Plasthjärtan

Jag drar på mig träningsbyxor, tjocktröja och mina bästa skor och tar första till vänster, ner för backen. Luften luktar av blöt asfalt och nerfallna äpplen. Rakt fram, och så vänster igen. Jag går länge. Behöver rensa tankarna, andas. Bort ner på vägen som ingen i byn känner till, bland välskötta trädgårdar och fina hus som berättar om cykelturer gjorda för många år sedan. Solen brinner långt borta vid horisonten. Luften är klar och kall. Jag drar ner tröjärmarna över händerna. Det är en fin måndagskväll, i detta sena augusti. Det är en ny vecka. Jag vaknar av väckarklockor, spenderar mer tid i kollektivtrafik än jag gör i klassrum, går promenader och äter havregrynsgröt. Det är precis som vanligt. Egentligen är det precis som vanligt, vardag. Men luften är en blandning av oro och lugn, trygghet och panik. Det förvirrar, gör mig trött. Det är tungt att veta att det är så långt kvar. Samtidigt som jag minns alla andra höstar, alla föregående år som försvunnit förbi utan att jag ens märkt det. Ibland undrar jag vart de tog vägen. Åts upp av det förflutna, antar jag. Jag vill att det ska bli så igen. Att det försvinner utan minsta förvarning. Samtidigt vill jag stanna upp mer. Se saker, göra saker. Förstå, andas, minnas. Inte bara rusa på helt blint och helt utan kontroll. Fast det är skönt ändå, avsaknaden av kontroll, blindheten, att inte bry sig, att varken orka vilja bry sig. Att släppa taget och låta allting rinna ifrån en. I alla fall bara för en stund. Bara för nu.