I'm high and I don't wanna come down
Det brinner i träd och buskar. Det är ju den tiden på året, ni vet. Om morgnarna när jag stressar till bussen ligger mörkret fortfarande tungt över de blöta gatorna. Jag går en långpromenad under oktobers varmaste kväll. Solnedgången lyser i rosa och det spelar ingen roll att jag hatar rosa. Det är magiskt vackert ändå. Det luktar storstad och höst. Where is your God? undrar 30 seconds to Mars i mina öron. Jag tror han är här nu, eran Gud alltså. Kära par håller hand på cykelbanan ner mot busshållplatsen och jag vill nog mest spy över dem, förmodligen för att de vittnar om min oändliga och eviga ensamhet. När jag passerar min gamla skola går jag in på gården. Gör någon form av ritual. Kanske för att säga hejdå, fastän det var så länge sedan vi sågs. Kanske för att på något sätt försöka lämna det gamla bakom sig, allt det som passerat. Kanske för att försöka påminna mig om att det bara finns en tid som betyder, och det är nu. Kanske gör jag det av alla de anledningarna.
Jag spenderar en hel söndag med att klippa i tidningar, klistra, göra collage. Äter äpplen, dricker vatten och klistrar ännu mer. Jag är kreativ på beställning, till och med en måndagseftermiddag, och en tisdagsmorgon, kanske mest pga att jag alltid är ledsen och arg. Jag ser sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar" och gråter mig igenom en hel natt. Paul och Benjamin och Rasmus och alla andra. Det är så verkligt på nått sätt. Det känns. Inte bara lite grann utan det river och sliter och känns alldeles så där våldsamt, fruktansvärt mycket.
Min syster träffar nån söt kille som bjuder på bio och skjutsar och följer med till hästen. Kul att nån i den här familjen mår bra i alla fall. Mamma pratar i telefon och gråter. Pappa låtsas som ingenting. Jag suckar och stänger dörren till mitt rum. Så mycket annat finns väl inte att göra egentligen.
Den här veckan ska bara gå ut på att räkna ner dagar, timmar och minuter fram till fredag 15.05. Då har jag nio dagar av ingenting. Nio dagar av ingenting, som kanske kan bli allt.
Kommentarer
Trackback
