Om en tid som bara går, och aldrig kommer igen.
De senaste dagarna spenderas som alltid mestadels i kollektivtrafik, dammiga klassrum och framför en dator som mest står och tuggar. Går kvällspromenader gör jag med, när jag inte somnar i soffan eller pluggar religion. På torsdagsmorgonen äter jag havregrynsgröt med kanel och går till busshållplatsen i spöregn. Labbar med gurka och potatis och gäspar. Kvällen innebär handling av keso och knäckebröd i affären mitt i centrumet av ingenting, mellan bensinstationen, hästaffären, skolan och busshållplatsen. Och jag äter äpple när min familj äter glass(fast helst av allt vill jag bara äta frukost hela tiden).
I morgon är det fredag och det är märkligt hur fort veckorna går ibland. Den här veckan har bara flugit förbi, och det är verkligen inte mig emot. Fast någonstans känns det ändå som att den här terminen varat en evighet redan, trots att det bara gått två veckor. Aja. Det spelar ingen roll för jag är bara tre lektioner, rättskunskap, spanska och kinesiska, ifrån helg, och det är det enda som betyder något.
Vill att tiden ska rusa, helt okontrollerat, och bara försvinna i intet så att jag kan få nytt år, ny sommar, och en, om än liten, känsla av frihet. Jag orkar inte mörker, kyla, att inte kunna andas, oro, ångest. Låt mig vara, försvinn, rusa på och lämna mig ifred.
Men i morgon är det fredag, och just nu är det det enda som är viktigt.
Snälla, kan det inte bli så igen?
Jag drar på mig träningsbyxor, tjocktröja och mina bästa skor och tar första till vänster, ner för backen. Luften luktar av blöt asfalt och nerfallna äpplen. Rakt fram, och så vänster igen. Jag går länge. Behöver rensa tankarna, andas. Bort ner på vägen som ingen i byn känner till, bland välskötta trädgårdar och fina hus som berättar om cykelturer gjorda för många år sedan. Solen brinner långt borta vid horisonten. Luften är klar och kall. Jag drar ner tröjärmarna över händerna. Det är en fin måndagskväll, i detta sena augusti. Det är en ny vecka. Jag vaknar av väckarklockor, spenderar mer tid i kollektivtrafik än jag gör i klassrum, går promenader och äter havregrynsgröt. Det är precis som vanligt. Egentligen är det precis som vanligt, vardag. Men luften är en blandning av oro och lugn, trygghet och panik. Det förvirrar, gör mig trött. Det är tungt att veta att det är så långt kvar. Samtidigt som jag minns alla andra höstar, alla föregående år som försvunnit förbi utan att jag ens märkt det. Ibland undrar jag vart de tog vägen. Åts upp av det förflutna, antar jag. Jag vill att det ska bli så igen. Att det försvinner utan minsta förvarning. Samtidigt vill jag stanna upp mer. Se saker, göra saker. Förstå, andas, minnas. Inte bara rusa på helt blint och helt utan kontroll. Fast det är skönt ändå, avsaknaden av kontroll, blindheten, att inte bry sig, att varken orka vilja bry sig. Att släppa taget och låta allting rinna ifrån en. I alla fall bara för en stund. Bara för nu.
Snart drunknar världen i höstmörker och rutiner
Första veckan rullar på i en oförskämd takt. Nya kurser, nya lärare, nya klasser. Jag tillåts oändliga sovmorgnar och fyller dem med promenader, träning, långfrukostar, tv-tittande och djupa andetag. Jag planerar outfits, packar väskor som består mer av mat än skolmaterial, ser på bio, kritiserar religioner, och får mig en daglig dos kollektivtrafik. Det rullar på, som man brukar säga. Om det är bra eller dåligt, när saker bara rullar på, går per automatik, är oklart. Allt jag vet är att det smyger sig på, det där mörkret, att temperaturerna sjunker grad för grad och att regnskurarna avlöser varandra allt tätare.
Jag vill nog inte/har nog inte fattat att sommaren är slut nu. Att vi går in i sista augustiveckan och att fenomenet höst snart tar upp varenda millimeter av den här verkligheten.
Men min syster (och alla andra som betyder) kom hem från Kiruna idag, och än så länge kan jag värma mig under de sista solstrålarna och vakna av solljus genom fönstret.
Insikt: Jag vet inte hur när eller varför, men jag mår bra. Ja, jag mår bra. Längre än så orkar jag inte tänka än.
If I had a brain, I'd be cold as a stone, and rich as the fool that turned all those good hearts away
Fyra dagar kvar. Sen börjar jag sista året och ingenting är mer vemodigt, fruktansvärt, underbart och befriande än det. Jag vill, men jag vill inte alls. Jag vill fastna i den här tiden och bara vara här för alltid, mitt i den vita målarfärgen, citronvattnet, havregrynsgröten och de klara tidiga morgnarna. Det är bra nu. Det är lugnt nu. Riv inte upp det här. Sluta klia på såren som just skulle till att sluta blöda.
Det här kommer aldrig igen, just det här. Lugnet i att under ljusa morgnar precis innan åtta, ta på löparskorna, gå upp i skogen, genom passagen av hallonbuskar, upp för långa backen, till höger på grusvägen, och springa i takt med fjärilsparet som jagar varandra i vägkanten, nerför backen, bort mot det vita huset med spröjs och liggande panel och hästar i hagen alldeles bredvid. Eller att ifrån verandan på baksidan iaktta fågeln som modigt kastar sig ut från trädet och fångar den lilla insekten som just landat på gräset nedanför. Att dricka cider med kusinerna och se på handboll med min farbror. För det här lovet är slut nu. Allt det här har passerat, det har redan hänt, det är över, borta. Det kommer aldrig igen. Det blir inga mer sommarlov för mig. Det här var sista gången, och om jag kastade bort det, det vet jag inte, kanske, förmodligen. Men det är fyra dagar kvar, jag har räknat ner sen 40, och jag ska mest fortsätta med att måla fönster, springa i skogen, dricka citronvatten, lyssna på Birdys cover av People help the people, och spela gitarr.
Fyra dagar kvar, och jag gråter under sena nätter till en serie som har allt. Varför vet jag inte, kanske för att den har just allt, eller för att det är mörkt innan jag kryper ihop i fosterställning mellan mina lakan, eller för att det luktar lavendel och målarfärg. Men det är bra nu. Det är lugnt, just precis nu. Det är fyra dagar kvar av allt.
Julidagar, åska och sista året
De sista skälvande julidagarna spenderas mest vid TV:n och OS under ösregn, gråtandes i sängen under åsknätter, solandes på balkongen under dygnens alltför få varma timmar, springandes/promenerandes under tidiga morgontimmar, och med sms som "aah okej" och "Såå...vad gör du?:)". Osminkad, håret i en ful tofs, och första bästa kläderna. Världen står stilla, och rasar framåt på samma gången. Den vibrerar av alla ångestfulla molekyler, skakar av rädsla. Tiden rör sig okontrollerat, ur takt och jag fokuserar de allra flesta tankar på vad jag äter, och hur långt jag ska springa nästa morgon. Får ångest över den där kakan, gråter över lastbilarna som aldrig tycks sluta köra upp och ner för backarna där jag så gärna vill spendera mina morgnar (helst all annan tid på dygnet också). Stabilt. Som vanligt.
Det åskar när kalendern vänder blad och visar upp augustidagar. Blixtarna bländar mig och jag hinner bara räkna till ett innan åskan hunnit fram. Vad det betyder vet jag inte direkt, bara att den är alltför nära, typ.
15 dagar av lätta axlar och ren luft. Sen vet jag inte vad det är jag ger mig in på. Sista året. Gymnasiet som alla lovade skulle bli så kul. Jag har velat skjuta mig själv fler gånger än jag kan räkna till. Aldrig har jag gråtit så mycket, aldrig har jag sovit så dåligt, aldrig har jag mått så jävligt, aldrig har jag skolkat så mycket. Så mycket för de bästa åren. När det här är över ska jag aldrig någonsin vända mig om. Aldrig vända mig om för att se vad jag har bakom mig.
