Plasthjärtan

Klockan ringer 05.45, och jag vill helst av allt bara slänga klockan i vägen och skita i allt. Men går upp och försöker väcka/värma upp min stelfrusna, trötta, dumma kropp med en dusch. Ögonen rycker och blinkar förtvivlat genom hela geografin för att jag inte ska somna. Vill så gärna. Men det flyter på och 12.10 springer jag ut mot bussen för att fly iväg, trots att jag vet att jag borde ta en senare buss för att slippa vänta 40 minuter i stan. Men hjärnan och hjärtat och hela jag bara skriker efter att få komma därifrån, så de där 40 minuterna är efter fyra sekunders övertänkande ändå värt det. Det blir 40 minuter på en kall träbänk i en busskur med två tjattrande tanter mitt framför mig. Huruvida den minimala matbutiken i Harplinge (ännu mer ute i ingenstans än där jag bor) skulle överleva, och hur man kunde få tag på närproducerade kycklingar verkar vara deras största problem. "Det kanske är enkelt att bli gammal, ändå", tänker jag. "Fast tråkigt såklart. Tråkigt och meningslöst och hopplöst".

Eftermiddagen kommer, precis som den alltid gör och jag slösar med min tid. Inte för att jag kan, ska, eller borde, men för att jag vill.

22.32 och jag ska sova. Hur natten blir är ovisst. Hur dagen blir i morgon är oklart. Hur mitt liv blir är det ingen som vet, ingen som vill veta. Måste välja om kurser och känner mest ångest och vet inte/vill inte/kan inte. Det skiter sig ju alltihop ändå, så det spelar kanske ingen roll i slutändan. Ska i alla fall ladda in mer Winnerbäck, Salem, och Krunegård i mobilen för att eventuellt överleva denna svacka jag hamnat i, gärna ta mig ur den också. Läste en gång att "Hjärtat är ett bittert ting som ingenstans hör hemma". Det är nog sant. Fast har du en plats där du tror att mitt bittra ting hör hemma så är du välkommen att höra av dig, snarast. Jag behöver dig.