Det är så jag säger det
'
Jag har lov. Är glad för det. Mars lider mot sitt slut. Är glad för det. I kväll borde jag gå ut och festa med mina vänner. Men det verkar väl som att jag kommer sitta hemma i lägenheten helt själv. Inte ens mamma är hemma. Är tydligen lite begränsat antal på förfesten, så jag kan väl inte gå dit. Och egentligen var jag inte sugen alls. Men man känner sig ju lite utanför om man sitter helt själv hela kvällen, och hela natten. Kanske går ut ändå, trots att jag inte har förfest, trots att jag inte kommer vara härligt full och bubblande glad. Bara för att dansa, och hålla koll på vad människor gör.
Detta blev en sjukt opoetisk, relativt astråkig text. Hoppas ni njutit lite av bilderna på årets första vårtecken i alla fall. Så kan vi ignorera att det ligger snö kvar längs vägarna, och att det är minusgrader om nätterna.
Tack och hej.
Någonting håller mig vid liv
Krunegårdsromantik, vårsol, plusgrader och blekgula tulpaner. Vin under alltför sena lördagsnätter och en text som betyder mer än den borde. Med Håkans nya i lurarna klarar jag inte riktigt av att läsa den under svensktimmen, utan kladdar mest i anteckningsblocket, så där som man gör när man lider av kronisk meningslöshet. Starbuckslatte och ältande åkturer i bilen med syster håller mig vid liv.
Det här är min favvoversion av den här låten. Tack och hej.
Detta lyssnar jag på nu
Snön ligger envist kvar. Försvinner, kommer tillbaka, blandas med vårsol och minusgrader. Men ligger så envist kvar. Jag gör en vårmyslista på spotify och tänker att kanske, kanske kommer snart plusgrader och vårsol. Kanske, kanske kan jag snart gå i skinjackan utan att frysa, klara min tjugominuters promenad i spindelvävstunna tyger utan att skaka av kyla. Kanske, kanske får jag snart slippa nariga läppar och spruckna handryggar. Kanske. Jag hoppas. Men för att överleva tills dess lyssnar jag på ovanstående musik, som utgör en liten del av min lista. Det är fint. Det är bra. Jag har överlevt den här veckan tack vare dessa ljud. Jag trodde aldrig det skulle gå. Hurra.
Lista- tio saker
Jag gillar: Passionsfrukt, sol genom köksfönstret och fina människor.
Jag gillar inte: Avundsjuka, stress och ensamhet.
Jag gillar inte: Avundsjuka, stress och ensamhet.
Jag äter: Keso och babyspenat.
Jag ska: Plugga ihjäl mig, och på studentfest på onsdag.
Jag läser: Självklart Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Så fantastiskt bra!
Jag ska: Plugga ihjäl mig, och på studentfest på onsdag.
Jag läser: Självklart Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Så fantastiskt bra!
Jag ser på: Bones och gamla Queer as Folk-avsnitt.
Jag lyssnar på: Hästpojkens nya album en magisk tanke, blandat med min Fuck patriarkatet-lista på Spotify
Jag skriver: Filosofi, om verklighetens finns eller inte, arbete om psykopati, och självklart på boken (Lyckliga slut är bara historier som inte slutat än).
Jag lyssnar på: Hästpojkens nya album en magisk tanke, blandat med min Fuck patriarkatet-lista på Spotify
Jag skriver: Filosofi, om verklighetens finns eller inte, arbete om psykopati, och självklart på boken (Lyckliga slut är bara historier som inte slutat än).
Jag längtar efter: Att komma bort. Att slippa skolan. Frihet. Studenten, sommaren, den längtar jag efter. Sommar med jobb(förhoppningsvis) och musik och sol på balkongen hos pappa, shopping i stan med mamma, resor med vänner osv. En tid som inte kväver. Framtiden. Ni förstår nog.
Jag är: Glad och ledsen på samma gång. Stressad och lugn samtidigt. Ensam, men alltid omringad av människor.
Kärlek är för dem som kommit loss
När veckan kommer till dagen vi kallar onsdag har snön åter kommit tillbaka och jag spyr/gråter/avlider på grund av detta. Jag stressar mig genom skoldagen, hem och till bussen mot tåget. Destinationen för dagen är Göteborg, och tåget går klockan två. Går hela vägen från Österskans till tågstationen. Det är motvind och jag får snö i ögonen. Ser ingenting. Men jag hinner som tur är.
Sara och Chitra hoppar på tåget i Falkenberg och vid tretiden kliver vi tillsammans av på perrongen i Göteborg. Vi irrar runt och hittar mestadels med hjälp av mobiler och dagens teknologi. På ett café vid namn Zenit slår vi oss ner efter mycket promenerade. Det är ett mysigt ställe med omaka stolar och coola bord (som ni kan se lite smått otydligt på bilden ovanför).
På Bengans blir det en kort akustisk spelning, och sen får vi våra skivor signerade. Tack för det!
Eftersom att vi tydligen inte är särskilt smarta kommer vi till Radiohuset alltför tidigt, och vi får vänta över en timme i kylan innan vi äntligen blir insläppta för att få höra mer av Hästpojken (som jag kommit att bli himla förtjust i). En magisk tanke heter skivan, och det var nästan lite magiskt där ibland. Det är alltid härligt med livespelningar. Det är faktiskt även en högst behaglig känsla med liten publik, exklusivt, liksom.
Klockan ett faller jag trött, död, men ack så lycklig i sängen och allting är bra igen, i alla fall för en stund.
Morgonen efter äter jag frukost vid köksbordet i morgonsolen, och inviger nya skivan, så klart. Sjunger "kärlek är för dem som kommit loss" för det är så sant och så fint. Jag kommer aldrig komma loss, men det är en annan historia som kräver ett annat tillfälle.
Tackar Hästpojken för att de existerar, och tack Sara och Chitra för att ni lät lilla mig följa med. Tack!
Sommarvin, solsken och samma himlar
Torsdag kväll hälsar vi på farmor på sjukhuset. Hon är smalare än någonsin. Sjukare än någonsin. Men i alla fall vid liv. Familjen samlas, så där som vi gör ibland trots att vi inte är en familj längre, och äter på god mat på Yoss och diskuterar feminism, så där som jag tenderar att få oss att göra allt som oftast.
Den åttonde mars är en fin dag som bjuder på solsken och leenden och jag får gå hem tidigt från skolan. Syster hämtar upp mig vid ett och jag följer med till stallet och fryser i blåsten som plötsligt dragit in över världen.
Hos pappa sitter jag som alltid på övervåningen och skriver, lyssnar på musik, utnyttjar det faktum att där finns internet. Braskaminen är fin den med.
Lördag kväll dricker vi vin hos Bella, och drar till B&B och danar ända till halv tre. Trots att jag är både trött, nykter, otaggad, och inte ens uppklädd. Men Malin och Bella haffade ju några killar, så snälla som vi är, min syster och jag, så stannade vi kvar i den enorma folkmassan, i den kvava, varma klubbluften bara för att köra våra vänner hem. Trevligt var det, trots allt. Trots äckel som tafsar och tydligen inte förstår att en armbåge i sidan betyder något i stil med "dra ditt äckel".
Söndag gör jag ingenting. Sitter på övervåningen hos pappa, äter kladdkaka, ser på film och lyssnar på Hästpojken. Idag är det måndag och studiedag. Det håller mig vid liv.
We run the world (365 dagar om året)
Åttonde mars är dagen vi har starka kvinnoröster i hörlurarna på bussen, tar upp kampen med alla de klasskamrater som tycker att feminism är struntprat, säger ifrån vid alla sexistiska skämt, predikar om könsroller, samhällskonstruktioner, och våra rättigheter. I dag sträcker vi på oss, tar en extra portion mat i matsalen, sätter oss bredbent på bänken i korridor 200 bara för att vi kan (och stirrar du på oss får du stryk ditt äckel).
Idag är dagen vi ger alla klassens tjejer en kram när vi träffas på morgonen, även de vi kanske egentligen inte gillar. För åttonde mars talar vi inte illa om en enda kvinna. Inte de som följer normerna, de som passar in i mallen, de som vi i vanliga fall stör oss på, de som tycker att feminism är tramsigt, och att det inte gör någonting att vi inte får lika lön, inte möts av samma respekt, blir våldtagna, trakasserade och förminskade, för de är också våra medsystrar.
Idag skiter vi i allt det som vanligtvis förväntas av oss. Vi struntar i att dra in magen, håret får vara både trassligt och smutsigt och sminka oss gör vi precis hur vi vill. Vi sträcker på oss på väg till skolan för vi är bra som vi är. Idag tar vi debatten istället för att vant, och smidigt släta över situationen. Den som skriker "hora" i korridoren idag får en örfil. Den som tafsar på dansgolvet ikväll får en armbåge i magen.
Men den åttonde mars är egentligen bara en dag då vi ska påminnas om den kamp vi utkämpar varje timme av varje dygn, 365 dagar om året. Kampen måste fortsätta även i morgon. Kvinnodag eller ej, vi kämpar för alltid, eller tills vi nått vårt mål. Tro inte att kvinnodagen bara handlar om att få männens privilegier för 24 timmar. Nej, det är en dag då vi uppmärksammar samhällsproblemet. Det är en dag då vi påminns. Vi får aldrig ge upp. Aldrig någonsin får vi säga att "okej patriarkatet, du är för stark, du vinner". Det är därför den här dagen finns.
...
Jag behöver det så mycket.
Snälla, försök förstå
Realize
(Denna låten betyder sjuans spansklektioner. Det var så härligt, och det gör så ont att vi aldrig kommer tillbaka dit igen.)
Jag vet inte vad våren gör med mig egentligen. Jag vill bara. Jag vet inte ens vad jag vill. Men snälla kom hit, och sitt med mig i solen. Andas in. Andas ut.
Mars, sol, och något oidentifierbart
Februaris sista dagar skakar av meningslöshet. "Timglas" står på repeat för att det är just februari. Det är någonting med denna månad som kräver Winnerbäck och Kent. "Är du lycklig nu? Är du lycklig nu? Är du lycklig nu?" Upprepas som ett mantra i mitt huvud, och nej jag är ju inte det. Det är 18 år och samma sak och om ingenting händer snart så går jag under. Om ingen kommer hit och dricker öl med mig, och håller mig genom natten så orkar jag snart inte andas mer.
Men februari tar slut. Mars kommer, och med det sol, och jag kan andas på riktigt för första gången på så många månader. Jag minns inte ens när det var sist. Mars börjar bra. Det gör det faktiskt. Oidentifierbara känslor, någon blandning, kanske. En fin människa, plusgrader och fågelkvitter på morgonen för första gången sen, jag vet inte när. Chilichoklad håller mig vid liv, och aldrig har jag blivit så glad över en fluga på balkongen. På kvällen får jag åka bil med min syster och vi kör omväg efter omväg mest för att jag är så stolt, för att hon kör så bra och för att jag älskar henne mer än vad som borde vara fysiskt möjligt.
Det känns bra, igen. Det gör det faktiskt. Trots att jag inte dansar full på lördagsnatten. Trots att jag sover mer än mina vanliga fyra timmar. Trots att det inte blir några fyllesms, och trots att jag för en gång skull faktiskt bryr mig. Jag tror det är bra.
Jag struntar i att rulla ner persiennerna och får vakna till solljus och äta linfröknäckebröd med världens finaste syster. Vi sitter på övervåningen och panerar våra liv och i eftermiddag ska vi ut på årets första löparrunda. Livet kanske blir bra, tillslut.
