Som om dom flaskor du tömt hade dränkt dig på nåt annat sätt
Det blir augusti. Det blir alltid augusti tillslut. Jag jobbar 11 timmars pass, och tvingar min syster att följa med mig till Tillsammans för att lyssna på Kristian Anttila. Det är en varm, fin, nästan magisk kväll. Sjunger "Vi måste rensa upp i skiten, bland bovar och banditer" i kör, och allt känns bara bra. Bra, ni vet. Lugnt, nästan stabilt. Läppstift, Smuster, "En gång till. En gång till. En gång till. En gång till." "Har ni hakat upp er?"
Säg mig, har allt verkligen sagts?
Vi skulle få leva här
Kvalitetstid med min far. Båstad, Hovshallar, Torekov. Jag låter havsluktande luft fylla mina lungor. Kollar på coola dudes som hoppar från klipporna, dricker kaffe, fotograferar söta gator och vackra blommor i smutsblå nyanser, hittar Sveriges smalaste trottoar, och en väldigt fin gränd (bortsett från soptunnorna, kanske?). Det är fint. Pappa låter mig sova på vägen hem. Vilket ju är väldigt skönt. För nog är det någonting med dessa lugna, sköna sommarutflykter som får mig alldeles väldigt trött. Klarar mig inte längre på åtta timmars sömn.
Veckans, eller kanske hela sommarens låt, är helt klart Ebba Gröns Die Mauer. Nu vet ni.
Om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min
Vi drar oss upp mot Varberg någon gång på förmiddagen. Gör en massa saker för första gången, åker längre än bara in till stan, själva, äter på Subway, på Spis och Deli, osv. Det är första gången för en massa saker. Och det är nog bra ändå. Det är kanske lite som när man, höjdrädd som man är, klättrade upp i hopptornet och skulle hoppa från tre meters höjd för allra första gången, som när man åkte uppför sin första berg och dalbana och liksom visste om att snart slängs vi rakt ut för någonting som nästintill liknar ett stup. Fast kanske ändå inte. För som Håkan säger så kan det här liksom inte jämföras med de två föregående grejerna. Det här borde vara större, åka iväg, klara sig själv. Men det är det inte. Inte alls. Men fint är det, bra. Shoppar upp lite väl mycket pengar också.
Det blir mest suddiga bilder och röriga videos, så där som det blir när man är lycklig och liksom skakar i hela kroppen och skriker sig hes och sträcker upp händerna mot himlen och skriksjunger "om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt" och liksom känner det i varje fiber i hela jävla kroppen. Och allting bara känns så där precis perfekt lagom mycket. Ingenting gör ont och jag tänker att nu spelar det ingen roll vad som händer i resten av mitt liv, det kommer aldrig kunna göra ont igen. Det spelar ingen roll att jag vet att det är den största lögnen som finns, att det här bara är en illusion av någon slags livslång lycka som alltför lätt brister i fogarna. Det är så det känns, och hur förbannat osant det än må vara så skiter jag i det. För det som gjorde ont igår gör inte längre ont idag, och det som smärtar mig idag, kommer inte kännas ett skit i morgon.
I vilket fall var det cirka bästa dagen på sommaren. När jag tänker tillbaka på sommaren 2013 så vet jag att det är just den här dagen jag kommer minnas. Den kommer finnas, kännas, i mig så länge mitt hjärta orkar slå. Och resten spelar liksom inte riktigt lika stor roll längre.
