Valborg
Änglarna har åkt på pisk.
Gårdarna är grönsvarta.
Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär.
Där går en som svär att allt du gör är gott.
Ja, jag är din om du vill ha en idiot.
Gårdarna är grönsvarta.
Och i Azalea kan man inte undgå att bli kär.
Där går en som svär att allt du gör är gott.
Ja, jag är din om du vill ha en idiot.
Lägg din hand i min, lägg din hand i min.
Har ingen plats att kalla hem
I detta pissiga vårregn.
Ett förortsgäng kapar en spårvagn hem i vårkvällen.
Provsmakar livets heroin.
Och om du någonsin vill ha en idiot
Lägg din hand i min, lägg din hand i min.
Du kanske aldrig når dit du vill nå,
men du når mig.
Du kanske aldrig får den du vill få,
men du får mig.
Det här är sanningen. För vill du ha en jävla idiot så lägg din hand i min. Skyll dig själv.
Har ingen plats att kalla hem
I detta pissiga vårregn.
Ett förortsgäng kapar en spårvagn hem i vårkvällen.
Provsmakar livets heroin.
Och om du någonsin vill ha en idiot
Lägg din hand i min, lägg din hand i min.
Du kanske aldrig når dit du vill nå,
men du når mig.
Du kanske aldrig får den du vill få,
men du får mig.
Det här är sanningen. För vill du ha en jävla idiot så lägg din hand i min. Skyll dig själv.
Shout it from the roof tops. Write it on the sky line.
På högsta volym. Försök förstå.
Vart är vi på väg nånstans? Finns vi ens om tio år?
Min syster och jag åker ut till Tylösand. Det mörkt, sent, vackert. Vi pratar om livet. Jag har ångest. Det är en vanlig kväll, helt enkelt.
Den senaste tiden har det inte hänt så mycket. Fast egentligen har allt hänt. Jag borde plugga mer än jag gör. Men jag saknar både motivation och hjärnkapacitet. Orkar liksom inte med längre. Du kommer hit ibland. Jag dricker för mycket, som vanligt, blir full för ofta. Kan man ens bli det?
Huvudet är om möjligt ännu mer förvirrat än vad det vanligtvis är. Ibland tror man sig vara så säker på saker, sen inser man att man kanske inte är det, säker alltså. Våren kommer, och den är ack så kall, men så fin ändå. Men snart så, snart blir den vacker på riktigt, det vet jag. Det är två månader kvar på min gymnasietid. Det är bra. Det känns bra. Jag vill bara komma härifrån. Slippa. Bli fri, eller nåt. Men det är så mycket som händer att jag ibland inte riktigt känner igen mig själv. Och ibland känns det bra. Att vara någon annan, att känna någonting, men ibland får det mig klaustrofobisk, rädd, osäker. Ibland önskar jag att allt inte var såhär. Ibland vet jag inte om det faktiskt är såhär, så som det känns ibland, eller om jag bara lurar mig själv, så där som man gärna gör. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det är hemskt att känna att man inte vet vem man är. Jag vet inte om vi är på samma plats, du och jag, samma stadie, nivå. Ni förstår inte vad jag pratar om, och ärligt talat, det gör inte jag heller. Kanske spelar det ingen roll, det här, ingenting av det. Livet är kaos. Du är fin, men kanske inte för mig. Vad vet jag.
Släpp taget.
This could get messy. You don't seem to mind, but don't go telling everybody.
We'll fast forward to a few years later. No one knows except the both of us, and I have honored your request for silence, and you've washed your hands clean of this.
Säsongerna skiftar, och jag med dem.
En endaste dag kvar på lovet, och det innebär ångest och panik och Krunegård på högsta volym i hörlurarna för att kanske, kanske lyckas överrösta allt det där som bara snurrar i huvudet. De senaste dagarna har det mesta bara snurrat, och man tycker att jag borde vara van efter 18 år, tre månader och 25 dagar, men nej det funkar inte så, har jag kommit fram till. Det här är något helt annat.
"Nyss var jag sprucken i varje söm
nu är jag hel så vitt jag vet.
Sådär håller det på o kallas livet"
nu är jag hel så vitt jag vet.
Sådär håller det på o kallas livet"
Ja, livet, och så där, ni vet. Ibland är det bra, och ibland är det dåligt. Mest dåligt, brukar ju jag säga. Livet är ett lidande, och allt det där ni vet. Men just nu är det bra. Tänkte att ni ville veta det. Trots att det låter som att det blåser storm utan för fönstret (inom mig med), eller det kanske är någon som håller på och river Halmstad(och mig). Vad som är värst, och mest troligt, är oklart.
Tvn står på mest som bakgrundsljud så där som den brukar, Krunegård varvas med Håkan och Kent och så. Jag är ensam i lägenheten ännu en gång, men den här gången bara fram tills tre. Jag borde plugga. Jag borde göra så mycket. Det finns så mycket jag borde. Men mitt huvud är någon annan stans idag, så whatever, skitsamma, yolo, och allt sånt där.
Nämnde jag att jag vill resa? Att jag behöver San Francisco och så? Typ så mycket att det är oklart hur länge jag kan överleva, om jag inte får åka dit snarast. Ta mig dit, och jag älskar dig för alltid.
Tack för mig.
Polyvore
Lie to me (Shelter)
Varför är den här låten så bra? Varför är den här filmen så bra?
Det är 446,5 jävla kilometer till Dalarna
Jag känner vinterkyla och upplever januarisnö på riktigt för första gången på ett helt år och det känns i varenda kubikmillimeter av min 176 centimeter långa, rastlösa kropp. Jag hatar månaden januari med varenda fiber i denna frusna och vemodiga kropp. Det är en månad som mer än gärna får frysa ihjäl på busshållplatser och isiga, alltför dåligt sandade trottoarer utan mig. Det är en månad som känns ungefär som döden. Ändlös.
Bland förortshusen luktar det minusgrader och snöblandad asfalt, sovrummen luktar som dig, trots att det är så länge sedan du var här, så länge sedan du somnade med huvudet mot min axel, sedan jag andades din luft, sedan hela tillvaron tycktes följa den där trygga, stadiga rytmen av dina hjärtslag.
Ifall jag vore huvudpersonen i en överskattad hollywoodfilm eller klassisk roman så vore det nu som hela världen tonades ut och vi delade en sådan blick som förändrar liv. Men det här var verklighet och mellan dammiga bibliotekshyllor fyllda med böcker om allt från valar till Napoleons sista år i livet spreds ingen oskärpa.
Ändå var det någonting som hände där bland alla skavda hyllor med dammiga ord och meningar uppradade i bokstavsordning. En känsla som slog rot i magen och som sedan den dagen, bit för bit, tagit över min kropp. Sedan den dagen luktar mina sängkläder av dig oavsett hur många gånger jag tvättar dem. Sedan den dagen fryser jag av din frånvaro och skakar av kronisk meningslöshet. Sedan den dagen är jag någon helt annan.
Och alla de där natthimlarna, de flimrande ljusen från filmerna vi aldrig såg. De stjärnor vi ständigt tittade upp på, de utgjorde ett temporärt hem för mig. Vissa nätter var du min räddning, allt det jag sedan länge slutat tro på. Vissa dagar var du allt det jag någonsin försökt undvika. Jag dränkte all den sorg och meningslöshet som fyllde upp mig i doften av din närhet och jag kände värmen stråla från din hud medan jag ritade nya riktlinjer mellan dina skuldror. Elektriciteten sprakade och dansade, enkelt och mjukt, men samtidigt obehagligt, skrämmande, i utrymmet mellan oss och jag var inte riktigt säker på om jag borde förinta det mellanrummet, den luften som låg som en mur mellan oss, eller om jag borde rygga undan, hålla avstånd, låta luften strömma in och fylla upp platsen mellan oss. Låta elektriciteten rinna ut i ingenting, lösas upp i mellanrummet som bildats mellan våra kroppar.
Jag minns inte ens när den där stunden utgjorde nuet. Jag minns inte när jag senast var där, i tveksamhet och kronisk oro, självklarhet och enkelhet. När dina hjärtslag fick utgöra rytmen till mitt liv. Din doft, din värme, din elektricitet. Det kan ha varit alldeles precis nyss. Det kan ha varit igår. Det kan ha varit flera år sedan. Tiden bara rusar ifrån oss och jag minns att jag där och då, just i den stunden, önskade att den natten skulle vara som döden. Ändlös.
Januari sveper förbi och lämnar frostiga kinder, nariga läppar och spruckna handryggar efter sig. Om söndagsmorgnarna luktar buss 172 av alkohol och självförakt, och man kan tycka att jag borde lärt mig efter 18år men det funkar inte så. Och snälla, lova mig lite värdighet om jag skulle dö här och nu. För mitt hjärta är någon helt annanstans.
En övergiven, frusen stadsduva pickar fastfrusen spya från någon lösdagsfylla i trappan vid centralen. Den här gången är det i alla fall inte min. Tack och lov för det. Jag stampar takten till samtiden, en aktivitet som är så fruktansvärt uttröttande, meningslös. Allting bara hopar sig i hjärnan som uppenbarligen är alltför invecklad för mitt eget bästa. Så jag börjar om. Det är 446,5 jävla kilometer till Dalarna. Det tar tjugo minuter att på januariisiga trottoarer gå till skolan om morgnarna. Det går två apelsiner om dagen, tre vinflaskor i veckan och fem timmars sömn på ett dygn.
Snart intar så februari världen och du med långa, trassliga lockar och varma händer, som säger att jag tagit ditt hjärta, du som pratar i telefon med mig om nätterna för att du inte vill att jag ska gråta är alldeles för många mil härifrån. Och fem timmar senare skriver jag att ”nu har jag gråtit i snart fem timmar, och egentligen vet jag väl inte riktigt varför, men kanske för att du är så fin och, typ finns”. Men jag klarar mig nog. Utan plusgrader, dina händer, stjärnfyllda natthimlar, eftertänksamhet och lugnande hjärtslag. Jag klarar mig alltid.
Och jag får veta att det enda som faktiskt kan hjälpa mot tankar är hud, men jag kan inte ens minnas när din hud var tillräckligt nära min för att skrämma bort allt mitt tvivel. Det enda jag minns är att jag där och då ritade nya riktlinjer mellan dina skuldror och önskade att den natten, så meningsfull, och med en så stjärnfylld himmel, skulle få vara som döden. Ändlös.
”Men du är inte en sån man älskar”, ljuger jag. Och du svarar bara att ”det är dina ögon som avslöjar dig varje gång, vet du det? Om du är glad, eller ledsen, arg eller bara trött. Dina ögon ljuger idag”. Och så är du plötsligt här igen och jag vill bara slita ut mitt patetiska 90-talshjärta och tända eld på det för att det är just så oändligt patetiskt. Men du är här igen och trots att det förmodligen var flera månader sedan sist du sov mellan mina lakan, drack ur min kaffekopp och lånade mina kläder för att du inte orkat packa med tillräckligt med egna(eller kanske för att du skjuter upp din hemresa, vår död, mer och mer, en dag i taget). Trots att det alldeles säkert var flera månader sedan jag grät på perrongen så spelar det ingen roll längre. Tid spelar inte längre någon roll. Den rusar ändå bara ifrån oss. Och allt jag egentligen kan göra är att önska att kanske den här natten ändå ska vara som döden. Ändlös.
I was in the darkness, so darkness I became
Men kom ihåg, att askan är den bästa jorden
Idag är det första april. Jag blir väckt av vårsolen, undrar ifall väckarklockan verkligen går rätt (precis som jag alltid gör när vintertid blir sommartid, och tvärtom), äter frukost med mamma i solen vid köksbordet. Termometern visar plusgrader och någonting inom mig säger att "nu blir allting äntligen bra". Jag tror det också.
Påsklov är det bästa av alla lov. Våren är den bästa av alla årstider, och nog är det väl därför jag jag mår som bäst där jag sitter i vårsolen, på balkongen.
Livet rullar på. Om två månader tar jag studenten (ni är alla välkomna att komma och gratulera mig för att jag överlevt så fruktansvärt länge i denna ständiga misär, kroniska meningslöshet. Det där som vi brukar kalla skolan, eller helvetet, ja, ni vet). Det är bra. Det känns bra. Trots att framtiden är så fruktansvärt oviss. Trots att jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv. Trots att den tanken får mig både trött, och rädd, men ändå någonstans glad, så känns det bra. Det kommer bli bra. Det måste bli bra.
hur det än blir så är det i alla fall påsklov, april, vårsolen, plusgrader, och massa andra bra saker just nu. Bilderna ovan är från förra sommaren. Det var en bra sommar. Visst tog den slut alltför fort, så där som somrar alltid gör. Men fin var den, i alla fall. Jag längtar till nästa.
