Snälla kan någon ta mig någonstans?
5/9
Ett skrik rakt ut i mörkret betyder ingenting. I det stora svarta tyngdlösa är man så oändligt liten. Jag blöder längs med småstadsgator. Hotar med bortgång och lyssnar tacksamt på a-lagares livshistorier. Bussarna tar mig inte längre än till ingenstans, och det är liksom inte riktigt långt nog. Jag vet jag hade fel om allt. Jag är bara hög på ingenting, och vill aldrig någonsin behöva komma ner igen. Men uppe från höghusen ser man så mycket bättre, så mycket längre. Perspektivet blir större när ingenting skymmer sikten.
Det tar trettio sekunder till mars, elva minuter till nästa busshållplats. Genom asfalt växer inga blommor, vad menar du? Ibland flyter själen som på havsvågor.
Förlåt är ett så stort ord. Ett hjärta är som en spegel. En krossad spegel gå inte att laga med ett förlåt. Hur mycket jag än pusslar och limmar så syns sprickorna för alltid. Snälla slösa inte ditt nu på mitt igår. Nästa sekund äter upp den förra, och livet börjar om igen. Det är så svårt att göra om det som blivit fel från början. Och ibland tror jag att jag inte vet vad kärlek är. Förstår inte. Idag är vi yngre än igår. Men livet sliter nog så mycket hårdare på mig än på dig. Hjärtat pumpar ett, två, tre. Jag vaknar mitt i natten bara för att försäkra mig om att det fortfarande slår. Blir så osäker ibland. Vi växer isär, men drar oss ihop igen. Tänker att nu är nu, men nu var igår och tiden äter bara upp sig själv. Börjar om. Allting börjar om. Småstadsgatorna går i cirklar. Livet levs i cykler, och vi skriker på universum. Kastar sten i glashus och stannar tiden. Med lycka i kroppen går det lättare att andas. Men tvivlet ligger som en sten mot bröstet. Jag är så mycket yngre än dig, och ändå är du inte en endaste dag äldre än mig.
Utan dig är jag ingen överlevare. Men hjärtattacken jag får av att se på dig är nästintill dödlig. Tänker att jag dör om jag ser dig igen, dör om jag inte gör det. Ska aldrig någonsin dö. Gråter på badrumsgolvet av blotta tanken på höstmörker, och i sällskap av Nirvana stannar jag uppe hela nätter. Tänker att jag tar vara på tiden, trots att jag bara låter den obemärkt passera.
Behöver dig så mycket. Förlåt för det. Förlåt för att du inte förstår mig. Förlåt för att jag inte är vad du behöver, vad du vill ha. Förlåt för allt.
Och de sa, kom hem innan dagen blir mörk
Augusti lämnar oss med en eftersmak av existentiellångest, och ett kroniskt pirrande i magen. September betyder höst, och blotta tanken på det gör ont i varenda fiber i min kropp, samtidigt som jag inte kan låta bli att längta lite. Det är nästintill skamligt att i min värld längta efter höst. Det betyder att vid varje dagsavslut är jag tjugofyra timmar närmre vintern. Jag kan nästan se den komma, och jag tänker på de där månaderna då jag kommer ligga under täcket och lyssna på Timglas av Winnerbäck och skaka genom hela nätter. Jag tänker på när kylan kommer slå mot min kropp och lamslå mina sinnen. Jag tänker på det där mörkret som kommer göra det så där svårt att andas igen, som kommer lägga sig som ett hårt, konstant tryck mot bröstet, som kommer få mig att vilja skrika, springa, fly, men som kommer få mig att bara ligga hela eftermiddagar på badrumsgolvet och gråta.
Och ni vet, bland regnoväder och kaffekoppar och packade väskor är det så lätt att tappa bort sig själv. Så jag gör som jag brukar, den här tiden på året, dricker kaffe, dränker mig i litteratur, drömmer om bortgång, flykt, San Francisco, och skriver meningslösa texter jag inte ens själv förstår.
Ni kommer aldrig förstå mig. Det känns hel okej. Ni kommer aldrig förstå vad jag menar när jag säger att jag älskar att skriva, trots jag faller isär, mer och mer för varje bokstav. Att jag älskar människor, trots att det enda de gör mig är ont. Att jag älskar livet, trots att jag hatar att leva.
