden rasar som om den nått kanten och nu fallit över, ner för stupet, även om ingenting egentligen händer, eller kanske just därför. Det är som vanligt, bara, tomt. Det mörknar tidigare om kvällarna, jag stirrar mig blind på läxhögar som nu mer börjar likna berg, och vaknar fem minuter innan klockan ringer, 5.30, varje morgon. 
Jag går promenader en lördagseftermiddag som mest bjudit på Queer as Folk, tårar och allmän existentiell ångest. Löven från några oidentifierbara trädsorter ligger utspridda över gatan, regnet har bildat översvämning borta vid äppelträden, blåsten pajar mitt redan fruktansvärt fula hår och jag fryser om händerna. Hela vägen nynnar jag på Oh well, oh well. "It's not the first time, but this one really carved it in, and tell your new friends that no one knows you like I do". Kanske, snarare troligtvis, är det bara de där ensamma löven som ligger blöta och halvt förmultna borta på Lyngavägen som lyssnar och ser mina tårar som forsar ner, på insidan. Det är höst igen. Äntligen. Fuck you. 
Och hon är som ingen annan. Perfekt hår i världens mest perfekta bruna nyans. Rådjurs ögon, stora, bruna, som säger allt, och ingenting på samma gång. Små, vackra händer som man bara vill hålla i så där alldeles väldigt mycket. Och en kort, smal kropp som rör sig mjukt och elegant, som är kramvänlig och perfekt att lyfta och snurra runt i luften. Hon är verkligen som ingen annan. Synd bara att jag inte är man, eller åtminstone vacker. För jag får ju aldrig pilla i det där fina håret, eller lyssna på den där lilla, mjuka rösten. Jag får bara se henne i korridoren, eller på bussen, varje dag, och tänka att "herregud vad fin du är människa". För herregud, vad fin hon är. Och fan vad tonårshjärtan suger ibland.

Kommentarer
Postat av: Sanna Svedin

Hoppas du får en fortsatt grym dag, kika gärna in på min blogg om du vill. Tror inte att du kommer ångra dig!

2012-09-30 @ 15:30:32
URL: http://gottagetdown.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0