Plasthjärtan

Tårarna rinner för att Shelter är så fin och bär på minnen och så. Känslorna svämmar alltid över till den. Såg den varenda kväll/natt under den där tiden då jag hade tonårskänslor, var uppskattad och rädd och förlorad, men mådde bra ändå. Då när allting var på ett annat sätt än nu. Värre, fast bättre. Jag vet inte egentligen. Men filmen är fin och betyder så mycket för mig. Det blir aldrig som då. Det kanske är bra egentligen för så vilse som jag var då vill jag aldrig vara igen. Fast samtidigt så älskad och uppskattad, och så kommer det aldrig bli igen. Det var kanske aldrig på riktigt för mig, just det där. Men det kändes så just då, även fast jag bara lurade mig själv för att jag behövde det så innerligt. Jag behöver det nu med, mer än någonsin. Det skriker inuti och mitt hjärta vill bara banka sig ur min dumma känsloförvirrade kropp och bosätta sig hos någon mer stabil och bättre än jag. Men för mig kan det nog aldrig vara på riktigt för jag är inte sån, litar inte, kan inte. Och då är det inte värt det. Då är ingenting värt det.