Plasthjärtan

Det här kommer aldrig igen, just det här. Lugnet i att under ljusa morgnar precis innan åtta, ta på löparskorna, gå upp i skogen, genom passagen av hallonbuskar, upp för långa backen, till höger på grusvägen, och springa i takt med fjärilsparet som jagar varandra i vägkanten, nerför backen, bort mot det vita huset med spröjs och liggande panel och hästar i hagen alldeles bredvid. Eller att ifrån verandan på baksidan iaktta fågeln som modigt kastar sig ut från trädet och fångar den lilla insekten som just landat på gräset nedanför. Att dricka cider med kusinerna och se på handboll med min farbror. För det här lovet är slut nu. Allt det här har passerat, det har redan hänt, det är över, borta. Det kommer aldrig igen. Det blir inga mer sommarlov för mig. Det här var sista gången, och om jag kastade bort det, det vet jag inte, kanske, förmodligen. Men det är fyra dagar kvar, jag har räknat ner sen 40, och jag ska mest fortsätta med att måla fönster, springa i skogen, dricka citronvatten, lyssna på Birdys cover av People help the people, och spela gitarr.

Fyra dagar kvar, och jag gråter under sena nätter till en serie som har allt. Varför vet jag inte, kanske för att den har just allt, eller för att det är mörkt innan jag kryper ihop i fosterställning mellan mina lakan, eller för att det luktar lavendel och målarfärg. Men det är bra nu. Det är lugnt, just precis nu. Det är fyra dagar kvar av allt.