Waking up is painful
Kan byta ämne och berätta för er att dimman har legat så förbannat jävla tät utanför fönstret hela dagen. Vet inte om det ger mig ångest, och klaustrofobi, eller om jag bara tycker det är fint. Blir lite klaustrofobisk bara av att bo i min kropp. Känner mig så jävla instängd hela tiden. Vill bara att februari ska ta slut nu. Mår illa av februari. Vill ha mars, vår, sol, snöfri mark, Stockholmsresa, Rise Against, fina vänner, ny hårfärg, någonting mer nytt, slippa klä ut hästen till en michelingubbe när han ska ut mm. Vill att Timglas inte ska stämma in på hur livet och tillvaron ser ut längre.
Väntar på bättre tider som vanligt. Vill att livet ska sluta stå på paus nu, jag är redo för att sätta igång. Tryck på play för fan. Det jobbigaste är bara det att jag vet att den enda som kan trycka på play är jag, men jag vet inte hur man gör, jag har inte orken, inte modet, ingenting. Hatar mig för att jag aldrig kan ta tag i mig själv. Det är mitt, och bara mitt fel, att allting är såhär. Jag har satt mig i den här situationen, det är mitt fel att jag är sån här, och bara jag kan ta mig ur det/ändra på det. Ingen annan.
Waking up is painful.
Kommentarer
Trackback
