Plasthjärtan

 Nere i centrum blommar träden redan. Jag går på föreläsningar, försöker plugga, sover lite för länge, äter lite för mycket glass. Lever lite på gränsen. Gör för lite. Gör för mycket. Gör ingenting. Balanserar. Tiden går så fort. Rinner ifrån mig, och snart är det inte ens april längre. Jag vet inte vart tiden tar vägen. Det känns som det var igår jag tog studenten. Det känns som det var igår jag träffade henne. Det känns som det var igår jag flyttade hit. Förstår ingenting längre. Men det är bra. Även som jag vill skrika "STOPP" ibland, så är det skönt att det är såhär. Skönt att tiden går, skönt att det här livet fungerar, än så länge. För jag är inte gjord för det här. Känner mig så ovan vid att vara glad. Så ovan vid att må bra en sån här lång period. Mest saknar jag nog kreativiteten. Jag vet inte riktigt hur man gör när man är glad. Vet inte längre hur man skriver. Det är som om alla ord tappar sin betydelse, om de inte skrivs med en bakomliggande, gnagande jävla ångest. Och vem fan vill liksom läsa om någon som konstant svävar på rosa jävla moln och bara är kär och lycklig? Vill spy på mig själv ibland. Men vad gör man? För ärligt talat är jag hellre lycklig och glad och stark, än så där ångestfylld, meningslös, rastlös, kreativ. Vill aldrig tillbaka till livet förr. Vill aldrig ligga på badrumsgolv och gråta, aldrig ligga sömnlös och ensam i sängen, aldrig vela, balansera mellan trygghet och panik, inte veta om jag kommer klara av morgondagen.

Livet är helt perfekt som det är nu. Visst gör det mig stressad att det snart är maj, att alla blommor och träd börjat blomma, helt utan att jag egentligen har märkt det, Att den här terminen snart är över, att livet har börjat på riktigt, utan att jag riktigt hänger med, att vi har varit vi i snart sju månader, fast det känns som sju dagar (ibland sju år). Men jag vill ha det såhär. Jag vill alltid ha det såhär. Eller egentligen spelar det nog ingen roll hur jag har det, bara jag har henne.