Plasthjärtan

Jag dricker hallonsmoothie och äter knäckebröd på altanen, skriver på roman-analyser i solen uppe på övervåningen, distraheras av fågelsång som överröstar min, för en gångs skull, lågmälda musik och krattar löv på baksidan. Det är fint med lediga dagar, det är det verkligen. Särskilt om solen behagar närvara och fåglarna är på sånghumör. Sånna dagar är nog de enda då jag inte sörjer, utan ibland till och med gläds, över att jag bor i en håla in the middle of nowhere.

Var dag är likadan, men det är lördag, körsbärsträden i backen som leder upp till min gata som ligger längst upp mot skogen, bort mot mitt hus som ligger sist på gatan vid vändplatsen där alla spelade innebandy en gång i tiden blommar i svagt rosa, och då spelar det ingen roll att regnet envist faller mot marken och håller mig inne, eller att tiden går så långsamt och rastlösheten är bara min, och att den är överväldigande. Det spelar ingen roll att jag mest pratar betyg med min syster och inser hur förbannat jävla orättvist allting är, och hur dålig jag är, och hur jag aldrig kommer bli någonting mer än tom och rastlös och meningslös(trots att jag egentligen har rätt höga betyg, beroende på vad man jämför med kanske). Det spelar ingen roll att jag inte vet vad jag vill med det här livet, att jag mest lyssnar på Erik Hassles Stay och att läx/prov/uppsats-högen bara växer och växer. Det spelar ingen roll att jag stänger ute den, och allting annat som jag inte behöver/vill ha just nu. Ingenting spelar nån roll för det är lördag och körsbärsträden blommar i svagt rosa därborta i backen som leder raka vägen hem.

Solen lyser de här sista aprildagarna och bladen börjar slå ut på buskar och träd. Jag är ledig till onsdag och ingenting är bättre än det. Jag lyssnar på akustiska versioner av What makes you beautiful för att känna mig lite beautiful. Fast mest är det nog för gitarren, och Harry's lockar. Är även mycket Laleh, Kent och covers nuförtiden. Hände inte mycket som är värt att ens nämna här. Försöker mest vara duktig, skriva prov, plugga och le. Går sådär. Blir mest att jag målar naglar och funderar över livet och min existens som för tillfället inte är mycket att skryta med. Men solen lyser och fredagen började bra. Nu är jag dock mest trött och arg över att alla andra har så kul och att jag inte gör någonting åt det här jävla livet och också har sådär kul,  och vill ut och springa ihjäl mig själv. Fast tar kanske det i morgon istället. Vill ju så gärna bli bra. Vill ju så gärna vara bra på någonting. Vill ju så gärna ha roliga vänner. Vill ju så gärna hitta någon mening i alla tidiga morgnar och stormar och grammatik och böcker. Fast mest av allt vill jag nog bara klä mig i långa kjolar och klänningar, att mitt hår ska växa ut, hänga med vackra pojkar och låta solen jobba på mina fräknar. Helst av allt vill jag nog bara ha sommar, och lov.

Snart lämnar vi april bakom oss. Ännu en månad har flugit iväg med fåglarna som trotsar Atlanten. Allt vad planering heter är totalt bortblåst, ändå är det nu mvg-kriterier ska uppfyllas, nationella prov skrivas, böcker läsas och recensioner och prov skrivas. Jag känner mig mest förvirrad mitt i det plötsliga aprilregnet. Allting byggs på hög och jag går vilse där bland alla dessa högar av måsten och meningslöshet. Lappar ska lämnas in, omval göras, utvecklingssamtal klämmas in på någon ändlös håla och framtiden bestämmas.

Tidiga morgnar blir snabbt till lunchtid och jag går omvägar till bussen och andas varm, lätt fuktig asfalt och vår och förändring och lycka. Tro mig, lycka har en doft. Byn ser inte ut som den brukar utan verkar belysas av något slags magiskt ljus och även de fulaste av 60-talshusen nere vid stora vägen får någon slags charm. Fråga mig inte varför, men livet är bra nu. Just precis exakt nu. Tar bussen som åker omvägar. Älskar bussen som åker omvägar. Vill ju aldrig komma fram. Vill bara sitta där och åka varv efter varv, flera timmar. Halv sex sitter jag på stenmuren, utanför den där gamla och nerslitna skolan som jag är på lite då och då när jag pluggar kinesiska, och lyssnar på Fun - We are young och läser kinesiska tecken och ler. Är kär i den låten. Är kär i den varma vinden som förstör min lugg, i solen som värmer ryggen, i skoskaven jag fått av mina fina skor, i tecknen som ibland är helt obegripliga. Är nog lite kär i livet.

Morgonen frös till is, men under promenaden från busshållplatsen nere vid affären till mitt hem uppe vid skogen värmde solen mina chinosklädda ben. I soffan med Stylisterna på datorskärmen åt jag vegetariska vårrullar och tuggade på min blågröna nagellack.

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Den här bloggposten vaccinerar 95 utsatta barn

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Dagen som borde fyllts med spanskplugg och kinesiska går istället ut på att studera bilmotorer, gå i solen, lyssna på musik, snyfta till musikvideos, äta polkagrisar och krypa längre ner under täcket i min älsklingsplaysuit, byta till min gamla mysmobil, studera gamla bilder på mig och inse hur fin jag var, och prata med äckel på msn.

Dränker mig i böcker som handlar om klimat istället för känslor, fast är lika fylld med känslor för det. Läser och försöker förstå. Huvudvärken får mig att sitta hemma och strunta i äckelidrott och spymatte och bara läsa och läsa och lyssna på One Direction och gråta. Stabilt.

Dagen bestod av 15 minuters mentorstid. 10.40 åkte jag hemåt och gick sedan genom byn med isvinden i ryggen. Åt vegetariska vårrullar med pappa och frös under tjocka täcken med kloka Magnus Betnérs program Betnér Direkt och polkagrisar. Under eftermiddagen trotsade jag ännu en gång den där jävliga vinden och gav mig iväg mot stallet för arbete och ridning. Hatar det. Men måste ändå, i alla fall just nu. Det är svårt att ta sig ur, ni vet.

Söndagen består mest av diskussioner, om allt. Vad gör man när man står helt maktlös? Det är en svår känsla. Men det är väl bara att kämpa emot, och försöka göra skillnad.

Behöver hjälp. Eller inte jag egentligen. Men jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Jag behöver hjälpa någon. Hon kommer att dö om vi inte gör någonting nu. Och ni måste hjälpa mig.

Jag ser på "Jag saknar dig" och låter tårarna bilda floder längs med mina kinder. Den gör så ont, och jag är så rädd för att den en dag ska passa in på mitt liv, mina tankar och mina känslor. Geografiboken stirrar tillbaks på mig från sin plats jämte mig i sängen. Men jag orkar inte bry mig om den nu, inte än, snart, en annan dag.

Åker bussen som kör omvägar och senvägar och ser på havet och ser på husen. En tom dag som vilken som helst egentligen. Tröttheten ligger tung, det gör molnen med. Regnet slutar aldrig falla.

Jag ser på serier, läser om sånt som känns, och tar hand om hästen i ösregnet. Det bara regnar och regnar och regnar och regnar. Min, som det känns, sista dag i livet försvinner för fort och natten blir orolig och sömnlös och ångestfylld.

Sitter mest och stirrar på den här tomma sidan och försöker skriva någonting vettig, som känns. Men det blir inte så.

08.30, virar jag täcket runt min kroppshydda på 177cm och 54kg och reser mig ur min varma säng och sätter fötterna på det jävulskt kalla trägolvet. Regnet faller utanför glaspartierna, och molnen hänger blytunga över hustaken. Morgonen försvinner med akustiska gitarrer och kladdande med trubbiga och värdelösa blyertspennor, skavt nagellack och kurrande mage. Jag äter, fast mår illa av hunger ändå. Känner mig som en bottenlös avgrund där det inte spelar någon roll hur mycket man slänger ner, det blir ingen skillnad ändå.

Idag har varit trög och jobbig och tom. Har mest suttit på balkongen, suttit i sängen, lyssnat på musik, läst patetiska kärleksromaner och känt mig konstig. Konstig inuti. Vet inte riktigt vad det är. Salem Al Fakir fyller öronen och jag kladdar med korallfärgat nagellack. Ska ut och äta och på bio med några vänner ikväll. Är inte alls på det humöret. Orkar inte, vill inte. Är så trött inuti. Men slår väl på autopiloten och gör det ändå. Fast jag mest vill krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och lyssna på musik på högsta volym.

Världen bara rusar och lägger hundra och åter hundra meter efter sig, fast jag står fortfarande kvar på noll. Ingenting kan vänta en dag till. Allting måste vara nu. Men det är inte nu. Det blir inte nu, och inte i morgon och inte nästa vecka heller. Solen lyser det bästa den förmår, men det hade kunnat vara tusen solar till, och de hade ändå inte varit nog. Du kan gråta dina hav, det hade räckt med en pöl regnvatten på nylagd vårasfalt, jag drunknar i det ändå. Fast jag inte bryr mig. För jag kan inte bry mig, men jag gör det ändå. Jag vill skriva presentationer om hur jag skriver om allt och inget, fast jag mest skriver om inget. För hur ska man kunna göra någonting annat i en stad med samma ansikten, samma lögner och samma sorger.  Där allting är lagom och likadant. Hur ska jag kunna skriva någonting om allt, när allt är inget?

Vandrar ängsligt utan mål i stan och blir pank. Men solen lyser och ingenting annat spelar någon roll just nu. Överallt är det människor. Och visst är det märkligt det där. Att alla människor har liv med problem och skit, precis som jag. Ödet, varför de går där just nu, hur vi påverkar varandra. Världen är så obegripligt obehaglig ibland.

Går klädd i gammelsrosa klänningar och stickade tröjor. Känner mig så ofab man kan, men kan få håret i en minitoffs så är glad ändå. Kosten är åt helvete och jag bryr mig för mycket för att orka göra någonting åt det. Låter mobilen ligga död på skrivbordet för att jag inte orkar prata med folk. De säger ingenting värt att lyssna på ändå. Ser på Stylisterna och Top Model och känner sån hatkärlek gentemot de programmen. Är ensam hemma och tänder doftljus och hela världen luktar hallon och solen vägrar gå ner, vinden vägrar ge upp och jag ger upp för lätt. Känner mig så inspirerad att det liksom rinner över och slutar i ingenting. Lyssnar på First Aid Kit och älskar dem så jävla innerligt. Försvinner bort någon annanstans och glömmer verkligheten. Ibland är verkligheten inte vidare verklig. Ibland är drömmen bättre. Ibland är de svåra att skilja på.

Tårarna rinner för att Shelter är så fin och bär på minnen och så. Känslorna svämmar alltid över till den. Såg den varenda kväll/natt under den där tiden då jag hade tonårskänslor, var uppskattad och rädd och förlorad, men mådde bra ändå. Då när allting var på ett annat sätt än nu. Värre, fast bättre. Jag vet inte egentligen. Men filmen är fin och betyder så mycket för mig. Det blir aldrig som då. Det kanske är bra egentligen för så vilse som jag var då vill jag aldrig vara igen. Fast samtidigt så älskad och uppskattad, och så kommer det aldrig bli igen. Det var kanske aldrig på riktigt för mig, just det där. Men det kändes så just då, även fast jag bara lurade mig själv för att jag behövde det så innerligt. Jag behöver det nu med, mer än någonsin. Det skriker inuti och mitt hjärta vill bara banka sig ur min dumma känsloförvirrade kropp och bosätta sig hos någon mer stabil och bättre än jag. Men för mig kan det nog aldrig vara på riktigt för jag är inte sån, litar inte, kan inte. Och då är det inte värt det. Då är ingenting värt det.

Dagen blåste bort och spenderades mestadels i en bil tittande på biltävlignar med två retande kusiner i bilen jämte. Natten blev sen och virrig, och skratten många. Vaknade flera gånger under morgonen, men frös så, och gick upp vid tolv. Ångesten över att sova bort förmiddagen infann sig aldrig. Jag har lov hela veckan och en förlorad förmiddag är inte så farligt med tanke på att jag kan fånga en veckas morgnar och förmiddagar och se dagen vakna och allt det där.