Plasthjärtan

Stora eken skriker februari, och jag är tillbaka på min älskade plats på övervåningen, vid bordet framför glaspartierna och betraktar världen. Här har jag spenderat största delarna av denna gråa tisdag. Det känns inte som tisdag. Vet inte vad det känns som. Men det är precis som alla dagar, och jag har inte direkt någonting nytt att dela med er, någonting att tillföra era liv. Här händer ingenting. Allting är stilla och tyst. Katten sover under bordet, och fåglarna seglar runt runt i luften, leker i stora eken och sjunger vårsånger för mig. Det är fridfullt på ett sorgligt och öde sätt. Jag har inget blödande tonårshjärta, jag har inga känslor, jag har inga människor runtomkring mig, inga relationer, ingenting värt skriva om. Jag har ett bittert och tomt plasthjärta. Det är allt. Ett hjärta som bara ser fel i allt och alla, som ingenstans hör hemma. Just därför blir det inte roligare läsning än såhär för er. Jag kan inte bli mer än såhär.