Ingen har mig mer än du har mig

 (Lite picknick i början av sommaren)
Våren blir till sommar. Tiden går så fort. Bara rusar fram och jag fattar ingenting längre känns det som. Balanserar lite mellan trygghet och panik. Dagarna är helt plötsligt inte så där jävla mörka längre. Helt plötsligt är det ljust och vackert och alla är lyckliga och glada och livet är på riktigt. Kanske blir det automatiskt så när dagarna sträcker sig in över nätterna, och det där mörka aldrig riktigt kommer. När grillröken ligger tät över bostadsområdena och Hellström och Anttila strömmar ur högtalare från varje balkong. Jag är så fylld av kärlek och värme och lycka och en miljon andra känslor, förvirring och rädsla som sköljer över mig i stora tsunamivågor som helt får mig att tappa fotfästet. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Men det verkar inte spela så stor roll. Visst sköljer vågor av hopplöshet och förvirring över mig och hela min tillvaro lite då och då, men för det mesta så domineras mitt liv av antingen någon blandad medelbra känsla, eller extrem lycka, och det är bättre än jag någonsin haft det förut. Visst är det inte alltid lätt. Att vara arbetslös, leva på 20 kvadratmeter och inga pengar.
(Bilder från vårt sommarbesök i Halmstad)
Fan vad livet alltid ska stå på paus hela tiden. Alltid ska man vänta. Vänta vänta vänta. Det är en ständig väntan på bättre tider, på bättre boende, på utbildning, på jobb, på pengar, på familj, på lycka. En ständig väntan på framtiden, och när den väl kommer så bringar den inget annat än det vi redan har. Tiden bara går, och ingenting verkar förändras. Jag hamnar som i något sorts vakuum. Och hade jag inte haft henne så hade jag nog gått under. När hon ser på mig så bubblar det i hela kroppen, flashbacks från när vi började träffas spelas upp på min näthinna, filmer om vår framtid tillsammans spelas i mitt huvud och jag känner mig varm och lycklig och det finns inga ord i hela världen som kan beskriva det här. Det är som om hon har planterat ett litet frö av kärlek inuti mig som bara växer sig större och större för varje dag, och tar över större och större delar av min kropp. Det finns ingenting i hela världen som kan göra mig så lycklig som hon kan. 

det vi har är på riktigt.

 Nere i centrum blommar träden redan. Jag går på föreläsningar, försöker plugga, sover lite för länge, äter lite för mycket glass. Lever lite på gränsen. Gör för lite. Gör för mycket. Gör ingenting. Balanserar. Tiden går så fort. Rinner ifrån mig, och snart är det inte ens april längre. Jag vet inte vart tiden tar vägen. Det känns som det var igår jag tog studenten. Det känns som det var igår jag träffade henne. Det känns som det var igår jag flyttade hit. Förstår ingenting längre. Men det är bra. Även som jag vill skrika "STOPP" ibland, så är det skönt att det är såhär. Skönt att tiden går, skönt att det här livet fungerar, än så länge. För jag är inte gjord för det här. Känner mig så ovan vid att vara glad. Så ovan vid att må bra en sån här lång period. Mest saknar jag nog kreativiteten. Jag vet inte riktigt hur man gör när man är glad. Vet inte längre hur man skriver. Det är som om alla ord tappar sin betydelse, om de inte skrivs med en bakomliggande, gnagande jävla ångest. Och vem fan vill liksom läsa om någon som konstant svävar på rosa jävla moln och bara är kär och lycklig? Vill spy på mig själv ibland. Men vad gör man? För ärligt talat är jag hellre lycklig och glad och stark, än så där ångestfylld, meningslös, rastlös, kreativ. Vill aldrig tillbaka till livet förr. Vill aldrig ligga på badrumsgolv och gråta, aldrig ligga sömnlös och ensam i sängen, aldrig vela, balansera mellan trygghet och panik, inte veta om jag kommer klara av morgondagen.
Livet är helt perfekt som det är nu. Visst gör det mig stressad att det snart är maj, att alla blommor och träd börjat blomma, helt utan att jag egentligen har märkt det, Att den här terminen snart är över, att livet har börjat på riktigt, utan att jag riktigt hänger med, att vi har varit vi i snart sju månader, fast det känns som sju dagar (ibland sju år). Men jag vill ha det såhär. Jag vill alltid ha det såhär. Eller egentligen spelar det nog ingen roll hur jag har det, bara jag har henne. 

London

 
På lördagen var vi på Primark typ länge, och sen gick vi på musikal och såg The Phantom of the Opera, och den var fin, lite läskig. På söndagen regnade det massor, men vi åkte i alla fall Underground till London Eye. Måste ju ha sett något sådant där viktigt när man varit i London.
 
Vi hänge en liten stund på Camden Market. Det regnade, men det var mysigt där. Lite skumt folk, men snygga grejer. Ville lägga mig ner på den regnvåta, smutsiga marken och gråta när jag såg det som finns på bilden ovan. Tror jag har gått och blivit lite så där bohemisk igen. Tror det är en vårgrej. Skyller på det.
London är uppenbarligen vackert trots att regnet inte direkt var nådigt. Min världens finaste skulle naturligtvis dricka Jack Daniels-cola, mitt på dagen. Klockan tre. "Säg inte det till din mamma" "haha okej". 
Hotellet var fint. Väldigt litet rum, men fräscht, och trevlig personal, och gratis wifi också. Pluspoäng för det. 
Tog en klassik, kanske lite töntig, bild vid en sådan där telefon-grej. Dock troligtvis resans bästa bild. Skulle ju kunna bero dels på att röda telefon-grejer är bra att ta bild på, men kanske mest för att Emma är med på bilden också. Finns ju inget vackrare. Ni ser ju själva.
Sen åt vi spagetti bolognese på en mysig restaurang. Det var väldigt fint. Jag var trött, men pratade väl förmodligen på om ingenting särskilt, precis som vanligt. Förstår inte att hon står ut med mig. (snyggt att det reflekteras något där i bakgrunden??? Aja).
Vi hade rätt fin utsikt från vårt lilla fönster ändå. 
Vi tog en taxi till flygplatsen halv fem på morgonen. Det var rätt mysigt. Fick lite sightseeing som vi inte hunnit med riktigt. Sen åt vi frukost på flygplatsen, och köpte lite presenter till våra familjer. Försöker vara bra döttrar och så där, ni vet. Det var i vilket fall en bra resa. Kan ju inte bli annat än bra när man får uppleva en ny vacker plats, med den vackraste människan på jorden vid sin sida. 
Hon är mitt liv. Det kanske märks eftersom nittio procent av alla bilder från London innehåller Emma på något sätt. Hon är verkligen mitt liv. Åh.
 
 
 
 
 
 

Jag är svartsjukan alkoholen

Ligger vaken om nätterna, tänker, känner efter. Plöjer kuslitteratur på engelska, glömmer bort att äta, andas, leva. Det är så lätt att glömma när man sitter instängd i en lägenhet där alla rum är ett och samma, med rullgardinen nerdragen, datorn i knäet och näsan i en bok. Vill hem ibland, tills jag minns att det här är mitt hem nu. Tror det är som svårast just nu för att jag märker att våren är på väg.
I Surte fylls trädgårdarna på med både snödroppar och krokusar. Man kan gå i skinnjacka utan att dö, ni vet. Men jag vet ju inte hur våren fungerar här. Jag kan bara tänka på hur vitsipporna växer i slänten i dungen vid pappas hus, var de första påskliljorna tittar fram, hur skönt det är att promenera bort till Lynga i vårsolen, gå till biblioteket och läsa spanska tidningar, fika på balkongen hemma hos mamma. Krunegårdsromantik, Kentångest och Hästpojken. Kaffeberoende, vårkänslor, romanskrivande. Ni vet när man tvingas släppa taget om fuskpälsar och vinterdroger, borsta av sig de sista snöflingorna, så måste man bli beroende av något annat. 
Saken är väl den att samtidigt som jag har hela mitt liv här, det enda som betyder någonting, så är mitt liv kvar någon annan stans. Ibland känns det som att jag tryckt på paus-knappen, att jag lever här som i någon parallell verklighet, och när som helst kan hoppa tillbaka, fortsätta ifrån där jag tryckte på paus. Men det fungerar ju inte så.
Saker, livet, var så lätt förut, innan henne, innan allt det här. Innan den här enorma kärleken, och det kan aldrig bli så igen, jag fattar det. Det kan aldrig bli så där enkelt, och jag kan aldrig vara hel igen utan henne. Jag tänkte på det i natt, hur jag inte kommer ha någonting kvar. Men jag har bestämt mig för att inte dö. 
Men det händer bra saker också. Vi äter lunch med pappa och Anita. Kollar i affärer och fikar med mamma och min syster. Jag klarade första tentan och fick fira med choklad. Köper textilfärg och pyssel. Har påskliljor i fönstret. Och så har Kent äntligen släppt en ny singel, och det skulle kunna vara deras bästa hittills. Den har stått på repeat sen igår. Jag behöver ny Kentmusik såhär när våren är på ingång. 
 
Jag har en lista bland mina anteckningar som heter "vårbestyr" och där står det bra saker man kan göra på våren. Och jag ser fram emot att det ska bli vår. Försöker planera för att känna mig trygg. Skriver biobesök, mysfrukost, köpa klänningar, demonstration, träffa Matilda och Sara, och söka nya kurser, i kalendern. Det känns bra, försöker hålla mig sysslesatt och så där ni vet. 
Det ska bli bra det här. 

Vårbestyr

Bland mina anteckningar finns det en lista som jag har döpt till Vårbestyr. Där står det bra saker man kan göra när det är vår. Den ser ut så här:
 
- Baka pajer
- Gå på bio
- Kolla på sälar i Slottskogen
- Feministpyssla
- Årsmöte med F!
- Demonstrera
- Äta mysfrukost
- Hälsa på i Halmstad
- Träffa Matilda och Sara
- Åka till London
- Gå på spa
- Söka kurser till hösten
- Promenera i solen
- Köpa klänningar
- Dricka kaffe
- Ge sig ut på äventyr
- Åka longboard
- Spela gitarr
- Klappa katter
- Köpa blommor
- Äta glass
- Skriva noveller
 

Åttonde mars, inte en dag för gratulationer

Så är det äntligen åttonde mars igen, internationella kvinnodagen. Jag är peppad och glad. Nybliven medlem i Unga Feminister och F!. Tar mitt ansvar, på något sätt.
Solen skiner i Göteborg idag. Det är vår på riktigt. Emma är och tränar, jag lyssnar på Håkan. Men åttonde mars är inte bara vår och vackert. Det är en dag då vi minns kampen. Kampen som fortsätter även i morgon, och alla andra dagar, 365 dagar om året. Men idag uppmärksammar vi den ännu lite extra. Jag minns att jag förra året skrev något om att åttonde mars är en dag då vi tar diskussionen med den "sköna killen" på krogen, då vi säger ifrån när våra vänner drar sexistiska skämt, då vi tar mat en extra gång i matsalen, sitter bredbent på bänkarna i korridoren, hälsar glatt på våra medsystrar, oavsett om vi i vanliga fall gillar dem eller inte. 
Idag handlar det om att uppmärksamma vår feministiska kamp. Idag ska vi prata om orättvisorna, i Sverige, och i världen. Den feministiska kampen är en kamp vi kämpar varje dag, och den handlar om allt ifrån att kvinnor får lägre betalt än manliga kollegor, att vi sitter på oerhört få maktpositioner, att kvinnor bara äger ungefär en procent av världen, men också om att tjejer och killar uppfostras olika, att tjejer förminskas och tystas ner i klassrummen, att våra argument mot sexistiska reklamer bemöts med "men ni måste ju ha lite humor", att vi inte tas på allvar, att orättvisorna mot oss inte tas på allvar. 
Idag är inte en dag för gratulationer. Det är inte på sin plats att gratulera oss som måste se oss om var tionde sekund på väg hem om natten. Det är inte på sin plats att gratulera de som drabbas av den rådande (och tyvärr växande) våldtäktskulturen, de som gifts bort mot sin vilja, inte får utbilda sig, nedvärderas och objektifieras varje dag, utan att den stora massan ens ser problematiken. Den här dagen handlar inte om att få mäns privilegier för tjugofyra timmar. 
Och kom inte och säg att det är orättvist att kvinnor får en egen dag. Ni vita heterosexuella män har ju uppmärksamheten alla andra jävla dagar. Säg inte till mig att om jag vill ha plats så måste jag ta den. Om det fanns plats över skulle jag ta den! Men Ni sitter i vägen. Patriarkatet sitter som en jävla slempropp i vägen för samhällets, feminismens utveckling. Om ni kunde vara så jävla vänliga och inse att ni är problemet, att ni måste flytta lite på er, ge oss lite utrymme, så skulle vi kanske börja röra oss åt rätt håll. För den som skriker högst hörs mest, men när vi skriker, sätter ner foten, så har vi PMS. Det fungerar inte för oss att ta plats, vi tas ju inte på allvar.
Det är därför den här dagen finns, för att tala om för er som inte riktigt verkar vilja förstå, att ni måste kliva åt sidan. För att belysa problematiken som vi kämpar mot 365 dagar om året. För att vi för en gångs skull ska kunna höras genom mediabruset, för att fokus för en gångs skull ska läggas på oss, så att ni kanske äntligen ska se det som vi ser.
Patriarkatet får aldrig vinna den här kampen.
 

2013, en sammanfattning

JANUARI
I januari flyttade jag in till mammas lägenhet i stan. Bodde i vardagsrummet. Lyssnade nog mycket på Winnerbäck och Kent, sådär som man brukar göra i vintermörkret. Gick mina tjugo minuter bort till skolan varje morgon, genom is och snö, med frostiga kinder och spruckna handryggar, röda läppar. Det var en vintermånad precis som alla andra. Jag dränkte mig i flaskor, var i så desperat behov av att fly verkligheten, om så bara för en stund. Längtade mest bort, tror jag.
 
FEBRUARI
Spenderade i princip alla februarihelger på B&B. Var på studentfester. Blev full oftare än nödvändigt, eller kanske precis så ofta som jag behövde. Det beror nog på hur man ser på det.
Gick promenader längs med nissan med mamma, lyssnade på Winnerbäcks Timglas, precis som så många andra februarimånader förut. Den låten är februari för mig. Annars vet jag inte riktigt vad som hände i februari. Det var nog mest rökfyllda dansgolv och tinnitus. 
 
MARS
Mars var en rolig månad. Vi hängde som vanligt på B&B en hel del. Jag träffade en tjej som nog egentligen mest gjorde mig förvirrad (för är inte det värsta när man inte riktigt vet vad man känner?). Men vi åkte till Göteborg ihop, och kollade på Hästpojken, två gånger på samma dag. Det var trevligt.
Jag drack öl ur vinglas, blev alldeles för full på studentfester, käkade pizza hos Malin, sen kom det krokusar där på slutet någon gång också. Det var en bra månad, trots ganska stora mått av förvirring och känslor. 
 
APRIL
April spenderade jag nog mest i bilen faktiskt, eller på fest. Sara hade precis fått körkort och vi åkte runt och ältade livet och kärleken i all oändlighet. Hon sa att hon var kär i mig, och Sara fick lyssna på alla mina tankar medan vi gick runt nere i Tylösand. Sen fyllde Matilda 19, och vi blev för fulla, och jag slogs med någon idiot.
 
MAJ
 
 
I maj blommade de rosa träden i Gunillaparken. Maj var fint. Gräset var grönt, och jag solade på balkongen ute hos pappa. Drack kaffe i vårsolen och mådde nog rätt bra ändå. Sådär som jag brukar göra när våren äntligen infinner sig, ni vet.
Jag köpte världens finaste balklänning. Klassen åkte till Stockholm. Vi drack öl och pratade och hade faktiskt rätt trevligt där. Visst var det en stressig månad också. Alla MVGn skulle presteras, arbeten skrivas, prov och redovisningar bli helt perfekta. Min prestationsångest kvävde mig stundtals. Men sen fick vi ju äntligen tända en eld nere i Tylösand och bara bränna upp den där kvävande skolskiten. Det var så obeskrivligt befriande att se alla grammatikpapper och skit ätas upp av lågorna, och tyna bort till endast lite grå aska där på bottnen av grillplatsen.
Jag tror att det var i maj jag sa att jag inte var kär i henne, och vi bråkade en hel natt, om ingenting egentligen. Det var både dumt och onödigt. Men hon var naiv, och jag var en annan människa då. Ni vet, ett hjärta kan bara ljuga så länge. 
 
JUNI
Så kom juni som vi alla väntat så länge på. Vi gick på bal och blev fulla och dansade i höga klackar hela natten. Vaknade med blåsor på fötterna dagen efter. Det blev äntligen dags att ta studenten. Vi firade, festade, skrek oss hesa på flaket, och blev återigen lite väl fulla. Minns att jag trött och full, med ringande öron, gick hem med Matilda när solen redan gått upp. Det var en helt okej natt.
Efter en veckas vila satte jag igång med att jobba. Hängde väldigt mycket ute hos pappa. Sara och jag hade picknick i gräset, och jag solade i mina nya Monki-shorts. 
 
JULI
 
 
Jag jobbade massor i juli. Var hos pappa. Blev kaffeberoende. Åkte med familjen på utflykt till Falkenberg och åt god mat och glass. Det var rätt varmt, och jag bodde för det mesta i mina Monki-shorts.
Vi hängde på B&B litegrann. Men jag var för det mesta nykter faktiskt, mot all förmodan. Lekte kock med Sara, åt lunch på stan med mamma. Gick på en hel del dejter i parken och drack öl, med den där fluffiga lilla saken, och hans matte såklart. Det var trevligt, även om hunden var min favorit av de två.
Sen kom äntligen dagen då jag och Sara skulle få se Håkan live. Vi åkte rätt tidigt, och spenderade dagen i fina Varberg, med god mat och kaffe och massa shopping. Blev ägare till världens finaste skor den dagen. Materiell lycka. Sen såg vi Håkan. Han var fin. Han var bra. Det var varmt. Det var mycket folk. Det var såpbubblor och hesa röster. Jag var glad.
 
AUGUSTI
Jag började augusti med att spendera en dag i Torekov med pappa. Vi åt mat, drack kaffe, kollade på killar som hoppade från klippor, och tittade på söta hus.
Jag jobbade elva timmar, och tvingade sedan med Sara in till stan för att se Kristian Anttila spela på Tillsammans. Det var varmt och sådär fantastiskt som det gärna blir på en trång uteservering med färgglada vimplar i taket.
Men det viktigaste som hände i augusti var ändå att jag träffade jordens vackraste människa. Första gången jag såg henne var när vi båda såg Hästpojken på kulturkalaset i Göteborg. Hon stod lite längre fram, och jag spenderade hela konserten med att titta på henne. Och sedan den dagen jag träffade henne för första gången, den 26:e augusti, har jag varit helt galet kär i henne. Hon är det bästa som någonsin hänt mig, och jag vill ingenting annat, än att få vara med henne för alltid. Min finaste Emma.
 
 
I september spenderade jag en veckan i Alanya. Det var lite väl varmt, men fint. Fast mest av allt saknade jag nog ändå henne. Hon som ger mig fjärilar i magen och gör mig skakig och pirrig och lyckligare än jag någonsin varit förut. Att vara utan henne så länge fick mig nästan att känna mig sjuk. Det var en fin resa, men mest av allt längtade jag nog ändå hem.
 
OKTOBER
Den fjärde oktober släpptes Veronica Maggios nya skiva. Det var väl ungefär då hon frågade om hon fick chans på mig. Det var så gulligt att jag var nära att gråta. Hon har gjort så mycket fina saker för mig att det är helt otroligt. Hon har sagt saker som ingen någonsin sagt förut, och gjort såna där söta saker som ingen någonsin gjort mot mig förut. Hon är som en dröm för mig.
Annars vet jag faktiskt inte riktigt vad som hände i oktober. Jag jobbade lite då och då, försökte spendera så mycket tid som möjligt med henne, och var väl bara allmänt, väldigt, galet kär. Svävade på muminmoln.
 
NOVEMBER
Vi spenderade en eftermiddag på Universeum. Kollade på fiskar och söta apor. Den var en fin dag. Sen åt vi mat på en mysig grekisk restaurang. Vi såg barnfilmer på bio. Jag bakade världens godaste chokladkaka till farsdag. Minns att vi såg på Bron och åt den, pappa, Sara och jag. 
Hon och jag satt på Espresso House och hon drack svart kaffe och var lika vacker som vanligt. Jag får hjärtattack varje gång jag tittar på henne. Jag åkte med henne hem någon kväll. Tror vi spenderade tio dagar på rad ihop. Det var så fint och bra. Hängde lite hos hennes tatuerare också. 
Som ni kanske märker handlade det mesta om henne under hösten, det gör det fortfarande, och jag är väldigt glad över det.
 
DECEMBER
I december åt jag mest lussekatter, drack latte och lyssnade på Hellström, Maggio och Anttila. Blev illa tvungen att hänga på folkuniversitetet vilket mest var, och är, onödigt och slöseri med tid.
Fyllde nitton och var mest ledsen över att hon var tvungen att äta julbord med sitt jobb den kvällen. Men sen blev det fest, och det var trevligt. Jag fick en miljon pussar i present av henne, och det var precis det jag väntat på i hela mitt liv.
Det blev jul och jag ville mest få fira finsk jul med henne. Men jag överlevde utan det, och under mellandagarna kollade vi på hela första säsongen av Bron, och åt choklad. Vi såg Hundraåringen på bio. Och sen åkte jag upp till Göteborg och vi såg Kristian Anttila tillsammans. Det var den bästa julklappen någonsin. 
Så blev det nyår och det firade vi hemma hos hennes föräldrar. Jag var sjuk, men vi lagade massor med mat och åt tills det kändes som jag skulle dö. Fick pussa henne på tolvslaget, och dricka rosa bubbel. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att börja ett nytt år på.
2014 ska bli det bästa året i mitt liv, så länge jag har henne så kan det inte bli annat än magiskt. 

Du vet, det här är på riktigt.

"När jag var liten fick jag lära mig att universum är det största som finns. Oändligt. Universum är oändligheten. När jag blev äldre fick jag lära mig att oändligheten växer någon ynka millimeter, kanske varje dag, eller månad, kanske år, jag vet inte så noga. Men även oändligheten måste ta slut. Den kan inte vara större, än just oändlig. 

     I jämförelse är vår planet ganska liten. Ändå är det en större yta än majoriteten av oss någonsin kommer att få uppleva. Den är större än många av oss kan förstå. Hur långt vi än åker, så finns det alltid platser vi inte har besökt. Längst ner på Atlantens botten. Någonstans i en snårig regnskog finns ett träd du inte visste existerade just där. 

I den här världen, som ingen av oss egentligen riktigt känner till, i ett litet land uppe i norr, i en liten stad, i en ännu mindre, gammal bruksort bor en ung kvinna. En kvinna vars leende bländar varje människas ögon, likt den där första morgonen man vaknar och hela världen är täckt i glittrande, vintervit snö, och det nästan gör ont att försöka tvinga dem att hålla sig öppna när man ser ut över det vita landskapet. En kvinna med ögon så isande blå, och så oändligt djupa att de får de djupaste av oceaner att blekna tills bara små pölar på hösttrottoarer återstår. Hon har ett hår som trasslar sig tillbaka till ett nyvaket tillstånd, bara hon mjukt trycks ner bland de ljusa bomullslakanen och blir kysst en sista gång, innan hon lämnar lägenheten, som för övrigt inte är större än köket i en vanlig villa, för att ge sig ut i verkligheten. 

Någonting som däremot är oändligt, är en människas känslor. Det finns oändligt många känslor att känna, och precis när vi tror att vi har känt de allihop, att det inte längre finns fler att upptäcka, så uppkommer en helt ny, för oss hittills okänd. Det går inte heller att förstå en känsla utan att faktiskt ha upplevt den. Jag har känt så många, för mig helt nya, känslor sedan jag träffade henne. Innan henne hade jag aldrig känt kärlek. Och det spelade ingen roll hur många böcker, liknande den här, jag läst tidigare i mitt liv, hur många filmer jag sett. Det spelade ingen roll att jag själv klätt kärleken i flera tusentals ord, givit den liv i en hel uppsjö av texter. Jag hade ingen aning, ingen aning alls. Och det var inte förrän hon log sådär mjukt som bara hon kan, och jag kände en dovt pirrande känsla någonstans i djupet av magen, som jag förstod, som jag förstod precis allt. Och en ny oändlighet tog sin början inuti mig. 

    Det är augusti när jag ser henne för första gången. I ett stort publikhav på Järntorget i Göteborg. En kall vind blåser genom staden, och trots molnens imponerande svarta färg, så lämnar de torget ifred, och blixtarna far runtomkring oss, men håller sig på tryggt avstånd. Jag står lite längre bak, lutar mig mot ett staket. Musiken jag åkte ända ifrån Halmstad för att lyssna på, har jag inget minne av alls. Jag minns inte vilka låtar de spelade, om det var bra, eller dåligt. Mina ögon såg upp mot scenen så få gånger att jag nog egentligen inte ens kan säga att jag faktiskt var där och kollade på Hästpojkens spelning. Nej, mina ögon, de såg bara en enda sak. En ung kvinna, i en svart hatt, lite längre fram i publiken.Hon var allt jag kunde se den där kvällen. Hon i den svarta hatten. Själv visste hon nog knappt ens om att jag fanns."  

 

Jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre.

Jag är så fruktansvärt frånvarande här så att det nästan blir pinsamt att komma hit nu och skriva ännu ett sådant där banalt, patetiskt inlägg som ingen ändå egentligen vill läsa. Men det är ju så lätt att glömma bort sådana här platser, ni vet, platser för ventilation och ältan över livets ständiga ångest, när man svävar på moln, hjärnan verkar ha gjort en regression, och det är som att jag fryser fast i de där stunderna. Kommer liksom inte vidare. Finns inget annat. Det är lätt att glömma bort i princip allt det som brukade vara livet, när det inte längre känns lika mycket, när livet numera endast verkar kretsa kring en enda sak. Jag trivs med det. Trivs med att bara ha en enda sak som betyder, som betyder allt. Trivs med att lyckan har fått både ett namn, ansikte och en lukt. Trivs så mycket bättre med att ha lyckan personifierad, än att bara ha den som något abstrakt, osynligt jävla skit. 
Och all den där skiten från förr betyder ingenting längre. Den försvinner mer och mer. Låter inte längre vintern ta över mig. Gråter inte på badrumsgolv, dränker mig inte i det där jävla bottenlösa helvetet längre. Varje dag glömmer jag allt som hänt lite mer. Det suddas liksom ut, tas över av någonting så mycket bättre. Det som spelade så stor roll förut, det som åt min inifrån och ut, det som gjorde så jävla ont, det finns knappt kvar längre. 
Spenderar mycket tid med Maggios Hädanefter, och känner väl mest att det inte finns ett enda ord i den som inte är på riktigt för mig. Jag ska vara bra, för en gångs skull. 
I vilket fall så har det i alla fall bilvit november. Och jag trivs faktiskt ganska bra med det. Det är både mörkt, och rätt kallt ibland, men det är fint, skönt att tiden går, och så där ni vet. Inte av samma skäl som förut kanske. När jag mest ville att tid skulle passera, för att jag kanske skulle få komma framåt, mot något bättre. När jag spenderade hela dagar och hela nätter med Kents Innan allt tar slut, eller Winnerbäcks Timglas, på repeat, och skakade av meningslöshet. Nej, nu trivs jag mest med att tiden går för att det är som om jag blir gladare för varje dag, för att det är som om det där pirrande, lyckliga som bor inom mig nu växer sig lite större för varje dag. För att jag tycker mer och mer om henne för varje dag som går, och för att för varje dag som går, så kommer vi lite närmre för alltid. Och vad som än händer så är det här för alltid. 
Men november är här, och jag vet att jag borde älta livet, dricka för mycket kaffe, bli alldeles för full, alldeles för ofta, ha ångest, gråta, och allt det där. Skrika: Det här det får vi aldrig tillbaka. Det här är dansen före döden. Skriva långa texter om hur och varför. Ni vet. Ni har hört allt det där så jävla många gånger. Men det är ju inte så längre. Visst är det fortfarande sant att vi aldrig får det här tillbaka. Men det gör mig ingenting. November är vackert i sitt mörka, gråa, tysta. Halmstad är vackert när regnet öser ner, när vinden sliter i allt den får tag i. Men vackrast är ändå hon. 

Allt är för bra nu. Allt är bra nu.

Jag är så frånvarande här att jag ibland nästan glömmer bort den där sköna känslan jag får i magen av att trycka på "publicera", och skicka ytterligare några, ibland rätt oklokt valda ord rakt ut i cyberspace. 
Det har väl som vanligt hänt en del sedan sist. Jag har spenderat en överdrivet varm vecka i Alanya, bland annat. Annars kan jag nog kanske egentligen inte säga att det hänt så fasligt mycket. Jag dricker kaffe, jobbar när jag är behövd, läser deckare och spenderar lite väl mycket tid i tvättstugan. Ser sommaren bli höst, och ärligt talat känns det rätt okej. Maggios och Hellströms nya står på repeat, på maxvolym, och trots att det både regnar och blåser när jag går ensam hem om nätterna, så kan jag ändå sjunga "allt är bra nu", och verkligen mena det. För allt är bra nu. Ibland så bra att jag blir rädd att det ska försvinna. För är det inte så att när man befinner sig högst upp på den där cirkeln av lycka, så är det så lätt att falla över till andra sidan, och så blir allt bara skit igen? Och så måste man kämpa sig hela vägen runt, och upp, för att kunna få känna sig så där euforiskt glad igen. Jag är inte säker på om jag orkar det en gång till. 
Men det är så jävla bra nu, att den där konstanta existentiella ångesten som brukar ligga som någon slags glöd djupt ner i magen och ibland ta fart och slå som lågor, och liksom bränna sönder hela mig, lyser med sin frånvaro. Bara det gör väl mig egentligen rätt nöjd. 
Visst är det inte enkelt, livet i allmänhet, men kanske kärleken i synnerhet. Och det går liksom inte att förklara känslan jag får i magen när jag ser på henne. Jag saknar nog egentligen helt och hållet ord för att beskriva någonting som har med henne att göra. Hur stort mitt ordförråd än må vara, hur många språk jag än pratar, så finns det liksom inte ord nog. Eller kanske snarare finns det inte rätt ord. Jag vet inte vad jag ska säga när det gäller henne. Mer än att jag förmodligen dör utan henne. Visst kommer det säkert en dag då vi inte längre behöver varandra. Men just nu, så skulle jag gå under utan henne. Det finns ingenting utan henne. Och det gör ont i hela kroppen varje minut som jag måste vara utan henne, och känslor så stora att jag ärligt talat inte ens trodde att de fick plats bland alla andra kaosartade känslor inuti mig, har tagit över varenda partikel i min kropp. Det som borde få mig att totalt blomma ut i långa vackra meningar, det som jag vill skriva romaner överfulla med satsradningar om, det får mig istället helt mållös, och jag finner inte ett enda ord för att beskriva någonting av det här. Tänker att det kanske kommer, så småningom, orden alltså. För det är väl som gjort att skriva tjocka, poetiska, patetiska romaner om, det här med kärlek. För jag är så himla kär i henne.
Allt är bra nu.

5/9

Ett skrik rakt ut i mörkret betyder ingenting. I det stora svarta tyngdlösa är man så oändligt liten. Jag blöder längs med småstadsgator. Hotar med bortgång och lyssnar tacksamt på a-lagares livshistorier. Bussarna tar mig inte längre än till ingenstans, och det är liksom inte riktigt långt nog. Jag vet jag hade fel om allt. Jag är bara hög på ingenting, och vill aldrig någonsin behöva komma ner igen. Men uppe från höghusen ser man så mycket bättre, så mycket längre. Perspektivet blir större när ingenting skymmer sikten. 
Det tar trettio sekunder till mars, elva minuter till nästa busshållplats. Genom asfalt växer inga blommor, vad menar du? Ibland flyter själen som på havsvågor. 
Förlåt är ett så stort ord. Ett hjärta är som en spegel. En krossad spegel gå inte att laga med ett förlåt. Hur mycket jag än pusslar och limmar så syns sprickorna för alltid. Snälla slösa inte ditt nu på mitt igår. Nästa sekund äter upp den förra, och livet börjar om igen. Det är så svårt att göra om det som blivit fel från början. Och ibland tror jag att jag inte vet vad kärlek är. Förstår inte. Idag är vi yngre än igår. Men livet sliter nog så mycket hårdare på mig än på dig. Hjärtat pumpar ett, två, tre. Jag vaknar mitt i natten bara för att försäkra mig om att det fortfarande slår. Blir så osäker ibland. Vi växer isär, men drar oss ihop igen. Tänker att nu är nu, men nu var igår och tiden äter bara upp sig själv. Börjar om. Allting börjar om. Småstadsgatorna går i cirklar. Livet levs i cykler, och vi skriker på universum. Kastar sten i glashus och stannar tiden. Med lycka i kroppen går det lättare att andas. Men tvivlet ligger som en sten mot bröstet. Jag är så mycket yngre än dig, och ändå är du inte en endaste dag äldre än mig.
Utan dig är jag ingen överlevare. Men hjärtattacken jag får av att se på dig är nästintill dödlig. Tänker att jag dör om jag ser dig igen, dör om jag inte gör det. Ska aldrig någonsin dö. Gråter på badrumsgolvet av blotta tanken på höstmörker, och i sällskap av Nirvana stannar jag uppe hela nätter. Tänker att jag tar vara på tiden, trots att jag bara låter den obemärkt passera. 
Behöver dig så mycket. Förlåt för det. Förlåt för att du inte förstår mig. Förlåt för att jag inte är vad du behöver, vad du vill ha. Förlåt för allt. 

Och de sa, kom hem innan dagen blir mörk

Augusti lämnar oss med en eftersmak av existentiellångest, och ett kroniskt pirrande i magen. September betyder höst, och blotta tanken på det gör ont i varenda fiber i min kropp, samtidigt som jag inte kan låta bli att längta lite. Det är nästintill skamligt att i min värld längta efter höst. Det betyder att vid varje dagsavslut är jag tjugofyra timmar närmre vintern. Jag kan nästan se den komma, och jag tänker på de där månaderna då jag kommer ligga under täcket och lyssna på Timglas av Winnerbäck och skaka genom hela nätter. Jag tänker på när kylan kommer slå mot min kropp och lamslå mina sinnen. Jag tänker på det där mörkret som kommer göra det så där svårt att andas igen, som kommer lägga sig som ett hårt, konstant tryck mot bröstet, som kommer få mig att vilja skrika, springa, fly, men som kommer få mig att bara ligga hela eftermiddagar på badrumsgolvet och gråta. 
Och ni vet, bland regnoväder och kaffekoppar och packade väskor är det så lätt att tappa bort sig själv. Så jag gör som jag brukar, den här tiden på året, dricker kaffe, dränker mig i litteratur, drömmer om bortgång, flykt, San Francisco, och skriver meningslösa texter jag inte ens själv förstår. 
Ni kommer aldrig förstå mig. Det känns hel okej. Ni kommer aldrig förstå vad jag menar när jag säger att jag älskar att skriva, trots jag faller isär, mer och mer för varje bokstav. Att jag älskar människor, trots att det enda de gör mig är ont. Att jag älskar livet, trots att jag hatar att leva.

Som om dom flaskor du tömt hade dränkt dig på nåt annat sätt

Det blir augusti. Det blir alltid augusti tillslut. Jag jobbar 11 timmars pass, och tvingar min syster att följa med mig till Tillsammans för att lyssna på Kristian Anttila. Det är en varm, fin, nästan magisk kväll. Sjunger "Vi måste rensa upp i skiten, bland bovar och banditer" i kör, och allt känns bara bra. Bra, ni vet. Lugnt, nästan stabilt. Läppstift, Smuster, "En gång till. En gång till. En gång till. En gång till." "Har ni hakat upp er?" 
Säg mig, har allt verkligen sagts?

Vi skulle få leva här

 
 Kvalitetstid med min far. Båstad, Hovshallar, Torekov. Jag låter havsluktande luft fylla mina lungor. Kollar på coola dudes som hoppar från klipporna, dricker kaffe, fotograferar söta gator och vackra blommor i smutsblå nyanser, hittar Sveriges smalaste trottoar, och en väldigt fin gränd (bortsett från soptunnorna, kanske?). Det är fint. Pappa låter mig sova på vägen hem. Vilket ju är väldigt skönt. För nog är det någonting med dessa lugna, sköna sommarutflykter som får mig alldeles väldigt trött. Klarar mig inte längre på åtta timmars sömn. 
 
Veckans, eller kanske hela sommarens låt, är helt klart Ebba Gröns Die Mauer. Nu vet ni.
 
 
 

Om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min

Vi drar oss upp mot Varberg någon gång på förmiddagen. Gör en massa saker för första gången, åker längre än bara in till stan, själva, äter på Subway, på Spis och Deli, osv. Det är första gången för en massa saker. Och det är nog bra ändå. Det är kanske lite som när man, höjdrädd som man är, klättrade upp i hopptornet och skulle hoppa från tre meters höjd för allra första gången, som när man åkte uppför sin första berg och dalbana och liksom visste om att snart slängs vi rakt ut för någonting som nästintill liknar ett stup. Fast kanske ändå inte. För som Håkan säger så kan det här liksom inte jämföras med de två föregående grejerna. Det här borde vara större, åka iväg, klara sig själv. Men det är det inte. Inte alls. Men fint är det, bra. Shoppar upp lite väl mycket pengar också. 
Det blir mest suddiga bilder och röriga videos, så där som det blir när man är lycklig och liksom skakar i hela kroppen och skriker sig hes och sträcker upp händerna mot himlen och skriksjunger "om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt" och liksom känner det i varje fiber i hela jävla kroppen. Och allting bara känns så där precis perfekt lagom mycket. Ingenting gör ont och jag tänker att nu spelar det ingen roll vad som händer i resten av mitt liv, det kommer aldrig kunna göra ont igen. Det spelar ingen roll att jag vet att det är den största lögnen som finns, att det här bara är en illusion av någon slags livslång lycka som alltför lätt brister i fogarna. Det är så det känns, och hur förbannat osant det än må vara så skiter jag i det. För det som gjorde ont igår gör inte längre ont idag, och det som smärtar mig idag, kommer inte kännas ett skit i morgon. 
I vilket fall var det cirka bästa dagen på sommaren. När jag tänker tillbaka på sommaren 2013 så vet jag att det är just den här dagen jag kommer minnas. Den kommer finnas, kännas, i mig så länge mitt hjärta orkar slå. Och resten spelar liksom inte riktigt lika stor roll längre. 
 
 

Det finns inget mer att säga, än tack för idag.

Går igenom sommarsverige och försöker bara njuta mellan varven av stress och utmattning. Det är roligt att leva ibland. Juli liksom bränner i hela kroppen och jag försöker mest dokumentera min tid i bilder och ord. Fotar mest växter där under en period. Skriver patetisk musik om livet och henne, och dricker öl på balkonger. Drömmer mig bort och planerar det där livet som äntligen börjat. 
 
Ser Håkan spela på Allsångscenen och det är fint. Längtar tills på fredag då jag ska se honom live. Det blir fint. Himla fint och bra och allt. Det är skrämmande hur fort livet vänder från panik och kaos och meningslöshet till något som faktiskt känns som lycka. Nu vet ni det.
 

Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än

Julisol och barfotapromenad. Det blir fint där ett tag. Kanske har jag några lediga dagar, jag minns inte. Är hemma hos pappa och dagarna består egentligen mest av stall, jobb och sömn. Det hinns inte med så mycket annat just nu. Men blommorna blommar i alla fall i rabatterna här, och det gör en väl ändå lite glad. 
Jobbet är chill där i början. Jag och syster sitter och ritar, kollar på film i mobilen, och käkar bullar. Nuförtiden hinner man dock knappt med att andas. I vilket fall så får vi en ledig måndag som spenderas med den där familjen man knappt känner igen längre. Vi äter fin lunch ihop och det är så skönt att bara få andas en stund. Andas in havet, livet. Ni vet.
 Havslukt. Klippor. Blommor i sprickorna. Och glass med kaffesmak vid stranden i Falkenberg. Det är sol. Det är bra. Jag andas. Jag lever. Nu vet ni. 
 

Eva, jag vet inte vad jag försöker säga

Kanske är det ändå inte så illa att befinna sig i sommarhalmstad ändå. Flänger lite hit och dit i livet. Åker mellan lägenheten i stan och huset ute i Gullbrandstorp flera gånger i veckan. Såpass ofta att jag alltsom oftast vaknar i en säng jag inte riktigt kan säga säkert var den befinner sig. Varvar mellan att dansa till stängning, hänga på efterfest till klockan sju på morgonen, och jobba hela dagar och hela kvällar. Tio timmar gör en trött i huvudet och hela sammanhanget bara suddas ut i kanterna, och blir så fruktansvärt otydligt att jag inte riktigt är säker på någonting alls. Varvar mellan att lyssna på Håkan, och skriva egen musik. Det finns så mycket att skriva om just nu, fast egentligen ingenting. Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga. 
Efter regn kommer sol, tydligen krävdes det jävligt mycket regn för att få en enda solig dag, och då passar jag och mamma på att ta en promenad in till stan och fika, shoppa lite på rean. Sen åker vi ut till pappa och grillar. Jag ser på Brokeback Mountain, och då kan man ju inte låta bli att gråta typ tre oceaner. Idag ska jag jobba. I kväll kanske jag går och tar en öl med en snygg människa. 
Och ni vet, det är så enkelt att bli någon annan. Men jag tror i alla fall att jag fortfarande är samma. Fast ändå inte. Tror det är skillnad på att göra sig till någon annan, och bara bli någon annan. Jag är inte samma som igår, men ändå exakt samma. Vet inte vad jag försöker säga. Kanske att huvudet snurrar av någonting annat än det vanliga alkoholruset. 
 

April är en månad av kärleksförklaringar, 

och det finns så mycket jag skulle kunna säga till dig

men av rädsla att förstöra ögonblicket drar jag efter andan

håller orden kvar inom mig. 

Hatar lukten av din cigarettrök, men kan ändå inte låta bli dina läppar

Det är någonting med dig som känns som ström genom mina ådror

så skrämmande beroendeframkallande fruktansvärt härligt.

 
Inget förstör så mycket som ord som inte borde sagts högt. 

Och jag vågar inte längre tro på någonting. 

Det har gått åt helvete förut. 

Och ni pratar bara om att le och vara glad. 

Gud ska veta att jag försöker

 

Keep making me laugh, let's go get high. The road is long, we carry on. Try to have fun in the meantime

 
"Nu börjar livet". Ja, älskling, det är så det känns i alla fall. Jag börjar jobba, och tro det eller ej, så är det faktiskt ganska roligt, även om jag längtar efter The real L word, sängen hemma hos mamma, balkongen och mango. Det funkar liksom. När jag kommer hem vid tretiden så har jag ledigt. Jag har fritid för första gången på jag vet inte ens hur länge, det rör sig om år. Jag kan lägga mig på en filt i gräset hemma hos pappa, springa en runda klockan nio på kvällen, se på hur många avsnitt av Grey's Anatomy jag vill, och äta jordgubbar på balkongen. Jag behöver inte plugga glosor eller skriva uppsatser mer, och när jag tänker på det, att jag aldrig mer kommer behöva det, någonsin, så blir jag nästan rädd, men på ett bra sätt, ni vet. Det är bra att vara rädd, det betyder att man har någonting att förlora, eller hur är det? 
 
I vilket fall så får jag ledigt några dagar, och ligger på balkongen och solar och lyssnar på Lana del Rey och skriver noveller, och skissar på romaner, så som jag alltid gör nuförtiden. För första gången är jag både lycklig och kreativ på samma gång. Det är en konstig känsla av rotlöshet och framtidsångest, en frihetskänsla och oro och lycka och hoppfullhet som blandar sig till någonting som är så fruktansvärt kreativt perfekt att jag nästan blir rädd för att det ska ta slut, har någonting att förlora. Får inte förlora.
 
 
Skriver upp sommarpratare i kalendern, skriver listor över sommaraktiviteter, smsar med vackra kvinnor, hänger på tumblr, planerar midsommarhelgen, skriver musik och äter kanelknäckebröd och blåbärspaj. 
Det är bra. Det är sommar. Jag är lycklig. Jag är rädd.

Säg att du är fri tillslut, fast du vet att hälften av de som kämpar går under, hälften av de som älskar exploderar

Jag kommer fashionabelt sent hem till Maltes trädgård den sjunde juni, 06.50. Vi dricker champagne och äter frukost på filtar, stolar och i gräs. Fredrik håller ett tal han skrivit, natten innan i duschen, till oss alla och stämningen är precis så som den borde vara en dag som denna. 
Vi dansar på borden i matsalen, mest för att vi kan, och sen är det avslutning i Galaxen, fast vi alla nog mest bara vill ut därifrån och få skrika oss hesa på flaken, och förstöra öronen med alldeles för hög musik. Och sen får vi ju äntligen göra det där, skrika och dansa och vara så där glada och lättade för att vi överlevt, klarat tre år, som för mig i alla fall varit både de tre värsta, och de tre bästa. 
 Parken är full med fruktansvärt många människor. Luften är så där kvav och varm, och för en stund så tänker jag att jag nog kommer ramla ihop och dö av värmen och klaustrofobin som gör det svårt att andas, ni vet. Men det blir ju bra. Det blir ju det till slut, klyscha och allt, med någon form av sanning finns det väl ändå i det där. För jag dricker öl, och blir så där full så att man inte riktigt vet vad man gör, fast ändå har full koll, och då kan det ibland bli sånna där bilder som den ovan. Jag har ett tiotal sånna från den natten. 
Men i vilket fall som helst så tar jag och Matilda följe hem ungefär när det började ljusna och vi bestämmer oss nog där någonstans för att nu börjar livet, och så ni vet.
 
 

RSS 2.0