Det finns inget mer att säga, än tack för idag.
Går igenom sommarsverige och försöker bara njuta mellan varven av stress och utmattning. Det är roligt att leva ibland. Juli liksom bränner i hela kroppen och jag försöker mest dokumentera min tid i bilder och ord. Fotar mest växter där under en period. Skriver patetisk musik om livet och henne, och dricker öl på balkonger. Drömmer mig bort och planerar det där livet som äntligen börjat.
Ser Håkan spela på Allsångscenen och det är fint. Längtar tills på fredag då jag ska se honom live. Det blir fint. Himla fint och bra och allt. Det är skrämmande hur fort livet vänder från panik och kaos och meningslöshet till något som faktiskt känns som lycka. Nu vet ni det.
Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än
Julisol och barfotapromenad. Det blir fint där ett tag. Kanske har jag några lediga dagar, jag minns inte. Är hemma hos pappa och dagarna består egentligen mest av stall, jobb och sömn. Det hinns inte med så mycket annat just nu. Men blommorna blommar i alla fall i rabatterna här, och det gör en väl ändå lite glad.
Jobbet är chill där i början. Jag och syster sitter och ritar, kollar på film i mobilen, och käkar bullar. Nuförtiden hinner man dock knappt med att andas. I vilket fall så får vi en ledig måndag som spenderas med den där familjen man knappt känner igen längre. Vi äter fin lunch ihop och det är så skönt att bara få andas en stund. Andas in havet, livet. Ni vet.
Havslukt. Klippor. Blommor i sprickorna. Och glass med kaffesmak vid stranden i Falkenberg. Det är sol. Det är bra. Jag andas. Jag lever. Nu vet ni.
Eva, jag vet inte vad jag försöker säga
Kanske är det ändå inte så illa att befinna sig i sommarhalmstad ändå. Flänger lite hit och dit i livet. Åker mellan lägenheten i stan och huset ute i Gullbrandstorp flera gånger i veckan. Såpass ofta att jag alltsom oftast vaknar i en säng jag inte riktigt kan säga säkert var den befinner sig. Varvar mellan att dansa till stängning, hänga på efterfest till klockan sju på morgonen, och jobba hela dagar och hela kvällar. Tio timmar gör en trött i huvudet och hela sammanhanget bara suddas ut i kanterna, och blir så fruktansvärt otydligt att jag inte riktigt är säker på någonting alls. Varvar mellan att lyssna på Håkan, och skriva egen musik. Det finns så mycket att skriva om just nu, fast egentligen ingenting. Jag vet inte riktigt vad jag försöker säga.
Efter regn kommer sol, tydligen krävdes det jävligt mycket regn för att få en enda solig dag, och då passar jag och mamma på att ta en promenad in till stan och fika, shoppa lite på rean. Sen åker vi ut till pappa och grillar. Jag ser på Brokeback Mountain, och då kan man ju inte låta bli att gråta typ tre oceaner. Idag ska jag jobba. I kväll kanske jag går och tar en öl med en snygg människa.
Och ni vet, det är så enkelt att bli någon annan. Men jag tror i alla fall att jag fortfarande är samma. Fast ändå inte. Tror det är skillnad på att göra sig till någon annan, och bara bli någon annan. Jag är inte samma som igår, men ändå exakt samma. Vet inte vad jag försöker säga. Kanske att huvudet snurrar av någonting annat än det vanliga alkoholruset.
April är en månad av kärleksförklaringar,
och det finns så mycket jag skulle kunna säga till dig
men av rädsla att förstöra ögonblicket drar jag efter andan
håller orden kvar inom mig.
Hatar lukten av din cigarettrök, men kan ändå inte låta bli dina läppar
Det är någonting med dig som känns som ström genom mina ådror
så skrämmande beroendeframkallande fruktansvärt härligt.
Och jag vågar inte längre tro på någonting.
Det har gått åt helvete förut.
Och ni pratar bara om att le och vara glad.
Gud ska veta att jag försöker.
I should ink my skin with your name, eller i alla fall med något som betyder nåt
Text, fåglar, blommor, och symboler på händerna, är bäst.
Kommer någonstans i sommarruset på att jag faktiskt är 18 nu, och har varit det ett rätt bra tag. Börjar tänka på det där med konst på kroppen, och spenderar flertalet nätter med att skissa i mitt ritblock, trots att jag egentligen saknar så mycket som en tillstymmelse till talang när det kommer till teckning. Funderar över placering och storlek, typsnitt och form. Världskartan på ryggen, blommor på armen, symboler på fingrarna, och där nånstans inser jag att planerna är så många, drömmarna så stora, kreativiteten så överväldigande, och min 176 centimeter långa kropp så alltför liten.
Ångestar över jobbet som varken tillåter tatueringar eller piercing i näsan. Trycker på paus i hjärnan som nästan svämmar över. Väntar lite till.
