Plasthjärtan -

Du vet, det här är på riktigt.

"När jag var liten fick jag lära mig att universum är det största som finns. Oändligt. Universum är oändligheten. När jag blev äldre fick jag lära mig att oändligheten växer någon ynka millimeter, kanske varje dag, eller månad, kanske år, jag vet inte så noga. Men även oändligheten måste ta slut. Den kan inte vara större, än just oändlig.

I jämförelse är vår planet ganska liten. Ändå är det en större yta än majoriteten av oss någonsin kommer att få uppleva. Den är större än många av oss kan förstå. Hur långt vi än åker, så finns det alltid platser vi inte har besökt. Längst ner på Atlantens botten. Någonstans i en snårig regnskog finns ett träd du inte visste existerade just där.

I den här världen, som ingen av oss egentligen riktigt känner till, i ett litet land uppe i norr, i en liten stad, i en ännu mindre, gammal bruksort bor en ung kvinna. En kvinna vars leende bländar varje människas ögon, likt den där första morgonen man vaknar och hela världen är täckt i glittrande, vintervit snö, och det nästan gör ont att försöka tvinga dem att hålla sig öppna när man ser ut över det vita landskapet. En kvinna med ögon så isande blå, och så oändligt djupa att de får de djupaste av oceaner att blekna tills bara små pölar på hösttrottoarer återstår. Hon har ett hår som trasslar sig tillbaka till ett nyvaket tillstånd, bara hon mjukt trycks ner bland de ljusa bomullslakanen och blir kysst en sista gång, innan hon lämnar lägenheten, som för övrigt inte är större än köket i en vanlig villa, för att ge sig ut i verkligheten.

Någonting som däremot är oändligt, är en människas känslor. Det finns oändligt många känslor att känna, och precis när vi tror att vi har känt de allihop, att det inte längre finns fler att upptäcka, så uppkommer en helt ny, för oss hittills okänd. Det går inte heller att förstå en känsla utan att faktiskt ha upplevt den. Jag har känt så många, för mig helt nya, känslor sedan jag träffade henne. Innan henne hade jag aldrig känt kärlek. Och det spelade ingen roll hur många böcker, liknande den här, jag läst tidigare i mitt liv, hur många filmer jag sett. Det spelade ingen roll att jag själv klätt kärleken i flera tusentals ord, givit den liv i en hel uppsjö av texter. Jag hade ingen aning, ingen aning alls. Och det var inte förrän hon log sådär mjukt som bara hon kan, och jag kände en dovt pirrande känsla någonstans i djupet av magen, som jag förstod, som jag förstod precis allt. Och en ny oändlighet tog sin början inuti mig.

Det är augusti när jag ser henne för första gången. I ett stort publikhav på Järntorget i Göteborg. En kall vind blåser genom staden, och trots molnens imponerande svarta färg, så lämnar de torget ifred, och blixtarna far runtomkring oss, men håller sig på tryggt avstånd. Jag står lite längre bak, lutar mig mot ett staket. Musiken jag åkte ända ifrån Halmstad för att lyssna på, har jag inget minne av alls. Jag minns inte vilka låtar de spelade, om det var bra, eller dåligt. Mina ögon såg upp mot scenen så få gånger att jag nog egentligen inte ens kan säga att jag faktiskt var där och kollade på Hästpojkens spelning. Nej, mina ögon, de såg bara en enda sak. En ung kvinna, i en svart hatt, lite längre fram i publiken.Hon var allt jag kunde se den där kvällen. Hon i den svarta hatten. Själv visste hon nog knappt ens om att jag fanns."

2013-12-13 @ 21:51:01 Permalink Skrivande Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det är 446,5 jävla kilometer till Dalarna

Jag känner vinterkyla och upplever januarisnö på riktigt för första gången på ett helt år och det känns i varenda kubikmillimeter av min 176 centimeter långa, rastlösa kropp. Jag hatar månaden januari med varenda fiber i denna frusna och vemodiga kropp. Det är en månad som mer än gärna får frysa ihjäl på busshållplatser och isiga, alltför dåligt sandade trottoarer utan mig. Det är en månad som känns ungefär som döden. Ändlös.

Bland förortshusen luktar det minusgrader och snöblandad asfalt, sovrummen luktar som dig, trots att det är så länge sedan du var här, så länge sedan du somnade med huvudet mot min axel, sedan jag andades din luft, sedan hela tillvaron tycktes följa den där trygga, stadiga rytmen av dina hjärtslag.

Ifall jag vore huvudpersonen i en överskattad hollywoodfilm eller klassisk roman så vore det nu som hela världen tonades ut och vi delade en sådan blick som förändrar liv. Men det här var verklighet och mellan dammiga bibliotekshyllor fyllda med böcker om allt från valar till Napoleons sista år i livet spreds ingen oskärpa.

Ändå var det någonting som hände där bland alla skavda hyllor med dammiga ord och meningar uppradade i bokstavsordning. En känsla som slog rot i magen och som sedan den dagen, bit för bit, tagit över min kropp. Sedan den dagen luktar mina sängkläder av dig oavsett hur många gånger jag tvättar dem. Sedan den dagen fryser jag av din frånvaro och skakar av kronisk meningslöshet. Sedan den dagen är jag någon helt annan.

Och alla de där natthimlarna, de flimrande ljusen från filmerna vi aldrig såg. De stjärnor vi ständigt tittade upp på, de utgjorde ett temporärt hem för mig. Vissa nätter var du min räddning, allt det jag sedan länge slutat tro på. Vissa dagar var du allt det jag någonsin försökt undvika. Jag dränkte all den sorg och meningslöshet som fyllde upp mig i doften av din närhet och jag kände värmen stråla från din hud medan jag ritade nya riktlinjer mellan dina skuldror. Elektriciteten sprakade och dansade, enkelt och mjukt, men samtidigt obehagligt, skrämmande, i utrymmet mellan oss och jag var inte riktigt säker på om jag borde förinta det mellanrummet, den luften som låg som en mur mellan oss, eller om jag borde rygga undan, hålla avstånd, låta luften strömma in och fylla upp platsen mellan oss. Låta elektriciteten rinna ut i ingenting, lösas upp i mellanrummet som bildats mellan våra kroppar.

Jag minns inte ens när den där stunden utgjorde nuet. Jag minns inte när jag senast var där, i tveksamhet och kronisk oro, självklarhet och enkelhet. När dina hjärtslag fick utgöra rytmen till mitt liv. Din doft, din värme, din elektricitet. Det kan ha varit alldeles precis nyss. Det kan ha varit igår. Det kan ha varit flera år sedan. Tiden bara rusar ifrån oss och jag minns att jag där och då, just i den stunden, önskade att den natten skulle vara som döden. Ändlös.

Januari sveper förbi och lämnar frostiga kinder, nariga läppar och spruckna handryggar efter sig. Om söndagsmorgnarna luktar buss 172 av alkohol och självförakt, och man kan tycka att jag borde lärt mig efter 18år men det funkar inte så. Och snälla, lova mig lite värdighet om jag skulle dö här och nu. För mitt hjärta är någon helt annanstans.

En övergiven, frusen stadsduva pickar fastfrusen spya från någon lösdagsfylla i trappan vid centralen. Den här gången är det i alla fall inte min. Tack och lov för det. Jag stampar takten till samtiden, en aktivitet som är så fruktansvärt uttröttande, meningslös. Allting bara hopar sig i hjärnan som uppenbarligen är alltför invecklad för mitt eget bästa. Så jag börjar om. Det är 446,5 jävla kilometer till Dalarna. Det tar tjugo minuter att på januariisiga trottoarer gå till skolan om morgnarna. Det går två apelsiner om dagen, tre vinflaskor i veckan och fem timmars sömn på ett dygn.

Snart intar så februari världen och du med långa, trassliga lockar och varma händer, som säger att jag tagit ditt hjärta, du som pratar i telefon med mig om nätterna för att du inte vill att jag ska gråta är alldeles för många mil härifrån. Och fem timmar senare skriver jag att ”nu har jag gråtit i snart fem timmar, och egentligen vet jag väl inte riktigt varför, men kanske för att du är så fin och, typ finns”. Men jag klarar mig nog. Utan plusgrader, dina händer, stjärnfyllda natthimlar, eftertänksamhet och lugnande hjärtslag. Jag klarar mig alltid.

Och jag får veta att det enda som faktiskt kan hjälpa mot tankar är hud, men jag kan inte ens minnas när din hud var tillräckligt nära min för att skrämma bort allt mitt tvivel. Det enda jag minns är att jag där och då ritade nya riktlinjer mellan dina skuldror och önskade att den natten, så meningsfull, och med en så stjärnfylld himmel, skulle få vara som döden. Ändlös.

”Men du är inte en sån man älskar”, ljuger jag. Och du svarar bara att ”det är dina ögon som avslöjar dig varje gång, vet du det? Om du är glad, eller ledsen, arg eller bara trött. Dina ögon ljuger idag”. Och så är du plötsligt här igen och jag vill bara slita ut mitt patetiska 90-talshjärta och tända eld på det för att det är just så oändligt patetiskt. Men du är här igen och trots att det förmodligen var flera månader sedan sist du sov mellan mina lakan, drack ur min kaffekopp och lånade mina kläder för att du inte orkat packa med tillräckligt med egna(eller kanske för att du skjuter upp din hemresa, vår död, mer och mer, en dag i taget). Trots att det alldeles säkert var flera månader sedan jag grät på perrongen så spelar det ingen roll längre. Tid spelar inte längre någon roll. Den rusar ändå bara ifrån oss. Och allt jag egentligen kan göra är att önska att kanske den här natten ändå ska vara som döden. Ändlös.

2013-04-01 @ 19:47:06 Permalink Skrivande Kommentarer (0) Trackbacks ()