Plasthjärtan

Lyssnar på den här och skriver om mitt tal. Det är nog klart nu. Skrev om det helt och hållet. Ska prata om könsroller nu istället, varför de borde tas bort, försvinna från samhället. Skakar när jag skriver. Både av ilska och total rädsla. Men måste säga att musiken gör mig lite lugnare som vanligt. Känns bra. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Får skjuts till skolan av pappa i alla fall. Känns på riktigt som att jag dör nu. Alltså snart svatnar det framför ögonen och så blir det aldrig ljust igen. Åååh känns verkligen så. Kan man bli mer patetisk? Vet inte, men jag gillar att iaktta, hålla mig i bakgrunden och mest bara vara tyst. När strålkastarljuset faller på mig så trivs inte jag mer. Usch! Ska trycka på repeat nu och låtsas att jag drömmer.