Plasthjärtan

Gatorna har just täckts av några lager underkylt regn och utgör nu en livsfara. Jag sitter i sägen som vanligt, men tvingas just denna kväll lyssna på "Alejandro" som syster spelar på maxvolym i rummet bredvid. Luktar på mitt doftljus som luktar hallon, och är hungrig. Ska spendera kvällen med att läsa kinesisk poesi och förgäves försöka överrösta systerns just nu usla musiksmak med någonting mer meningsfullt. I morgon blir det skola, 15.15. Så jag tänkte njuta lite med tidig uppstigning, mysfrukost och någon inspirerande läsning. Det blir bra. Sen är det lov, och jag är så nöjd med det. Mitt trötta plasthjärta kommer slå i lugn takt, av frid, i en vecka. Sen ser jag fram emot Stockholm, och Rise Against. Det känns så fint, så nytt och så rebell. Tror jag är glad på riktigt över det, över att det händer någonting, över att jag har någonting att se fram emot, någonting att minnas, någonting som innebär en viss andel fara, någonting som innebär spänning, men framförallt någonting som ger mig mycket glädje. Tror det kommer bli fint. Tror jag kanske lagas då, för en stund. Det blir bra. Allting blir bra, tillslut, ganska snart, hade jag tänkt.