Keep making me laugh, let's go get high. The road is long, we carry on. Try to have fun in the meantime
"Nu börjar livet". Ja, älskling, det är så det känns i alla fall. Jag börjar jobba, och tro det eller ej, så är det faktiskt ganska roligt, även om jag längtar efter The real L word, sängen hemma hos mamma, balkongen och mango. Det funkar liksom. När jag kommer hem vid tretiden så har jag ledigt. Jag har fritid för första gången på jag vet inte ens hur länge, det rör sig om år. Jag kan lägga mig på en filt i gräset hemma hos pappa, springa en runda klockan nio på kvällen, se på hur många avsnitt av Grey's Anatomy jag vill, och äta jordgubbar på balkongen. Jag behöver inte plugga glosor eller skriva uppsatser mer, och när jag tänker på det, att jag aldrig mer kommer behöva det, någonsin, så blir jag nästan rädd, men på ett bra sätt, ni vet. Det är bra att vara rädd, det betyder att man har någonting att förlora, eller hur är det?
I vilket fall så får jag ledigt några dagar, och ligger på balkongen och solar och lyssnar på Lana del Rey och skriver noveller, och skissar på romaner, så som jag alltid gör nuförtiden. För första gången är jag både lycklig och kreativ på samma gång. Det är en konstig känsla av rotlöshet och framtidsångest, en frihetskänsla och oro och lycka och hoppfullhet som blandar sig till någonting som är så fruktansvärt kreativt perfekt att jag nästan blir rädd för att det ska ta slut, har någonting att förlora. Får inte förlora.
Skriver upp sommarpratare i kalendern, skriver listor över sommaraktiviteter, smsar med vackra kvinnor, hänger på tumblr, planerar midsommarhelgen, skriver musik och äter kanelknäckebröd och blåbärspaj.
Det är bra. Det är sommar. Jag är lycklig. Jag är rädd.
Säg att du är fri tillslut, fast du vet att hälften av de som kämpar går under, hälften av de som älskar exploderar
Jag kommer fashionabelt sent hem till Maltes trädgård den sjunde juni, 06.50. Vi dricker champagne och äter frukost på filtar, stolar och i gräs. Fredrik håller ett tal han skrivit, natten innan i duschen, till oss alla och stämningen är precis så som den borde vara en dag som denna.
Vi dansar på borden i matsalen, mest för att vi kan, och sen är det avslutning i Galaxen, fast vi alla nog mest bara vill ut därifrån och få skrika oss hesa på flaken, och förstöra öronen med alldeles för hög musik. Och sen får vi ju äntligen göra det där, skrika och dansa och vara så där glada och lättade för att vi överlevt, klarat tre år, som för mig i alla fall varit både de tre värsta, och de tre bästa.
Parken är full med fruktansvärt många människor. Luften är så där kvav och varm, och för en stund så tänker jag att jag nog kommer ramla ihop och dö av värmen och klaustrofobin som gör det svårt att andas, ni vet. Men det blir ju bra. Det blir ju det till slut, klyscha och allt, med någon form av sanning finns det väl ändå i det där. För jag dricker öl, och blir så där full så att man inte riktigt vet vad man gör, fast ändå har full koll, och då kan det ibland bli sånna där bilder som den ovan. Jag har ett tiotal sånna från den natten.
Men i vilket fall som helst så tar jag och Matilda följe hem ungefär när det började ljusna och vi bestämmer oss nog där någonstans för att nu börjar livet, och så ni vet.
Balen 2013
Balen hör väl till en av de där dagarna som man aldrig någonsin kommer att glömma. En dag då man grät över håret som gjorde allt annat än att samarbeta, sminket som inte ville bli perfekt, bilkön som varade i nästan tre timmar och fötterna som gjorde ont efter alltför många timmar, i alltför höga skor, men som ändå var den bästa dagen på väldigt många år. Man kommer minnas det för alltid. Att gå på röda mattan, dricka alldeles för många välkomnsdrinkar, för många glas vin, öl och vodkashots. Sitta och prata med folk man knappt känner under middagen, äta fin mat, diskutera feminism och sen gå över till Leffe's och dansa, som om man helt hade glömt bort att man hade 13 centimeter klack på skorna, och sen somna helt slutkörd i sin säng, i rummet hos pappa, och vakna upp dagen efter med blåsor, och äta skräpmat.
Det var en fin dag, det var det, verkligen.
Stockholm 15-17 maj
07.00 går bussen upp mot Stockholm. Jag är nog mest trött och sur. Tänkte att "fan vilket skitresa det här kommer bli då", och ville mest kliva av bussen, och springa hem. Men jag stannade kvar, uppenbarligen, och tur var väl det. Tänkte väl ta och bildbomba er lite nu. Eller ja, bomb och bomb, men några stycken.
Eftersom att jag inte umgås särskilt mycket med min klass, så var jag väl relativt asnervös över den här resan. Tänkte att de nog skulle lämna mig ensam på någon bänk någonstans, helt ensam, och att jag skulle ha astråkigt. Men faktum är, att de inte är så dumma ändå, de där klasskompisarna. Till och med väldigt trevliga, faktiskt. Jag fick äta med dem, och dricka öl också, så man klagade ju inte direkt (har man öl klarar man allt) även om både rygg, knän och fötter totalstrejkade efter alldeles för mycket promenerande. Vad mer då, jo just det, vi var på museum och i gamla stan, hann med vasamuseet en lite stund där på slutet också.
Det var trevligt. Det var det. Maj var i övrigt också en fin månad. Väldigt.
