Lookbook black †
you. you. you. you. you. you. you. you. you.
Kan inte sova och spenderar mest nätterna svettandes mellan ihopvirade lakan. Det ligger ett slags lugn över den annars så stressfyllda vardagen. Det är inte riktigt helt mörkt, men alldeles helt tyst, sånär som på kattugglan hoar i skogen bakom huset.
Jag läser tidningen som klär delar av mina väggar trots att jag kan de där tapetrullarna utantill vid det här laget. Försöker fördriva tiden. Struntar i att plugga för att det bara inte går. Just nu går ingenting och återigen intalar jag mig själv att jag inte bryr mig. Snart börjar jag tro på det.
Inställda lektioner, de sista skälvande dagarna, provresultat och betyg. Jag går mellan huset och busshållplatsen nerför gator som kantas av ljuslila och syrendoft. Målar naglarna i glitter och orange och ser på kungfu-film alltför länge under sista kinesisklektionen. Det är så mycket som är "sista" nu. Det är skönt med "sista". Det är skönt med avslut. Jag dansar stilla till världens finaste musik och stressar vidare i tillvaron ett tag till.
Fredag 15.15 skriver jag mitt sista prov i tvåan.
Och stjärnorna som glittrar, och ingen jävel når mig nånsin mera
Jag solar på balkongen från morgon till kväll. Tror aldrig jag varit så brun som jag är nu. Men det finns inget bättre att göra ändå. Får skoskav från Vansen, tränar, går promenader och struntar i att måla naglarna, trots att färgen är skavd och ful, struntar i att plugga trots att jag borde. För jag bryr mig ju inte. Fast egentligen gör jag det.
Det är så svårt att skriva någonting såhär i början av sommarn. Vintern är lättare, allting svämmar över, allting känns så mycket att det inte känns, allting är kaos och tomt. Nu handlar livet mest om att räkna idrottslektioner(som är nere i en ynka nu), hårspray och sol. Mer spännande än så blir det inte. Det stormar inte på mina inre hav. Vinterångesten dör varje gång våren tar över och lämnar efter sig ett relativ lugnt inre. För det är klar, allting är ju relativt.
Winnerbäck i lurarna, dammsuget golv, och det är en riktig skolvecka kvar. Ett nationellt prov kvar(spanska muntliga. Döda mig, snälla), ett geografiprov kvar, en idrottslektion kvar. En jävla vecka. Sju dagar. Spola tiden, tack.
Respirando tu aire. Soñando tus sueños.
Skjut dig själv.
You are my only exception
Gotta love them shoes
Quédate Conmigo
Jag kan inte vara still. Samtidigt är det det enda jag vill, bara lägga mig ner och skita i allt. Det blir aldrig lugnt i mig. Snart är två år på gymnasiet över. Det känns så sjukt perfekt och härligt. Samtidigt oroar jag mig. Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Det blir aldrig någonting med mig. Försöker förgäves intala mig själv att "Det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll". Men allt spelar roll, allt betyder, och allt gör ont. Vem ska någonsin orka ta hand om mig/bry sig/finnas? Jag blir aldrig lugn. Rusar rastlöst framåt utan mål.
Jag solar på balkongen, pluggar förgäves till kinesiskaprovet, och hinkar i mig vatten. Går promenad, tränar och läser om hjärtat bara för att jag undrar hur länge till mitt kommer orka med denna rastlöshet, om skelett för att jag inte vet hur länge till det står emot detta taktlösa bultande. Stressar, och gråter för att datorn hackar. Vill aldrig ha måndag. Vill bara sitta på någons köksgolv, bli omhållen, gråta, och glömma bort min existens. Jag kommer gå under den här veckan. Det spelar ingen roll att jag har en balkong med finaste utsikten, rosa körsbärsträd och sol. Jag kommer gå under den här veckan.
You are not useless. We are just misguided ghosts
Solen skiner, men vinden är jävligt kall. Det är den 18 maj, det var jag tvungen att titta efter på mobilen för att veta. Det är väl lite så allting är nu. Det är fint och bra, fast någonting stör. Jag vet inte riktigt var jag är/vem jag är/vart jag vill/vem jag vill vara. Det är 18 maj, som mobilen visade. Jag lyssnar på covers och skriver texter som kanske blir någonting, kanske inte. Bördor läggs åter på mina axlar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Pluggar ihjäl mig till alla mina prov, men blir aldrig klar, aldrig nöjd. Naglarna är svarta och såren på mina fingrar vägrar läka. Håret bleks med honung, och jag gråter i duschen. Mest för att ingenting blir som jag vill, för att jag känner mig fast, för att jag vill bli nöjd med mitt liv och vet vad som krävs, men jag kan inte lösa det. Jag har inte makten att göra någonting, det hänger på andra. Och det gör mig så arg. Så jävla helvetes arg. Så jag lyssnar mest på covers, höjer volymen och försöker glömma."I'm only human. I've got a skeleton in me"
Ska träffa mina vänner som jag inte vill träffa. Som jag inte orkar med. Som jag inte har någon glädje av. Som inte kan ge mig något. Som jag inte kan ge något. Som jag inte passar in med. Som jag inte är glad med. Som jag inte behöver.
"I'll stop the whole world. I'll stop the whole world from turning into a monster and eating us alive"
I'm only human. I've got a skeleton in me
Payphone
You can't expect me to be fine, I don't expect you to care
Dagarna bara försvinner bort i det förflutna och jag suckar i kollektivtrafik, kramar efterlängtade och välförtjänta mvgn och krymper några decimeter under världen som verkar vila på mina axlar. Min värld gör i alla fall det, som tur är, eller kanske mer tyvärr. Covers fyller öronen och jag spenderar lektionstimmar stirrandes ut genom ett fönster, på en sorglig innegård. Allting snurrar och det är svårt att ägna sin lediga tid åt annat än sömn och promenader.
Idag luktar världen sommar för första gången på ett tag, jag ler mot japanska körsbärsträd och springer till bussen. I stan rånas den fula, exklusiva butiken. Jag ler lite ondskefullt när jag åker förbi den... Vem är jag ens?
En timme och en kvarts spanska klarar till och med jag. Skjuts hem och promenad. Kvällen räddas, eller den här kvällen räddar mig/mitt liv snarare. Jag försöker att inte le skyldigt, trots att jag är alldeles, väldigt jätteskyldig. Det är jag stolt över. Faktiskt.
†
Yes I do..
Lookbook white<3
If happy ever afters did exist, I would still be holding you like this. All those fairy tales are full of shit. One more fucking love song, I'll be sick.
Det blir söndag och jag tvingar mig upp vid nio trots att sömnfyllda timmar lyst med sin frånvaro i flera dagar och jag mest vill dra täcket över huvudet och glömma att jag finns. Men jag reser mig upp och åker med mamma för att gå i affärer och få ont i ryggen. Och det gör vi, i flera timmar. Går i affärer, och får ont, makalöst ont i ryggen. Köper något gör jag dock inte(bortsett från ett armband och en läpp-penna), trots att jag hade behövt. Vi stannar vid de klarrosa körsbärsträden utanför den mer karaktärslösa grundskolebyggnaden och tar bilder i solen.
Jag har åter placerat mig i sängen och lyssnar på covers. Borde dock äta och åka till stallet snart. Men jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Döda mig.
Dream outfit?
Kandee shop
Bikbok
Vans
Sorrow found me when i was young
När man inte trodde att man kunde bli mer nervös/mer stressad så blir man det, väldigt mycket mer. Ungefär där är jag idag. Åker bussar och lyssnar på musik som mest berättar för mig att jag inte är mitt skin. Det var ju intressant. Efter det är dagen mest som en gammal suddig semesterbild från 02 som mamma tog genom bilfönstret. Det regnar och regnar. Aldrig slutar det regna. Mina största problem rör mest kläder och mitt hår som inte växer fort nog. Och jag borde le, fast jag sitter mest tyst och ser ut på regnet som aldrig någonsin kommer sluta falla. Mina kusiner skjutsar mig hem från stallet och som alltid skrattar jag så det räcker fram tills nästa gång jag ser dem. Att autocorrect på mobilen kan bli så kul.
weheartit
Livet är ju mest tråkigt sen ändå
Stressar i onödan. Livet släpar sig fram och jag vill mest att denna veckan ska bara dö som alla andra. Mest för att ångesten gnager lite oroande i revebensburen och jag mår illa av mina muggar vatten. Jag sitter instängd i dammiga klassrum och längtar ut i världen, ut i blåsten. Längtar efter att fylla lungorna med syreatomer och gråta i regnet. 17.20 åker jag hem med mamma och äter jordgubbar i bilen. Får ensamtid i huset och andas mest bara.
Taktstamp
Jag lever inte som jag lär, men tar långa bussen hem och lagar kinesiskt hemma i köket och strömmen går och världen är så tom och tyst och tvär.
Dream outfit?
Bikbok
Gina Tricot
Scorett
Hur mycket jag än tar finns allting lite kvar
Jag sover för länge, pluggar spanska och slösar med mitt liv. Står och stampar takt till en värld som inte rör sig. Det är uttröttande, jag lovar. Ser på dokumentärer om unga, danska mammor och mår illa. Av allt.
Känslan av ny vecka, ovårdade naglar och ingen sovmorgon får mig att vilja skjuta mig själv. Dramatik i en vardag som mer liknar min opålitiliga och hackiga tv-sändning än ett faktiskt liv. Jag slösar fram till sju-tiden innan jag tar en stressad promenad, ner genom en solbelyst och blåsig by mot stallet. Körsbärsträdens rosa blommor är nu vita och faller en efter en mot marken. Allting faller. Till slut faller allt. Jag är irriterad och stressad och arg och arg och arg. Vill bara skrika och sparka på mig själv/min omgivning/vinden/vardagen/livet. Allting går min väg, allting går åt helvete.
Nu skiter jag i det här. 05.40 och jag vill mest ösa klockjäveln i väggen trots att den inte ens piper sådär jävla äckligt än. Får inte jag sluta 10.55 i morgon så dödar jag någon. Jag vill se mer meningslösa serier, gå fler promenader, måla naglar, se kvällens Agenda, rita, glömma, leva. Får inte jag ta långa bussen hem i morgon och göra just allt det här. Då bubblar jag sönder, ångar upp i himmeln, hjärtat bankar revbensgallret i miljoner bitar. Dramatik i ett liv som inte finns. Håll käften nu älskling, sov.
Dresses
Forever21
Forever21
Chicy.se
Nastygal
Google doesn't got the answers for the real questions
You
Jag hoppas på ett kort som inte lagts. Jag litar till ett ord som inte sagts
Jag skakar och svettas i kollektivtrafik och tar alltid långa bussen hem. Sitter i dammiga korridorer vid runda, röda bord och ser på alla shortsklädda tjejer. Jag boxas och svettas ännu mer och suckar under meningslösa mattelektioner om sannolikheten för att två tärningar ska få samma värde. Hema i byn luktar allting sommarlov och jag vill bara dö av tanken på 23 dagar och tre idrottslektioner kvar innan den lukten blir verklighet.
Naglarna lyser nu starkt oranget och jag har gått sammanlagt 6km i dag. Nu hoar kattugglan i skogen bakom huset och i morgon ringer klockan 05.40 och väcker mig för nationelltprov i engelska, uppsats.
Orange kanske?
Lyssnar mest på musik i solen uppe på balkongen och ler för att allting är så fint och svårt och ovisst och hopplöst. "VARFÖR ÄR LIVET SÅ JÄVLA STORT OCH SVÅRT FÖR?" tänker jag där jag ler för att björkarna slagit ut och jag inte vet vad jag håller på med, vad jag gör här.
...
Utkast: Maj 1, 2012
Termometern visar 23 grader i skuggan och jag spenderar förmiddagen med att fundera kring budskap och syften i mina romananalyser, skriva kinesiska tecken och läsa tyska uppe på övervåningen. Första lunchen på altanen på baksidan och eftermiddagen spenderas i solen på balkongen med Winnerbäck och mer kinesiska. Timmarna flyger iväg så fort en dag som den här och ångestsen ligger och bubblar lite försiktigt under all denna perfektion.
Jag solar, och blir fräknig, och tränar, och läser, och drömmer om huskurer, och äter jordgubbar, och skrubbar benen med kaffe, och försöker glömma bort att det inte alls är sommarlov trots att det känns så ända in bakom revbensgallret och ända in i hjärtat. För i morgon är det skola. I morgon ringer klockan 6.30 och i morgon kommer jag vakna med sommarlov i hjärtat och snooza i exakt fem minuter och släppa taget och precis hinna somna om innan klockan ringer och stör mitt liv igen. I morgon är det tillbaka till verkligheten. Men i morgon är inte nu. Nu är inte verklighet. Nu är bara nu. Och nu är dröm och sommar och lukt av rök från grillen och utslagna björkar och djupblå himmel. Nu är bara nu.
