Plasthjärtan

Jonas Gardell, en av jordens finaste människor, pratar om att vara offer, att bära skulden, men att fortfarande vara helt utan skam. Han pratar om att resa sig upp, och gå därifrån, börja om och få bli sedd som den man är. För det är omöjligt att få idioter att öppna ögonen och inse. Det är bättre att bara gå därifrån. Att det viktigaste är att resa sig upp och gå från en plats där man inte mår bra. Att det finns än bättre väg än att hamna i onda cirklar. Vi är offer, och vi är martyrer, men offren måste offras, och martyrerna måste dö. Det måste finnas ett bättre sätt. Frihet är inte någonting man får till skänks, frihet är någonting man erövrar. Skyldiga är vi, tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva.

Alla människor är bara fel. Jag kan aldrig känna någonting på riktigt. Jag bara är sån, mitt plasthjärta är sånt, och därför är jag alltid ensam, trots att jag inte alls trivs med ensamhet. Jag försökte en gång, att känns någonting. Men jag når aldrig fram till mig själv, tröttnar, och när jag ger upp är jag kallare än någonsin förr.

Jag lever. Dygnsrytmen är åt helvete. Matrutinerna har lämnat oss, och vi har sett på för mycket Bones. Jag har ont i nacken och mår illa av godis, men jag är faktiskt, tro det eller ej, rätt glad ändå. Jag har släppt taget lite och lämnat delar, bara delar, av min bitterhet, meningslöshet, och hopplöshet bakom mig. De kommer ifatt snart, men just nu, just precis nu, så spelar det ingen roll. För just precis exakt nu mår jag ganska bra ändå, och det är det enda som betyder något. Och ute sjunger fåglarna något som känns som vår trots att världen fortfarande fläckas vit, och trots att molnen skymmer solen och färgar hela himmeln grå. Det är vackert på ett sorgligt, och försiktigt hoppfullt sätt, allt på samma gång. Det är fortfarande februari, och Timglas spelas fortfarande som bakgrundsmusiken i filmen om mig. Men snart vänder vi blad, börjar en ny episod, sätter på uppföljaren, och då byter vi toner, ändrar musiken, tänder ljusen, skickar iväg molnen, målar om världen i klarare färger, och plockar ner solen för att fästa den lite närmre och låta den värma huden och ändra färgen i vårt hår. Det kommer bli bra. En dag blir allting bra.

Klockan står placerad på nattduksbordet bredd på att pipa otroligt irriterande, alldeles förtidigt i morgon bitti. Vad gör jag ens uppe? Borde sova. Men jag fastnar i annat, tankar, känslor och Lasse och så. Precis som vanligt.

Kan byta ämne och berätta för er att dimman har legat så förbannat jävla tät utanför fönstret hela dagen. Vet inte om det ger mig ångest, och klaustrofobi, eller om jag bara tycker det är fint. Blir lite klaustrofobisk bara av att bo i min kropp. Känner mig så jävla instängd hela tiden. Vill bara att februari ska ta slut nu. Mår illa av februari. Vill ha mars, vår, sol, snöfri mark, Stockholmsresa, Rise Against, fina vänner, ny hårfärg, någonting mer nytt, slippa klä ut hästen till en michelingubbe när han ska ut mm. Vill att Timglas inte ska stämma in på hur livet och tillvaron ser ut längre.

FÖRLÅT MEN JAG ÄR TONÅRING, OKEJ???????????????

Idag har varit en skitdag, på många sätt. Sjuk, mår skit, arg över en massa saker, tänker på en massa saker., funderar över mig själv, analyserar som vanligt ni vet. Tänker mycket kring samhället, mycket hbtq mm. Blir bara så arg på allt, och har en huvudvärk som inte direkt blir hjälpt utav detta. Jag är verkligen inne i ett riktigt rebell/revolutions-stadie. Vill bara förändra världen, typ. Lyssnar på när Robert Jacobsson pratar hbtq, och hbtq-problem, och känner hur mycket jag verkligen älskar den killen. Får lite den där känslan av att han är precis sån som jag önskar att jag vore, och har gjort saker som jag önskar att jag hade gjort. Håller med honom i mycket. Vet inte om jag skrivit här om mina reaktioner efter att ha sett SVT's Debatt rörande #homoriot på Twitter som jag för övrigt älskar(startat av Robert då). Jag var så arg att jag höll på att gå i bitar. Ville döda den där Per-Robin, ville döda idioten som höll i hela programmet, tyckte frågan fick för lite tid, ingen visste någonting om vad de satt och pratade om, förutom Robert. Jag var så arg så arg så arg. Såg Efter 10 också, igen. Kändes lite bättre då. Lite mer tid att prata, mer utrymme, sa smarta saker, sanningar, verkligheten och allt. Men nej på riktigt jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Blir så spretigt alltihop, men det speglar nog ganska bra hur allting är idag. Borde skriva någonting mer sammanhängande rörande mina hbtq-funderingar, men det får bli en annan gång för min hjärna sprängs av huvudvärk snart. Vet ni vad. Se Debatten på SVT, samt Efter 10 på TV4's hemsida, med bland annat Anton Hysén och Robert Jacobsson, så förstår ni vad jag pratar om, vad jag sitter här hemma och funderar, vad jag är arg över mm.

Fråga: Jag har så delade åsikter angående detta. Tänker på Pride och Gay Galan mm. Är det bra för oss hbtq-personer, eller stjälper det mer än det hjälper? Alltså jag tycker att det är super super viktigt att hbtq-frågor tas upp, och att det pratas mer öppet om. Men jag blir lite kluven när det gäller dessa stora tillställningar. För jag menar det är så mycket skoj och flams och spex av alltihop. Det är sjukt kul, visst, men ibland tänker jag att det kanske gör att vi skiljs mer från övriga samhället. Alltså att den övriga världen ser oss lite mer som ett skämt när de ser prideparaden etc. Att de tar oss mindre på allvar? Har hört att en del tänker så, och till viss del kan jag kanske hålla med. Att vi stöter bort oss själva från samhället. Fast sen tycker jag att det låter rätt sjukt det med. Vi måste ju kunna ha en galen fest utan att folk ska kolla snett, eller ta avstånd? Vi måste ju kunna accepteras ändå? Jag vet fan inte vad jag ska tycka här. Så därför hade det ju varit sjukt underbart om någon därute kände för att dela sin åsikt kring det här. Hbtq eller inte spelar ingen roll, bara jag får höra någon annans tankar. Please?

Jag tror inte på någonting i den här världen. Jag tror inte på någon form av gud. Jag tror inte på mänskligheten, godheten, rätt och fel, vetenskapen, ingenting. Folk frågar sig vad jag ser för mening med livet. "Ingen", brukar jag svara. För det finns ingen logisk mening med allt det här. Ni kan hålla på med ert hokus pokus hur mycket ni vill, men det makes no sense to me. Jag ser inte logiken. Fattar inte hur folk kan tro på saker. Det går inte att bevisa att det finns någon gud. Mänskligheten är, logiskt sätt, dömd att misslyckas. Det finns ingen godhet, ingen gör någonting för att vara snäll. I de flesta fall gör vi bara saker för att gynna oss själva. Hade människan varit en god och osjälvisk varelse, hade vi inte låtit människor svälta, vi hade inte dödat folk för att de är svarta, troende, homosexuella, har fel politiska åsikter, vi skulle inte förstört miljön på det sättet vi gör, och i och med det skada både djur och naturliv. De människor som gör goda saker, vill mest bara göra det för att få höra hur förbannat jävla snälla, bra, och fantastiska de är. Det finns väl undantag, men ändå. Jag avskyr människor. Det går inte att säga att någonting är rätt eller fel. En del tycker att abort är fel, medan jag tycker att det är något av det bästa som finns. Vissa tycker att man visst får mörda kvinnor för att de själva vill bestämma över sina liv, eller som har valt "fel" kille, jag tycker dem är svin. Vetenskapen är nog egentligen det jag tror mest på, fast den har ju mest fel jämt så det är väl inget att hurra för det heller.

Har funnits något slags lugn inom mig idag. Det är ju ytterst ovanligt. På väg till bussen vid tvåtiden rann det vatten i backen, isen smälte. Det luktade vår, och jag log. Jag älskar lukten av vår. Idag har allting känts lite bättre, lite ljusare. Även fast jag fortfarande inte tagit tag i mig själv, även fast jag inte vet vem jag är, vad jag ska göra med mitt liv, och fastän jag inte riktigt orkar. Tankarna har varit lite lugnare. Min ensamhet som annars fyller mig så där patetiskt lämnade mig i fred där ett tag. Det smyger sig på igen. Men i morgon är jag som sagt ledig, och kanske att jag tar mig för någonting trevligt. Hade tänkt börja med en fin frukost som sagt.

God eftermiddag plasthjärtan!